…om minuterna

Jag tänkte jag skulle rapportera om hur det går med träningstävlingen. Minuterna, sovmorgonsbelöningen och allt det där.

Det går bra.

Det går bra för att jag vunnit två veckor av tre, och jag gillar att vinna. Det går bra för att jag gått från noll gånger i veckan på gymmet till cirka tre, och det är ju ett ypperligt resultat. Det går bra för när jag gjort en halvtimme bland vikterna så suckar A och tar en halvtimmes löprunda på kvällen för att komma ikapp, och således har även han ökat sin träning ungefär lika mycket som jag.

Men. Som vanligt är småbarnsföräldrars strategier för sådana här saker tätt sammanlänkade med barnen, hur de mår, vad de gör och så vidare. Detta är problemet:

Harry har börjat sova längre på morgonen.

Det låter kanske inte som ett jättestort problem, men det gör ju att sovmorgonen helt tappar effekten den hade som pris i tävlingen. Han brukade vakna vid halv fem, och tanken på att sova längre än så en extra dag i veckan var oerhört motiverande, kan jag säga. Men så förra veckan när jag skulle få den sovmorgon jag jobbat så hårt för så vaknade han halv sju, vilket var samma tid som jag ändå skulle stiga upp. Jag fick visserligen sovmorgon, men det fick ju alla andra också. Och idag skulle A få sin sovmorgon som han vann förra veckan – vad hände? Ungen sover till tio i åtta. Tio i åtta. Följaktligen sov vi allihop till tio i åtta. Sovmorgon i allra högsta grad, men jag fick ju också en.

Nu kan man ju tycka att det är missunnsamt att tycka att ens extra sovmorgon är bortslösad bara för att den andra också får en sovmorgon den dagen.

Och så kan man ju tycka att det är lite osmakligt att använda sin ettåring som straff för att man förlorar en tävling.

Men det funkade ju!

Så vad gör man egentligen åt ettåringar som bara sover och sover på morgonen? Är det möjligtvis något som tas upp i föräldraskapslitteraturen?

…om socialisationen

Barn gör inte som man säger, de gör som man gör. Och så säger de som man säger, och säger dessutom vad man gör.

Idag är vi hemma från förskolan, eftersom den är stängd. (=!=”"#!!) (Det där sista sa jag inte högt så klart, man har väl självbevarelsedrift.)

Med två klätterapor som allra helst vill dra fram stolarna till köksbänken för att pilla med knivar i brödrostar, diska vinglas och testa att starta spisen själva, så åkte stolarna snabbt upp på köksbordet. (Det är skönt att kunna utnyttja sitt fysiska överläge som förälder.)

En stund senare gick jag in i lekrummet och fick se det här:

Och så Fabian i puffen med sin ipad, nynnandes på en låt från Veronica Maggios senaste skiva.

Spooky.

…om bra sjukdagar

Det beror säkert till stor del på att snart-är-det-semester-känslan börjat infinna sig, men trots flera dagar med sjuka barn (de har i alla fall vett att turas om), så känner jag varken att det är dags att hitta en bra terapeut eller att jag ger upp och annonserar ut barnen på craigslist.

Allra mest tror jag att det beror på att han börjar vara stor nu, Fabian.

Vi kan liksom umgås på ett annat sätt, och då tar inte de där sjukdagarna lika hårt. Vi lägger pussel och tittar på film, och han säger fina saker som att han är glad att vi är hemma tillsammans och att han vill ligga på min arm.

Idag hade vi städning inbokat så då var vi tvungna att utrymma huset några timmar, vilket var lite dålig tajming förstås. Men det gick bra det med. Vi åkte och åt lunch på en fransk restaurang (och de blev så imponerade att han beställde på ‘franska’, när han, eh, ville ha pommes frites, hrrrm). Sen gick vi och köpte lite nya barnböcker och så tog vi med dem till fiket precis bredvid och läste dem allihop över latte och frasiga kanelbullar.

Det var en riktigt bra dag faktiskt.

Sen kom Harry hem.

Det är ju tur att man har någon som kan ta ner en på jorden.

…om att bejaka barns kompetens och ge dem inflytande över sina egna liv

Det känns viktigt att ta beslut som en familj. Att vi inte bara bestämmer åt barnen utan att de också får säga sin mening och vara delaktiga. Så vi frågade Fabian hur han tyckte att vi skulle göra med boende i Uppsala.

Jag: Vill du bo i ett hus eller en lägenhet?

Fabian: Lägenhet!

Jag: Ska det vara en liten eller en stor?

Fabian: Stor, mamma. Stor liten lägenhet.

Jag:  Ska det vara en billig eller en dyr?

Fabian: Dyr.

Jag: Hur många rum ska den ha?

Fabian: En två tre fyra fem!

Jag: Ska den ha någon balkong?

Fabian: En två tre fyra fem!

Jag: Oj, det var många balkonger.

Fabian: Jaa, det var tokigt.

Jag: Men var ska den ligga då?

Fabian: Ligga och sova i lägenheten.

Jag: Ska den ligga nära pappas jobb eller mammas jobb, eller kanske mitt i stan?

Fabian: Eh… Mickey Mouse Club house!

Jag: Är det en ny eller gammal lägenhet?

Fabian: Ny.

Jag: Har den hiss eller trappor?

Fabian: Hiss! Den har många hissar. Och två flygplan!

Jag: Okej… Vad är det för färg på golven?

Fabian: Blå.

Jag: Vad är det för färg på väggarna?

Fabian: Gula.

Jag: Hm. Vad mer ska vi tänka på då?

Fabian: Jag vill ha många nycklar. Jättemånga nycklar.

Tur att vi frågade, nu vet vi ju precis vad vi ska titta efter!

…om barn/hundar

För en herrans massa år sedan så var vi en hårsmån från att skaffa hund. En långhårig tax som skulle heta Caesar. Vi tittar fortfarande på varann lite menande varje gång vi stöter på en sån.

Men oj vad jag är glad för att det inte blev någon hund den där våren då jag surfade på hundforum och läste på om klickerträning och jag vet inte allt. För i samma veva köpte några vänner hund. Och vi var hundvakt en helg. Och… ja, det var inte riktigt vad jag sett framför mig om man säger så.

Jag tror att för många så är hund är ett slags mellansteg när man börjar göra sig redo för barn. Som i AA ni vet – först skaffar man en krukväxt, och om den överlever skaffar man ett husdjur, först sedan man sett att man kan ta hand om det också så är man redo för ett förhållande. Eller barn. Eller hur det nu var.

Och så här är det:

Mina växter dör. En efter en. Jag har accepterat det nu. Jag kan inte ens hålla liv i en timjanplanta i soliga Kalifornien, och det är rätt illa.

Och något eget djur har jag aldrig haft. Vi hade i och för sig hund en del av min uppväxt, men det är inte samma sak när någon annan är huvudansvarig.

Så jag har hoppat över båda de där stegen. Jag gick direkt på barnen.

Och med denna något omständiga kontextualisering i ryggen så vill jag att ni föreställer er följande scen:

Den lilla tvååringen äter bara om han får vara hund. Då kryper han runt på golvet och gläfser. Och så tar han våra skor i munnen så att jag ska säga loss. Då skrattar han så att han nästan ramlar omkull. Sen får han en bit banan, från min hand direkt i munnen. Han kan tricks också. Sitt, ligg, vacker tass, rulla runt. Sen skäller han och säger growl growl.

Och jag frågar mig – är detta straffet för överhoppat steg två? Eller är det ett sätt att ta steg två i efterhand så att säga?

…om moderskärleken

Idag är det mors dag här. Följaktligen steg jag upp halv sex med Lille Vild, som En God Mor. Han leker oftast så himla bra själv på morgonen och det är jätteskönt att kunna sitta ner med en kopp kaffe och kolla mejl och sånt.

Och sen såg jag hur en kompis länkade den här bilden på Facebook med en kommentar om hur gullig den var:

Gullig? I think not.

Jag får anstränga mig för att inte svära här. Alltså, seriöst? Par- och heteronormen i vårt samhälle är så stark att till och med en mammas relation till sitt barn sin son beskrivs i kärleksrelationstermer.

Till att börja med är det freaky med incestvibbarna – det är liksom inte ‘kärlek’ generellt som mammans kärlek ställs upp mot, det är den kärlek som den lille sonen som vuxen kommer att uppleva med en partner kvinna. De hade lika gärna kunnat skriva “You’ll be the first to see him naked” eller “Your breasts are the first breasts he’ll have in his mouth” och det hade varit lika sant och lika obehagligt. Testa att byta ut mamman mot en pappa i bilden. Testa att prata om pappans relation till sitt barn som vi pratar om vuxna i en kärleksrelation. Inte så gulligt längre? Det är för att det ofta är så vi uppfattar incest – som något som pappor snarare än mammor sysslar med – och att beskriva relationen mellan mamma och barn i sådana termer ses därför gärna som oproblematiskt och ‘gulligt’ medan vi sällan tänker tanken att beskriva pappa/barnrelationen på samma sätt.

Testa också att byta ut sonen mot en dotter. Känns det konstigt? Det är heteronormen. Det är liksom ‘okej’ att antyda att mammors relation till sina söner liknar en vuxen kärleksrelation, men om man gör detsamma med mammors relation till sina döttrar så beskriver man en lesbisk relation, och det ses sällan som lika okej.

Nej, nu ska vi åka och äta brunch och sedan ska jag på konferens resten av dagen och prata lexikalitet och turtagning och epistemisk auktoritet och annat kul. Barnen må vara det finaste jag vet, men min hela värld är de faktiskt inte.

…om aktiviteter för barn och för vuxna

I helgen hade Fabian sin första fotbollsträning.

Vi stod emot den amerikanska barnaktivitetshetsen ganska länge tycker jag. När vi flyttade hit gick de flesta av hans ettåriga kompisar på music class, babysim och gymnastik varje vecka, men de där klasserna var ju mest en ursäkt för mammorna att ses och fylla vardagarna med något som rättfärdigade att de inte jobbade. Vi skippade helt den biten och var nöjda med det.

Men nu är han ju drygt två och ett halvt, och även om jag knappast inbillar mig att han behöver de där aktiviteterna så får han ju i alla fall ut något av dem. Så nu har han börjat med fotboll och simning på lördagsmorgnarna.

Och i luckan mellan hans två sporter så ägnar vi oss åt den aktivitet som vi föräldrar föredrar.

Eggs Benedicts på Jeannine’s.

…om föräldraledighet

Då och då, och senast nu inför S-kongressen, så lyfts frågan om mäns och kvinnors fördelning i nyttjandet av föräldraförsäkringen.

Don’t get me wrong, jag har absolut inget emot att man pratar om det. Det är en viktig fråga så klart, och absolut ett sätt att jobba för att skapa ett jämställt arbetsliv, och familjeliv.

Men jag tycker att det är mycket mer relevant att prata om fördelningen av föräldraledigheten.

Eh, va? Är det inte det vi gör då?

Nej.

De siffror som lyfts fram gång på gång visar hur mycket föräldrapenning som tas ut, dvs. hur många dagar som föräldrar använder – hur mycket pengar man får, kan man lite förenklat säga. Och det är inte riktigt samma sak som föräldraledighet. Inte alls, faktiskt.

Man kan nämligen vara föräldraledig utan någon ersättning.

Plockar man ut mindre än sju dagar i veckan när man är hemma på heltid så är det precis vad man är. Det är som att jobba deltid, ungefär. Det ger mindre i plånboken och det som syns i statistiken är att du har varit hemma i – säg – fem dagar, inte sju.

Och – surprise, surprise – mammor är hemma betydligt mer obetald tid än vad pappor är.

Faktum är att i den senaste mätningen så var pappors uttag starkt korrelerat med deras ledighetstid. Med andra ord tog papporna ut föräldrapenning för de flesta dagar som de var hemma.

Det gjorde inte mammorna, långt ifrån. För dem var korrelationen mellan ledighetstiden och antalet föräldradagar låg.

Visst är det bra om männen stimuleras att ta ut fler föräldradagar. Om sambandet fortfarande ser ut som det gjorde för tio år sedan, så innebär ytterligare en uttagen föräldradag förmodligen att pappan är hemma en dag till och det är bra. Men innebär det också att mamman är hemma en dag kortare, att de delar mer jämnt på tiden, för att de delar mer jämnt på dagarna? Det behöver det alltså inte alls göra. Om inte sambandet mellan föräldraledighet och föräldradagar förändrats fundamentalt så kan det till och med innebära att mamman är hemma ungefär lika länge som förut men med lite mindre betalt.

Ett sådant mönster har samma effekter på de egna karriärsmöjligheterna och på kvinnors arbetsmarknad i stort, men kvinnan får dessutom ännu mindre inkomst och pension under själva föräldraledigheten.

Och så kallar vi det ’mera jämställt’.

…om date nights

Jag är lite trött idag.

Igår var det nämligen dags för date night. Vi gick på fransk restaurang, för det är vad vi helst gör, och jag var så peppad att jag till och med hade dragit på mig klänning och höga (nåja) klackar.

Det här med att då och då gå ut på egen hand, utan barn, det tror jag är viktigt.

Vi har varit alldeles för dåliga på det. Fegat ur, tänkt att läggningen är för mycket för en barnvakt. Några gånger har vi kommit oss iväg förstås, men vi har inte ens kommit i närheten av varannan-vecka-middag-och-bio som många av mina vänner kör på. Varannan månad, snarare.

Men vi ska skärpa oss.

Jag minns första föräldragruppsträffen med Harry. Bebisarna var bara några veckor gamla, och det som diskuterades var om föräldrarna hade varit ute själva någon kväll. Ungefär hälften hade det, och vi pratade om hur man kan behöva tid tillsammans utan en bebis på axeln, särskilt när man får sitt första barn, eftersom omställningen blir så stor.

Något sådant kom aldrig upp under Fabians föräldragruppsfikan i Uppsala, kan jag säga.

USA har förstås en datekultur som vi inte riktigt har i Sverige. Och det är verkligen inte ‘romantiken’ i tvåsamhetsritualerna jag vill åt, det där påfåglandet för varandra som man ibland ser.

Nej, jag tänker mer på att ha tid att sitta ner och prata några timmar, ostört. Det händer liksom inte annars, med jobb och läggning och saga och amning och jobb och skrik och bära sele och jobb och vattenglashämtningar och nappjakt och jobb och omstoppning och  lille katt vet du att det är mörkt om natta, och så lite jobb däremellan.

Sen är man trött. Sen blir det inte så mycket mer.

Och därför tror jag att småbarnsföräldrar mår bra av att försöka skapa sig egna stunder.