…om kvinnor som tar hand om barnen gratis och män som får betalt för det

Jag tror att det är dags att vi pratar om det här med föräldraledighet igen.

Vi pratade ju i våras om att föräldraledighet och uttag av föräldrapenning inte är samma sak, och att det blir fel när vi mäter antal dagar som män respektive kvinnor tar ut och sedan kallar en ökande siffra hos männen för att det blir ‘mer jämställt’.

Minns ni? (Om inte: jag skrev om det här, så gå gärna tillbaka och läs. Eller förresten – även om ni tycker er minnas så gå tillbaka ändå för säkerhets skull, det var ett bra inlägg.)

Anyway. I våras när jag skrev om det här så tog jag kontakt med en forskare som studerade just det. Då var det enda som fanns en lite äldre studie och hon visste inte ännu om mönstren fortfarande var desamma. Nu (okej, i september… jag ligger lite efter) har hon kommit med en första rapport, och det är en både intressant och viktig studie som alla som någon gång pratar om föräldraledighet i relation till jämställdhet borde titta på. (Pdf finns här.)

I stora drag:

Föräldrar är föräldralediga mycket längre tid än den siffra man får om man lägger ihop de föräldrapenningdagar som de tagit ut. Mäns föräldraledighet har ökat, men kvinnornas har inte förkortats. Det handlar alltså inte om ett nollsummespel där männens ökade föräldraledighet gör att kvinnorna är hemma mindre, istället är vi totalt hemma längre. Däremot när det gäller pengarna, så kan man möjligen se det ungefär så. Männen tar ut fler föräldradagar, och kvinnorna tar ut färre. Det tycks alltså som att kvinnor är hemma ungefär lika länge som tidigare, men med mindre betalt. Mönstren för hur många och hur långa föräldraledighetsperioder som tas ser också olika ut för män och kvinnor: män är hemma fler korta perioder (typ tar ledigt fredagar eller förlänger semestern på sommaren) medan kvinnor är hemma längre perioder. Män bibehåller därför under ledigheten en tätare koppling till arbetsmarknaden än vad kvinnor generellt gör, vilket kan vara betydelsefullt ur ett karriärsperspektiv.

Är ni med på vad vi ser här? Det här är faktiskt himla viktigt.

Den statistik som vi oftast (okej, typ alltid) ser i sådana här sammanhang – den över antal uttagna dagar - fångar inte upp de här mönstren. Om vi är intresserade av hur länge män respektive kvinnor är föräldralediga och hur det är korrelerat med deras karriärsmöjligheter, löneutveckling, pension och så vidare, så räcker det inte att titta på fördelningen av dagar.

Tvärtom – det kan vara direkt missledande.

…om män, kvinnor och föräldraledighet

Vi har pratat om det här förut, men det är viktigt så det skadar knappast att ta upp det igen. Faktum är att det nog är en av de allra viktigaste jämställdhetsfrågorna idag. Vi har kommit så långt, förändrat så mycket. Och ändå – ÄNDÅ – tar män ut ungefär 20% av föräldraledigheten och kvinnor ungefär 80% (på aggregerad nivå då). Det är ett symptom på att vi inte är där än, men det är också ett problem i sig, för det får återverkningar på så många områden.

Min man och jag har ju inte delat lika, inte p.g.a. lön utan snarare karriär och utlandsflytt (jag – en kvinna – har varit hemma nästan hela tiden). Jag kan hitta massor av förklaringar till varför vi gjort så, varför det är rimligt osv. Men inte inbillar jag mig att det inte har med kön att göra, för det är klart att det har.

Våra val påverkar också strukturerna i samhället på så sätt att de förstärker förväntningarna om att kvinnor ska vara hemma med barn och män ska göra karriär (vi bekräftar ju den normen). Det är inget som jag är stolt över (och inte min man heller, för den delen). Våra val är bara en droppe i ett stort vattenglas, men finns ändå där, i glaset, och tillsammans med alla andra de där dropparna så bidrar vi till att kvinnor får sämre karriärmöjligheter, lägre lön, osv.

Jag fattar inte varför folk blir sura när man påpekar det? Face it, liksom.

Sen är det klart att om man tittar på specifika heterofamiljer så kan det vara så att det är väldigt svårt att dela någorlunda lika, av olika anledningar.

Oftast nämns ekonomin, och att familjen inte har råd. Och det är förstås sant, ibland. Men knappast i alla de fall där det används som ursäkt. ‘Det går inte ekonomiskt’ har blivit en sån där grej man säger. Och det är inte så konstigt, det funkar nämligen jättebra på ett retoriskt plan. Det för bort ansvaret från individen och lägger det utanför familjen – på arbetsmarknaden eller kanske till och med på politisk nivå (och är det några som är tacksamma att skylla på så är det väl politiker).

Dessutom – och det kanske är den allra viktigaste anledningen till att ‘det går inte ekonomiskt’ funkar så bra som ursäkt – så är det väldigt svårt att ifrågasätta. Det ses nämligen som fult att fråga om inkomst, så det gör man helst inte. Att då ifrågasätta om det där med att inte ha råd verkligen stämmer, det blir en väldigt känslig grej.

Men jag tror att vi måste ifrågasätta.

Trevligt och inte alltför konfrontativt, men ändå ställa frågan. Hur stor skillnad gjorde det? Och hur kom de fram till det?

Min gissning är att väldigt, väldigt många inte ens räknat, åtminstone inte på ett sätt som faktiskt inkluderar alla aspekter både på inkomstsidan och utgiftssidan.

Och om frågan ställs lite då och då, alldeles oavsett hur trevligt och jag-är-bara-nyfiken-aktigt det görs, då kommer den där ursäkten att det inte går ekonomiskt att börja fungera allt sämre på en retorisk nivå. Det kommer inte längre att vara en ‘sån där sak alla säger’.

Och så småningom så kanske fler faktiskt räknar på det. Och ser att det inte alls nödvändigtvis är så stor skillnad som de tror.

Och då kanske de börjar välja annorlunda.

För lite mer läsning: Johan på Stökboet skrev bra om det här ämnet häromdagen, liksom Sanna. Och jag har tidigare skrivit om det bland annat här och här.

…om att välja bort kvinnor

Igår i bilen så pratade jag och min man.

(Alltså, vi pratar ju annars också, men just när man sitter i bilen med barnen fastspända där bak så hinner man ju oftast säga mer än en mening innan man måste torka upp spilld juice, trösta någon som ramlat eller lyfta ner någon från diskbänken. De sitter liksom där de sitter.)

I alla fall. Vi pratade om när det blir dags för A att ha sin första doktorand och hur viktigt det är att hitta rätt person. Det handlar ju om någon man ska forska tätt ihop med i fem år, skriva  flera artiklar med och så vidare. Rätt person hjälper ens egen karriär, fel person kan stjälpa den.

Jag skulle nog vara mer orolig om det var en kvinna, sa A lite raljerande. Det är större risk att hon ska vara föräldraledig, hon kanske blir borta flera år och då står jag där och kan inte slutföra mina projekt. 

Han menade förstås inte att han faktiskt kommer att låta kön vara en faktor när det blir dags att anställa en doktorand.

Men jag tror att det kan vara bra att prata om känslor och tankar av det här slaget. Det är liksom inget konstigt att tänka tanken – det betyder ju bara att man är medveten om hur mönstren ser ut. Men om man inte erkänner att man tänker det, om än bara för en sekund, så blir det mycket svårare att se till att man inte agerar baserat på de tankarna. Är man medveten om problemet så kan man, när man väljer mellan kandidater, uttryckligen fråga sig själv om man låter kön spela in på något sätt när man väljer. Då är risken betydligt mindre att det blir så.

Vi konstaterade också – förstås – att ju mer likartade mönstren för föräldraledighet blir mellan män och kvinnor, desto mindre blir poängen att göra den sortens risköverväganden. Då blir incitamentet att välja bort kvinnor mycket mindre.

Tänk – ett arbetsliv där kvinnor inte kvoterades bort. Kanske, någon gång, att vi kan nå dit?

…om att börja jobba

Jag har glömt att berätta att jag börjat om att jobba igen.

Eller glömt har jag kanske inte, precis.

Jag har bara inte sagt något.

Det ingår i hur jag hanterar saker som jag tycker är lite jobbiga. Jag pratar inte om dem. Fram tills att jag tänkt på dem tillräckligt länge och då pratar jag om dem tills ingen orkar lyssna längre.

Så. Jag har börjat om att jobba, på deltid. Harry har börjat på dagis, på deltid. Han trivs som fisken i vattnet. Själv har jag inte bestämt mig än.

Jag återkommer när jag tänkt lite till.

…om föräldraledighet

Då och då, och senast nu inför S-kongressen, så lyfts frågan om mäns och kvinnors fördelning i nyttjandet av föräldraförsäkringen.

Don’t get me wrong, jag har absolut inget emot att man pratar om det. Det är en viktig fråga så klart, och absolut ett sätt att jobba för att skapa ett jämställt arbetsliv, och familjeliv.

Men jag tycker att det är mycket mer relevant att prata om fördelningen av föräldraledigheten.

Eh, va? Är det inte det vi gör då?

Nej.

De siffror som lyfts fram gång på gång visar hur mycket föräldrapenning som tas ut, dvs. hur många dagar som föräldrar använder – hur mycket pengar man får, kan man lite förenklat säga. Och det är inte riktigt samma sak som föräldraledighet. Inte alls, faktiskt.

Man kan nämligen vara föräldraledig utan någon ersättning.

Plockar man ut mindre än sju dagar i veckan när man är hemma på heltid så är det precis vad man är. Det är som att jobba deltid, ungefär. Det ger mindre i plånboken och det som syns i statistiken är att du har varit hemma i – säg – fem dagar, inte sju.

Och – surprise, surprise – mammor är hemma betydligt mer obetald tid än vad pappor är.

Faktum är att i den senaste mätningen så var pappors uttag starkt korrelerat med deras ledighetstid. Med andra ord tog papporna ut föräldrapenning för de flesta dagar som de var hemma.

Det gjorde inte mammorna, långt ifrån. För dem var korrelationen mellan ledighetstiden och antalet föräldradagar låg.

Visst är det bra om männen stimuleras att ta ut fler föräldradagar. Om sambandet fortfarande ser ut som det gjorde för tio år sedan, så innebär ytterligare en uttagen föräldradag förmodligen att pappan är hemma en dag till och det är bra. Men innebär det också att mamman är hemma en dag kortare, att de delar mer jämnt på tiden, för att de delar mer jämnt på dagarna? Det behöver det alltså inte alls göra. Om inte sambandet mellan föräldraledighet och föräldradagar förändrats fundamentalt så kan det till och med innebära att mamman är hemma ungefär lika länge som förut men med lite mindre betalt.

Ett sådant mönster har samma effekter på de egna karriärsmöjligheterna och på kvinnors arbetsmarknad i stort, men kvinnan får dessutom ännu mindre inkomst och pension under själva föräldraledigheten.

Och så kallar vi det ’mera jämställt’.

…om veckan

Det har varit en bra vecka. Fullt upp, men bra. Jag har bland annat:

1. Ätit kräftor. När man hittar kräftor på sin amerikanska mataffär så måste man förstås passa på. Grasshoppers! utropade det äldsta barnet och vägrade smaka.

2. Sett min kollega Roland Paulsen föreläsa om arbetskritik och hållbarhet på Arbetskritiskt forum (strömmas här). Det är häftigt att man kan bo på andra sidan jorden och ändå ta del av sådana spännande grejer där hemma.

3. Varit på akuten med Harry. A ramlade med honom i selen. Han verkade okej, men var rödlila på halva huvudet så det kändes inte som läge att chansa. Första besöket på akuten med något barn (om man inte räknar med när de låg i magen). Gick bra!

4. Sett The Hobbit, fördelat över två kvällar. Tiden när man kunde se en tretimmarsfilm i ett svep är med all tydlighet förbi. Den var sådär, för övrigt.

5. Läst om Steubenville, igen och igen och igen. Jag blir så ledsen. För den våldtagna flickan, och för hela samhället. Laurie Pennys text om parallellerna mellan Steubenville och Abu Ghraib är tänkvärd – vad säger filmerna, bilderna och kommentarerna om vår samtid? När så många ser, dokumenterar, sprider, men inte ingriper, då är det något som är fel på så många plan att man blir alldeles snurrig. Läs gärna också Ida Ali-Lindqvists text om våldtäktskulturen. Och, sist men inte minst, skriv på protestlistan mot CNN:s rapportering från rättegången, där de valde att fokusera på hur gärningsmännen fått sina liv förstörda, hur fotbollskarriärerna slagits i spillror, hur domen kommer att förfölja dem för resten av livet.

6. Fått hembakade chocolate chip biscotti av min kompis Suzie när hon var här på bebisplaydate…

7. …och sedan paketerat om dem (så får man väl göra?) för att ta med till firandet av Brian som äntligen fått sin PhD. Fabian kallar honom numera för ‘Doctor Brian’.

8. Läst Linda Thompsons artikel om moderskapsnormerna i Sverige och hmmm:at igenkännande. Hon sätter fingret på hur mammors långa föräldraledighet blivit en så stark norm att den kopplas ihop med kärlek till sitt barn, så att den som börjar jobba tidigt riskerar att ses som någon som inte älskar sitt barn lika mycket som andra. Det är en intressant diskussion, särskilt i ljuset av debatten kring hur heterosexuella par fördelar föräldraledigheten mellan sig.

…om vem som är föräldraledig

De senaste dagarna har föräldraledighet och hur män och kvinnor delar på den (eller inte) diskuterats på flera ställen (till exempel här och här).

Det är en intressant fråga. Och en av de viktigaste om man tycker att jämställdhet vore en bra grej.

Men det är också en av de svåraste.

För det handlar om så många saker samtidigt. Det är ekonomi och karriär och barnens bästa och jämställdhet och tajming och normer och intressen och säkert också en massa andra saker.

Det är ett problem att kvinnor är föräldralediga betydligt mer än vad män är, och det är ett problem att fördelningen förväntas se ut precis så. Det är ett problem att kvinnor bestraffas karriärsmässigt när de är föräldralediga, medan män till och med kan tjäna på det. Det är ett problem att kvinnor ‘i barnafödande ålder’ tvingas prata barn och familj på anställningsintervjuer medan det inte i lika hög utsträckning gäller för män, och att kvinnor sorteras bort på dessa grunder på ett annat sätt än män gör.

Frågan är vad man kan göra åt det, och vad man borde göra åt det.

Jag tror till exempel att en lite striktare fördelningsmodell av föräldrapenningen skulle vara bra (kanske en tredelad variant). Samtidigt är jag rädd för att kvinnorna skulle fortsätta vara föräldralediga lika länge som idag, fast inte ta ut föräldradagar för det. Att föräldrapenningens kvotering skulle skruvas upp innebär ju inte att familjer inte får fördela föräldraledigheten precis som de vill (om de har råd, vill säga). Föräldraledighetslagen ger rätt att vara föräldraledig från jobbet i ett och ett halvt år alldeles oavsett. Frågan handlar om ifall skattepengar ska läggas på det eller inte.

Men ändras inte könsfördelningen så mycket vid en striktare fördelningsmodell så blir det ju dubbelt fel, eftersom kvinnan kommer att vara hemma helt utan ersättning istället, i de fall där familjen klarar det ekonomiskt. Då kommer vi inte åt grundproblemet och kvinnan bestraffas ytterligare för att hon tar hand om barnen när de är små istället för att jobba.

Så helt enkelt är det inte.

På kort sikt skulle en striktare fördelningsmodell säkert skapa problem för många.

I vår familj skulle det definitivt ha ställt till det. Vi har fullt medvetet valt att jag ska vara hemma med barnen när de är små. Visst skulle vi båda önska att det hade sett annorlunda ut, men då hade vi inte kunnat flytta till USA och inte kunnat bygga våra karriärer på det sätt som vi gör nu. Det vi egentligen önskar är väl att vi hade kunnat göra både och. Delat lika, men ändå kunnat göra allt det som vi gör nu. Men det hade inte gått. Delvis har vi ju också valt att skaffa barn just nu just för att kunna lägga upp livet som vi gör. Utan barn hade det också varit svårt att flytta utomlands, eftersom jag inte kunnat vara borta från mitt jobb då.

Trots att en sådan regelförändring skulle ha drabbat oss, och att det skulle kunna få en del oönskade konsekvenser till en början, så tror jag ändå att det på längre sikt skulle vara bra, när det väl har satt sig.

Den här diskussionen anknyter förstås också till inlägget som jag skrev i förrgår:

Det måste inte finnas någon absolut överensstämmelse mellan de val man själv gör i sin vardag och hur man skulle vilja att systemet såg ut, på ett mer övergripande plan. Det kan verka inkonsekvent att tycka att föräldraledigheten borde fördelas jämnt, och till och med förorda en striktare kvotering av föräldrapenningen, samtidigt som man själv valt en väldigt ojämn fördelning och skulle ha förlorat ordentligt på en ändring av föräldrapenningsreglerna.

Men jag tror inte att man främst ska se det som en inkonsekvens.

Snarare tyder väl den diskrepansen på att man verkligen tänkt efter. Att man är medveten om de normer och strukturer som spelar in i hur man väljer, men att man väger samman det med annat som gäller i ens specifika situation, och utifrån helhetsbilden bestämmer hur man vill göra.

Det är så klart synd på många sätt när valen går åt det traditionella hållet, som de så ofta gör. Men sker det efter noga övervägande kan jag ändå inte se det som särskilt provocerande, vilket rätt många som diskuterat frågan verkar tycka.

För mig är det betydligt mer provocerande om man inte tänkt efter överhuvudtaget, utan att det bara ‘blev’ så att kvinnan var hemma.

…om dagis och kärleken

Jag tycker om Fabians dagis av en massa anledningar. Att de har ett äppelträd där de plockar äpplen till barnen hela hösten. Att de serverar quesadillas, korv och bönor till frukost. Och att de lär honom att prata både spanska och engelska.

Men när jag lämnar på morgonen så tycker jag allra, allra mest om att personalen har lärt honom att säga I love you mommy! när jag går.

Och de har frågat fem gånger om vi ville reservera en plats till Harry, men det ville vi ju inte. För han är så liten och Såna Som Vi är minsann hemma med barnen tills de är ett och ett halvt. Förutom att Vi råkade vara Jag, eftersom vi bor där vi bor, och det visade sig att Såna Som Jag inte alls är hemma med barnen tills de är ett och ett halvt. Minsann.

Och så var det för sent, för det är ett litet dagis och de kan bara ha två barn under 18 månader. Och det hade de ju redan.

Men sedan två-tre omständigheter senare så fick vi idag en plats i alla fall. Det var nästan lite för lägligt att en förälder skulle få ett nytt jobb och säga upp sin plats just nu. Som magi, fastän jag inte kan bestämma mig för om det var den goda eller den onda sorten. Men det kanske visar sig?

Nu blir det dagis i alla fall, och han är inte ens sex månader.

Och han känns plötsligt så stor. Dagisbarn. Som äter lunch och mellis med andra barn och sitter i ring och sjunger Itsy bitsy spider och gör små pyssel av toarullar och piprensare och torkade makaroner som målas gröna.

Och så känns han plötsligt så liten. Så väldigt, väldigt liten. Han kan ju inte sitta i någon ring. Han kan inte sitta alls. Och inte sjunga. Och dagispyssel är ju bara att glömma. Möjligtvis kommer han att försöka äta upp de andra barnens pyssel och då blir de kanske arga på honom och det vill jag inte att de ska bli.

Och jag blir alldeles kall och måste andas djupt och tänka på hur mycket jag tycker om det där stället där han ska få vara. Hur bra personalen är förutom att de ger barnen kakor, och hur fint det är att de äldre barnen i familjen leker med dem som om de vore småsyskon när de kommer hem från skolan.

Och att han också kommer att få lära sig att säga I love you mommy, när jag går.

…om föräldraskap och föräldraledighet

Idag ska vi kontakta några nannies för att se vad det finns för möjligheter till barnpassning. Löser det sig så börjar jag nog jobba lite igen lagom till att Harry blir sex månader. Trots att jobb och barnpassning går nästan på ett ut ekonomiskt.

Jag vet – det låter helt bisarrt. Om man inte jobbar för inkomstens skull, varför kan man inte vara hemma med barnet istället?

I Sverige finns en stark norm som säger att man mamman ska vilja vara hemma med barnet så länge som möjligt. Sakargument som lyfts fram har ofta med amning och anknytning att göra, men det finns samtidigt ett lager som inte grundar sig i argumentation utan har mer med att det ‘känns fel’ att göra.

(Som i den här tråden som jag råkade sitta uppe och läsa till klockan ett en natt.)

Och faktiskt – de flesta mammor som jag känner här och som jobbar heltid, de ammar. Före och efter jobbet, på helgerna, på natten, och ibland kan den som passar barnet också ta med det till jobbet för att de ska kunna amma. Däremellan får barnen bröstmjölk på flaska, och mammorna pumpar på jobbet. Det är lite besvärligt förstås, men med bra rutiner så går det.

Anknytningsargumentet är lite knepigare, särskilt som det är en psykologisk inriktning som är ganska omtvistad i olika sammanhang. Men om vi håller oss till själva argumentationen så är det intressant att vikten av ‘anknytning’ under det första året lyfts fram på olika sätt beroende på vad situationen är. Är det mamman som inte vill vara hemma med barnet det första året, då blir det ett problem. Skadligt. Förkastligt. Om det är pappan* beklagas det ofta. Trist, liksom. Men de där exemplen om hur barn växer upp till missbrukande kriminella som aldrig kommer att kunna ha en varaktig relation med någon annan, de brukar inte plockas fram lika ofta. Vill pappan vara hemma men ‘måste jobba’, då är det sällan som det framställs som särskilt problematiskt (annat än att det är synd för honom själv). Är det så att det handlar om att mamman inte har möjlighet att vara hemma med barnet – om hon är sjuk till exempel (‘måste jobba’ accepteras inte när det gäller mamman) – då gör det heller inte lika mycket, tycks det.

Anknytningsteorin som argument är därför synnerligen impregnerad med föräldraskapsnormer. Det handlar inte bara om vad som ses som bra och vad som ses som problematiskt för barnet (detta kan man förstås diskutera) – utan den vikt som tillskrivs synsättet tycks tvärtom variera beroende på hur väl föräldern i övrigt lyckas passera som en ‘bra’ förälder. Det är ungefär som med alkohol under de första graviditetsveckorna – om du medvetet dricker alkohol då så är du en barnmisshandlare som villigt riskerar ditt barns välmående, men om du inte visste om att du var gravid, då gör det inte så himla mycket.

Jag säger inte att argumenten kring amning och anknytning inte har sina poänger. Det är klart att de har. Men jag tror att i de flesta fall så är föräldraskapsnormen viktigare än själva sakargumenten när man pratar om vem som ska sköta om barnet om dagarna. Logiken blir då att om man inte vill vara föräldraledig så vill man inte bli förälder, och då borde man heller inte bli det. Föräldraledighet och föräldraskap moderskap har kommit att bli oerhört tätt sammanlänkat i Sverige. Den som bryter upp den kopplingen riskerar därmed att få sitt föräldraskap moderskap ifrågasatt.

* Förlåt för heteronormativiteten. Det förenklar diskussionen, och jag vet heller inte så mycket om hur förväntningarna på föräldraskap och föräldraledighet ser ut när föräldrarna har samma kön. Om ni har erfarenhet av det, så berätta gärna!

…om min bästa tid

Lördag morgon och jag är parkerad på favoritkaféet med laptop, böcker och en stor latte. I vanliga fall skulle jag tycka att det var jättemysigt. Egen tid. Lyssna på musik. Läsa lite. Skriva lite. Tänka fritt.

Men nu har jag Måsten över mig.

Vetenskapliga tidskrifter bryr sig inte så mycket om det där med föräldraledighet, nämligen. Refereerapporterna kom tillbaka redan i december, men jag har förträngt dem, och nu går det bara inte längre. Det är deadline för revisionerna i mars, och det är mycket som ska göras innan dess.

Och det måste göras på min bästa tid, alltihop.

Morgnarna då jag ligger kvar i sängen, läser en saga för alltför pigga barn bara för att få stanna under täcket en stund till. Den där pausen mitt på dagen de dagar när båda barnen sover lur samtidigt. Timmen mellan nio och tio på kvällen då de somnat och jag läser en bok eller tittar på film med en stor kopp te på soffbordet. Lördag morgon när vi äter frukost i lugn och ro och funderar på om vi ska åka på farmer’s market eller gå på hajk.

Alla de stunderna måste jag nu istället lägga på ‘substantiella’ omarbetningar av den där artikeln som jag inte riktigt minns vad den handlade om men som jag tror att jag tyckte var ganska bra. Men som tydligen inte var det alls.

Och det gör ont, när knoppar brister.