…om att föda barn i USA

Santa Barbara är inte som resten av USA, brukar några av mina amerikanska vänner säga. Och om det stämmer vet ju inte jag. Så när jag konstaterar att det där med förlossning och BB inte alls var så väldigt annorlunda från i Sverige så kanske det inte alls gäller USA, det kanske bara var här, i lilla, vackra, trygga Santa Barbara som det var så. Eller kanske var det bara just min förlossning som råkade bli precis sådär som jag ville.

Lugn. Tyst (nåja). Odrogad. Och de gjorde precis som jag sa och sånt gillar man ju.

Och BB sen. Utsikten från rummet. Roomservicemenyn. Och de bar min väska ner till bilen när vi åkte hem.

Och det trådlösa nätverket var stabilt. Bara en sån sak.

Och så, ja, världens finaste lilla bebis.

…om att förbereda sig för en amerikansk förlossning

Man kan tycka att barnafödande borde vara något hyfsat universellt. Anatomi, hormoner, smärta. Same, same, liksom. Men det är det ju inte. I en del länder dör mammor och barn oftare än i andra, i en del finns ingen smärtlindring alls, på vissa ställen betalar man en förmögenhet för att få föda på ett sjukhus, och på andra schemalägger man kejsarsnitt så att man kan passa på att snygga till magen på samma gång.

Det är lite läskigt att föda barn alldeles oavsett var man gör det. Men om man gör det där man inte riktigt kan språket och där rutinerna för både behandling och betalning ser helt annorlunda ut från det man är van vid, då kanske det är lite lite läskigare än annars.

Så, häromkvällen tänkte jag att det var dags att förbereda sig lite. Läsa på. Kolla upp. För om man vet, så känns det kanske lite mindre obehagligt. Och så hittade jag den här dokumentärfilmen om den amerikanska förlossningsindustrin.

Och jag önskar att jag inte hade sett den. Nu ska jag inte läsa på något mer, inte fråga något mer. Och inte ska jag se några fler dokumentärer som går ut på att kvinnor ges droger som inte är säkra, får bedövning som förlamar dem, och snittas på löpande band för att det är smidigare för läkarna.