Tag Archives: feminism

…om att skapa konflikter där de inte skulle behöva finnas

Posted on by
1,980

En grej som jag verkligen, verkligen skulle vilja förstå är hur begrepp på makronivå i vardagliga diskussioner tenderar att uppfattas som att de ligger på individnivå.

För att ta det från början.

Begrepp på makronivå är till exempel ‘struktur’ eller ‘kultur’. (Uppdelningen av mikro/makro kan i och för sig ifrågasättas också, men det behöver vi inte gå in på här.) Det finns så klart ett samband mellan den här nivån och aktörsnivån (dvs. personer, folk, individer). Drar man det (för) långt så hamnar man i någon slags syn på individen som helt styrd av strukturerna. Aktörsskapet försvinner och därmed är det svårt att ställa människor till svars för vad de gör eller säger – de ‘styrs ju bara av de rådande strukturerna’. Även om få skulle skriva under på det synsättet så är en vanlig kritik som riktas mot studier som för ensidigt fokuserar på den strukturella nivån just att aktörsnivån blir för osynlig.

I andra änden av spektrat står individen relativt ensam. Där är vi bara individer och begränsas inte av normer, av kulturella föreställningar eller av strukturer som klass eller kön. Med det här synsättet blir individen också helt ansvarig för alla aspekter av sitt liv och sitt agerande, och därför finns en tydligt moralisk aspekt. Den som inte lyckas bygga upp en karriär har inte jobbat tillräckligt hårt eller är inte tillräckligt bra (för att hårdra det) – och aspekter som att hen var tvungen att sluta skolan för att börja jobba hemma på gården, att hen inte fick några jobb p.g.a. sin sexuella läggning eller att hen inte kände rätt personer hamnar liksom utanför resonemanget. Inte heller det här perspektivet i sin mest renodlade form är förstås något som särskilt många skulle ställa sig bakom.

I realiteten hamnar de flesta samhällsdiskussioner (t.ex. kring kön och jämställdhet) någonstans mitt emellan, och det är förstås rimligt. Till stor del är de debatterna i själva verket en kamp om i vilken grad det ena eller andra perspektivet ska ses som viktigare: även om ingen kanske förespråkar någon av ändpunkterna så förespråkas ofta att diskussionen måste flyttas åt antingen det ena eller det andra hållet på detta kontinuum.

Till exempel:

A: “Såg du Xs urringning? Kvinnor som klär sig så sexuellt utmanande får faktiskt skylla sig själva.”
B: “Fast det belönas ju i de flesta sammanhang, det finns en tydlig sexualiserande norm så det kanske inte är så konstigt att…”

Typ så. Ser ni hur ståndpunkterna här har med mikro och makro att göra? Och hur var man lägger sig blir viktigt utifrån ett moraliskt (eller snarare moraliserande) perspektiv?

Så långt allt väl. Det är ingen konstig diskussion och det är för övrigt en ganska klassisk ideologisk debatt som ofta utmynnar i någon slags höger-vänsterskala.

Det som jag tycker är intressant är när det hettar till, och det inte längre blir en fråga om vilket perspektiv man förespråkar utan snarare en sammanblandning av dem: när ett argument om ‘könade strukturer’ tas som om det vore en anklagelse på personlig nivå, eller när ett inlägg om ‘våldskultur’ bemöts med argumentet ‘jag har minsann aldrig slagit någon’.

Det som händer när det blir så här, det är att någon som försöker anlägga ett vidare perspektiv bemöts som om hen rör sig på individnivå: budskapet förvrängs så att det blir något provocerande, och först därefter ‘bemöts’ det. Det innebär att ‘debatten’ hamnar i ett slags ‘men-det-sa-jag-aldrig-joho-nähä-joho-nähä’.

Det är att skapa konflikter där de inte ens skulle behöva finnas.

…om nivåer

Posted on by
3,734

Jag vet inte om jag skulle kalla det ‘debatt’ precis, men ett återkommande diskussionsämne på bloggar och lite varstans har den senaste tiden varit frågan om ‘nivå’ när man pratar feminism, kön, jämställdhet och så vidare.

Ungefär så här:

‘Vardagsfeminism’ eller ‘mammafeminism’ ses som ‘låg nivå’, för de pratar om saker som de flesta förstår och kan relatera till. Som färger, barnkläder, sexistisk reklam eller normer kring kroppshår.

Det som klassificeras som ‘hög nivå’ är lite mer oklart och har inte pekats ut lika tydligt.

Ärligt talat vet jag inte riktigt vad som räknas hit – är det om man refererar Butler som nivån är ‘hög’? Om man svänger sig med begrepp som hegemonisk maskulinitet eller heterosexuell matris? Eller är det vissa ämnen som liksom är mer värda än andra? (Intersektionalitet och rasism tycka ha varit poppis den senaste tiden, till exempel.)

Alldeles oavsett vad som klassificeras som vad så kan det finnas anledning att fundera över vad indelningen i sig gör. För visst kan man se indelandet som identitetsarbete, där kritiken mot den ‘andra sidan’ blir ett framhållande av den egna, alldeles oavsett om man har den avsikten eller inte. Det är inte medvetenheten eller den uttryckliga strategin att framställa sig själv som lite bättre som är intressant, för det kan man ägna sig åt utan att tänka på att man gör det. Det är resultatet som är intressant.

Elitism innebär en distinktion från det folkliga, en avgränsning från massan. Inom finkulturen så blir popularitet därför ett varningstecken. De flesta tänker säkert på till exempel litteratur, där bestsellers som Joyce Carol Oates kan skriva hur bra som helst, men med den produktivitet och de försäljningssiffror hon har så blir det ändå lite misstänkt. Vill man visa vilken litterär person man är så lägger man därför kanske hellre fram någon lite mer obskyr bok på soffbordet när man får besök.

Och på samma sätt är det på många andra plan i livet. Samhällsdebatt är inget undantag. Kön, jämställdhet och feminism diskuteras överallt idag. Det finns en otrolig kraft i det. Men i och med populariseringen så uppstår behovet av särskiljande, när nya tyngdpunkter etableras och det radikala blir allt mer mainstream.

All interaktion är en arena för identitetsskapande, och allt vi säger och gör förmedlar en bild av vilka vi är. Att säga den feministiska diskussionen måste höjas en nivå är därför samtidigt att göra anspråk på att själv vara i en sådan position att man kan, får eller bör uttala sig i den sortens generella ordalag. Det är att säga jag kan det här, och det är att säga jag vet vad som är bäst för oss allihop. Det är att säga jag hör hemma på den högre nivån.

Och det är att säga ni gör det inte.

Det är inte så särskilt sympatiskt, tycker jag.

Alldeles oavsett nivå.

…om att vara kritisk

Posted on by
1,032

I helgen läste jag Maria Svelands ‘Hatet’. Och det slog mig hur jag under hela läsningen liksom letade efter något att kritisera. Felaktigheter, missförstånd, alltför grunda analyser. Något att ta spjärn emot.

Inte så att jag vill kritisera Sveland eller hennes analys, egentligen. Det är inte det. Jag håller med om det mesta på en övergripande nivå (även om det så klart finns saker som jag hakar upp mig på också).

Nej , jag tror att det handlar om en medial kultur där det är fint att vara kritisk.

Att berömma kan vem som helst göra. Även om man inte alls förstått så kan man säga bra, heja. Frågar någon vad det var som var så bra så kommer man som regel undan med standardfraser. Hon skriver bra och övertygande, hon tar upp bra exempel, jag känner igen mig i det hon säger. Men för att ta ställning på ett mer kritiskt sätt så avkrävs man ofta en mer gedigen underbyggnad. Man förutsätts ha reflekterat noga, innan man öppnar munnen. Vad var det som var fel, mer exakt? Vet du inte, så var då tyst.

Och det gör det till något lite ‘finare’ att vara kritisk, eftersom man därmed gör anspråk på den där genomtänktheten, alldeles oavsett om den sedan finns där eller inte.

Att bara berömma kan ge intrycket att man inte riktigt gjort sitt jobb.

Inom akademin är det definitivt så. Presenterar jag en text på ett seminarium utan att gå därifrån med en lång lista på ‘problem’ i det jag har skrivit så blir jag besviken och tänker att de som var där inte har brytt sig tillräckligt för att läsa noggrant. Det innebär att man, även när man gillar något, gärna anstränger sig för att ‘hitta’ problem att diskutera. För författarens skull, men också för sin egen. Det ska synas att man brytt sig, att man ansträngt sig.

Men utöver ‘kritikkulturen’ som finns i medier och inom akademin så gnager tanken i mig att det kanske också handlar om något annat.

Att de antifeministiska strömningar som Sveland beskriver och som tycks ha satt sig i samhällsdebatten under de senaste åren i sig påbjuder att den explicita feminismen ska kritiseras, gärna också av ‘de egna’. Jag tänker på mobbningssituationer där folk runtomkring de uttalade förövarna och offren gärna dras med i någon mån och då får bekräftelse. Och jag tänker att feministmotståndarnas gillande inför de kritiska inslagen i recensioner som skrivits om ‘Hatet’ kan fungera som en sådan bekräftelse.

Det skulle innebära att min känsla av att vilja vara lite kritisk när jag skriver om Svelands bok också har att göra med att man liksom ‘ska’ vara lite extra kritisk mot feminister som Sveland, nuförtiden, och att den känslan har att göra med en allt starkare antifeministisk diskurs i samhället.

Men jag hoppas, hoppas att det inte alls är så, förstås.

…om att “se det man vill se”

Posted on by
671

Det finns ett samband mellan att se jämställdhetsproblem och könade strukturer, och att säga sig vara feminist.

De flesta som sätter feministetiketten på sig själv skulle nog säga att det sambandet går i riktningen att man ser problemen (för att de finns) och därför är man feminist. Men hyfsat ofta i debatter så stöter man på att någon hävdar att riktningen är den motsatta – att någon är feminist och därför ser problemen. När man hör det så är det oftast ett sätt att försöka underminera den andras position - du ser bara sånt där för att du vill se det. Det är frustrerande att få kastat i ansiktet och är ett hyfsat effektivt sätt att tysta någon. Det är att säga problemen finns egentligen inte och du har en personlighet som skapar konflikter där inga finns (dumma dig).

När det sägs på det viset så är det så klart problematiskt.

Men är det därmed helt taget ur luften att säga att man ser jämställdhetsproblem för att man är feminist? Inte alls.

Däremot betyder det inte att man ‘bara ser det man vill se’. Vad det betyder är att man tränas att se mönster. Strukturer är ganska abstrakta och luddiga saker – det är svårt att sätta fingret på när/var/hur de verkar. Det betyder inte att de inte finns där, eller att de inte är viktiga. Bara att man ibland kan behöva någon form av ‘utbildning’ (t.ex. att diskutera eller läsa böcker om dem) för att lära sig att förstå dem.

Att man blir mer benägen att identifiera strukturella problem efter att ha fått träning i det, det är därför inte så konstigt. Det är ungefär som att man blir mer benägen att förstå derivator och integraler efter att man läst lite gymnasiematte.

…om Ugglans Handlingsplan För Att Säga Ifrån Även Om Det Är Obehagligt

Posted on by
28

Om det nu är så att vi behöver träna på att vara jobbiga, obekväma eller ‘bråkiga’ – att säga ifrån om vi tycker att något är fel eller dumt, trots att det kanske blir spänt och vi riskerar att ses som gnällspikar – hur gör man då? Hur tränar man på det? Om det vore så enkelt som att ‘bara göra’ så hade vi (eller jag) redan gjort det, gissar jag.

Jag tänker att man kan jobba med det här i flera steg.

Voilà – Ugglans handlingsplan till hur man tränar sig att säga ifrån, även när det känns obehagligt eller ‘dumt’:

1. För det första gäller det att vara medveten om hur man beter sig i olika sammanhang och på vilket sätt det går emot hur man skulle vilja bete sig (eller känner att man borde bete sig utifrån sina övertygelser) – som när jag skrev om fotbollströjorna. Men stannar man vid den ‘medvetandefasen’ så är risken att man bara blir frustrerad. Det som händer är att man ser sin egen motsägelsefullhet tydligare, men det i sig ändrar inte något.

2. Steg två blir därför att utarbeta strategier. När jag för några år sedan gick i terapi (KBT) så jobbade vi ganska mycket med det här. Att medvetet och i förväg försöka se hur man kan göra saker som man tycker är obehagliga. I det här fallet kan det handla om att tänka ut vad man kan säga i olika situationer. Det kan vara bra att utgå från en situation där man inte sa något, eller gjorde det och det bara blev fel. Hur hade man kunnat gå tillväga för ett annat resultat? Gör en lista och fundera kring alternativen.

3. Steg tre är att träna. Försök att förutse när det kan bli aktuellt att säga ifrån på ett sätt som kanske uppfattas som ‘jobbigt’. I mitt fall kan jag ju säga att alla mammagruppskonstellationer är sådana situationer. Playdates, lekparkshäng och så vidare. Då kan man ladda lite, och sätta upp mål: om någon säger något som jag ser som ett problematiskt könande i eftermiddag i lekparken så ska jag (på något sätt) säga att jag inte håller med. Då blir det lättare att göra just det, och det är en framgång eftersom målet var ens eget handlande och inte resultatet (det svar man får).

4. Det kan också vara en idé att i någon form dokumentera vad som händer. Jag skrev till exempel dagbok under några veckor, som en del av terapin. Det var bra eftersom jag aktivt var tvungen att formulera att det faktiskt ofta gick ganska bra och att det kändes skönt efter att jag gjort vad det nu var jag skulle göra (det var förstås helt andra saker än vad vi pratar om här, men principerna är ju desamma).

Låter den här modellen som något som kan funka?

…om att vara jobbig

Posted on by
13

Att inte säga något när någon tryckt upp tröjor som är märkta med ‘boy’ och ‘girl’, även om man tycker att den sortens explicita indelande är problematiskt, det tror jag framför allt har att göra med att man inte vill vara jobbig. Man vill inte ‘förstöra stämningen’ genom att ‘klaga’.

Det är inte alls konstigt att känna så. Forskning om hur feminister bemöts i olika sammanhang har till exempel visat på hur de gärna avfärdas som ‘bråkiga’. Det är ett sätt att lägga fokus på personen snarare än argumentet – att säga du gnäller bara för att du är en gnällig person, du bråkar bara för att du är en bråkig person. Det misstänkliggör det som sägs – om det bara sägs för att man vill gnälla, bråka, provocera, och så vidare – då ligger det säkert inte ens något i det?

Man behöver inte möta den inställningen så särskilt många gånger för att man ska bli lite tystare, svälja protesterna istället (fast kanske blir det tvärtom för en del?).

Och dessutom – det är jobbigt, obekvämt, tröttsamt att tänka kritiskt. I stunden är det ofta skönare att trampa på den normativa stigen som vi om och om igen leds in på. Det är den som kräver minst ansträngning, i de flesta fall.

Normerna sitter i kroppen, och det känns i magen när man frångår dem.

Det innebär dels att det kan finnas ett motstånd hos andra om man försöker göra dem uppmärksamma på att deras invanda trampande kanske inte är så bra – eftersom det krävs en ansträngning, ibland ett obehag, från deras sida för att tänka om eller ändra sitt handlande.

Men det innebär också att normen att man, särskilt som kvinna, ska vara snäll och trevlig, bidra med socialt smörjmedel och så vidare, gör sig gällande återigen. Att säga ifrån är också att frångå en norm. Så – det är inte bara att det som du säger kan skapa obehag, det är också det faktum att du överhuvudtaget säger något som bidrar till det.

Jag tror att vi måste träna oss på att skapa obehag. Vi måste våga vara jobbiga, lite oftare.

…om det jämställda paret

Posted on by
5,393

Nina klickade bort blogginlägget hon just läst. Det handlade om jämställdhet, om att kvinnor och män inte delade lika på sysslorna hemma. Fyrtiofem minuter mer per dag lade kvinnor ner, stod det. Men det kunde väl aldrig stämma?

De delade minsann alla sysslor lika, hon och Stefan.

Disken. Tvätten. Matlagningen. Städningen.

Eller, inte lika kanske. Men de hjälptes åt i alla fall. Om hon lagade mat så diskade han. Städade hon så tvättade han. Så var det inte alla par som gjorde!

Hon var glad för att han hjälpte till. Inte som Helenas man som kom hem från jobbet och förväntade sig ett dukat bord. Och som, när hon frågade om inte han tänkte diska, svarade att det hade de väl diskmaskinen till. Och så skrattade han åt sin egen fyndighet och gick iväg, till garaget eller teven.

Nej, hemma hos Nina och Stefan hjälptes de åt.

Varje onsdag veckostädade de tillsammans. Nina började direkt när hon kom hem från jobbet för att hinna plocka undan, så när Stefan kom hem hjälptes de åt att torka och dammsuga. På lördagarna tvättade de. Hon vaknade oftast tidigare på morgnarna så hon brukade starta en maskin eller två så var det gjort. Sedan hjälptes de åt att vika kläderna från torktumlaren när Stefan vaknat.

Och när de hade gäster på middag så var det Stefan som stod för matlagningen. Han vispade en grym béarnaise och fick alltid till köttet på grillen. Nina tyckte att det var lyxigt att kunna sitta och prata med gästerna medan hennes man fixade i köket, och det tyckte hennes vänner också. Hon brukade förbereda det mesta på eftermiddagen, skära upp grönsaker, marinera kött, göra efterrätt, duka. Sedan drog hon på sig en klänning och fönade håret, och så fick hon ett glas vitt vin i handen medan han rörde ihop såsen och grillade. Så var det minsann inte alla som hade det!

På vardagarna var det oftast hon som lagade maten, eftersom hon slutade en halvtimme tidigare. Men när Stefan kom hem brukade han duka, om inte barnen hade gjort det. Sedan diskade han medan hon plockade undan och gjorde i ordning barnen för kvällen. Så när klockan var åtta kunde de vara lediga tillsammans. Det var härligt, och hon tyckte synd om de par som inte hade det så!

Förutom på tisdagar och torsdagar förstås, för då tränade han och var tvungen att åka hemifrån klockan sju. Då fick hon ta både disken och barnen, men det var ju bara två kvällar i veckan. Dessutom behövde han den där träningstimmen eftersom han jobbade så hårt. Det var han värd, tyckte hon.

Nina kom ihåg när hon själv växte upp. Hennes mamma gjorde allt hemma. Så skulle hon aldrig ha det, hade hon sagt till sig själv, och där hade de ju lyckats riktigt bra.

Det hade blivit svårare när barnen kom, förstås. Det blev mer att göra och hon anpassade sig kanske lite mer än vad han gjorde. Det kom lite mer naturligt för henne helt enkelt.

Som det där med att plocka och städa. Han såg inte kaffefläcken på golvet, tänkte inte på smulorna på köksbordet. Då fick man ju förstå att han inte höll efter lika mycket som hon gjorde. De hade helt enkelt olika standard för vad som var rent. Det var faktiskt inte rättvist att bara hon skulle bestämma hur de skulle ha det. Det var rimligt att hon gjorde lite mer eftersom hennes krav var högre.

Sen var han ju så glömsk också. Hon kunde hålla saker i huvudet på ett annat sätt. De var helt enkelt olika. Hon visste när hans mamma fyllde år och kunde komma på bra presenter till alla i släkten. Hon tyckte att det var kul att påbörja julklappslistan redan i november och att kolla igenom butikernas extrapriser för att kunna passa på att köpa kycklingfiléer billigt. Hon hade koll på vilken dag det var simning på barnens scheman och när de skulle ha matsäck med sig. Det var ingen stor grej för henne, det satt liksom i ryggmärgen. Kanske var det genetiskt till och med, det där att hålla alla praktiska detaljer i huvudet samtidigt?

Och han jobbade så mycket. Han hade stort ansvar, koordinerade personal och tog svåra beslut hela dagarna. Och så tjänade han ju flera tusen mer än vad hon gjorde. Då var det inte orimligt att det var hon som strök skjortorna. På så sätt så bidrog hon ju också till hans lön! Det kändes bra att få bidra på det sättet, det gjorde dem mer jämlika tyckte hon.

Dessutom gjorde han så många andra saker, sådant måste väl också räknas? Han bytte däck på bilen vår och höst och det var han som hade satt upp de nya listerna i vardagsrummet i januari. Ja, han gjorde faktiskt nästan allt som hon bad honom om!

Han gjorde det han var bra på och hon gjorde det hon var bra på. Och det var ju så det skulle vara.

Hon kunde inte förstå folk som gnällde på hur de hade det hemma. Var de inte nöjda var det väl bara att gå? De fick faktiskt skylla sig själva som inte såg till att ordna det bättre för sig.

Hon tyckte synd om dem, faktiskt.

…om Askungensyndromet

Posted on by
557

 

Ibland brukar det sägas att vi lever i en pratkultur. Det ska pratas om allt. Diskuteras. Debatteras.

Kanske är det så att vi i Sverige, med vår politiska tradition av samförstånd, är särskilt benägna att fortsätta och fortsätta och fortsätta och fortsätta och fortsätta och fortsätta debattera i förhoppning om att till slut övertyga. Att vi ska komma överens. Och att det ska ske genom att andra ger sig och inser att det man själv har sagt är både rimligare och bättre.

Oftast är det bra. Det är klart att vi ska diskutera hur samhället fungerar. Det är ju en förutsättning för att lista ut hur problem kan angripas, men också vilka problem som vi faktiskt borde försöka lösa allra först.

Men det finns också en risk att fastna i diskussionerna, att inte komma vidare. Om vi aldrig kan komma överens om vilka problem som är viktigast så kanske vi aldrig ens börjar lösa några av de problem som vi diskuterar?

Jag läser en hel del bloggar som handlar om kön, normer och strukturer. Och är det något som är kännetecknande för de bloggarna så är det att de knappt kan skriva ett inlägg utan att det kommer invändningar som antingen på väldigt luddiga grunder ifrågasätter det de säger (eller inte säger), kräver att de ska stå till svars för vad andra påstås ha sagt och tänkt, eller vill leda in diskussionen på helt andra saker.

Med ett hyfsat fiktivt exempel:

A skriver: Idag var det en förälder i lekparken som sa att Lilla Lisa var så söt och fin i sin rosa tröja. Är det inte märkligt att den sortens kommentarer kommer så fort man sätter på en tjej något könsstereotypt?

B svarar: Tjejer och killar är inte likadana biologiskt! Det finns faktiskt något som heter gener!

Som synes: B:s svar handlar om något helt annat än det som A tog upp. A började diskutera hur folks bemötande och könande påverkas av vad barnen har på sig, och B kontrade med en diskussion om biologiska könsskillnader. En intressant diskussion, förvisso, men i sammanhanget ett sidospår.

När B formulerar sin kommentar som ett direkt svar till A:s uttalande, så är det som att hen säger att A hävdar att det inte finns några biologiska könsskillnader (vilket ju A inte sagt varken bu eller bä om). Det är att läsa in saker som inte står där, och sedan använda det för att vända sig mot A i diskussionen, och att leda in diskussionen på ett helt annat spår. B ‘tvingar’ på det här sättet A att diskutera biologi istället för bemötande och barnkläder.

Det är respektlöst. Och det är problematiskt, av flera anledningar.

Det är som när Askungen har bestämt sig för att gå på bal. Då kommer genast hennes styvsystrar och ger henne nya arbetsuppgifter, så att hon inte hinner sy klart sin klänning i tid.

Det är en effektiv strategi och hade hon inte haft mössen och fåglarna till hjälp så hade det fungerat.

Att konstant kräva av feminister (och andra) att de ska diskutera andra frågor än dem som de valt att för tillfället diskutera ’om jag ska kunna ta dig på allvar’, det är att göra som styvsystrarna gjorde mot Askungen.

Det spelar ingen roll om det var det som var avsikten – effekten blir densamma. Fokus, kraft och tid läggs på att upprepa, förklara, bemöta, istället för att gå vidare med det som man själv vill prata om. Som jag skrev i ett tidigare inlägg, så bidrar sådana kommentarer till att förminska de problem som skribenten tar upp utan att ens bry sig om att bemöta dem.

Men kan man då inte få ifrågasätta eller peka på andra problem som också skulle kunna lyftas?

Absolut.

Men som läsare behöver man kanske inte upprepa sina invändningar varje gång någon skriver ett nytt inlägg (särskilt om det handlar om något helt annat). Och man kanske inte behöver bli förorättad när den som skriver inte släpper det de har för händer för att istället diskutera det som man tar upp. 

…om att leva som man lär

Posted on by
59

Om man tycker något – och det gör man ju – måste man alltid leva i enlighet med det då?

Är det okej att tycka att miljön är viktig och ändå köra bil? Är det okej att tycka att barnen är det finaste man har och ändå låta förskolepersonalen ta hand om dem en stor del av vardagarna? Är det okej att tycka att djurindustrin är vansinnig men ändå äta kött ibland?

Konsekvens brukar ses som ett viktigt drag hos sådana som tycker saker. Politiker, debattörer, bloggare. Miljöpartister förhörs i intervjuer noga om sina vanor. Cyklar de till jobbet? Handlar de ekologiskt? Har de någonsin råkat slänga julklappspapper i tidningsinsamlingen? Man förväntar sig lite mer av dem, eftersom de tagit på sig uppgiften att tala om och för miljön. Enligt samma logik får vänsterpartister och socialdemokrater onda ögat när de köper dyra bostadsrätter, har lyxiga märkesväskor eller gör skatteavdrag som de förvisso har rätt till – men med den inkomsten kunde de väl gott betala i alla fall om de nu tycker att det är så sexigt med skatt?

Jamen, ni vet.

Och när det gäller feminism så blir det här ibland så väldigt tydligt. Om man som feminist lyfter fram och diskuterar könade strukturer och normer så finns det en rad förväntningar på hur man ska vara som person för att ses som konsekvent.

(Nej, jag tänker inte på arg, hatisk eller rabiat…)

Pratar man som kvinna om hur kvinnliga skönhetsideal tar upp kvinnors tid, kraft och pengar samtidigt som de begränsar, så blir frågan om man själv använder mascara, rakar sig under armarna eller går i höga klackar. Problematiserar man mäns och kvinnnors arbetsfördelning i hemmet så undrar någon vem det är som byter däck hemma hos en, och vem som fållar gardiner. Och om man tar upp hur mäns och kvinnors uttag av föräldraledigheten skiljer sig åt på ett problematiskt sätt så får man räkna med att själv redovisa hur man fördelat dagarna, om man råkar ha barn och en partner av annat kön än en själv.

Det finns en logik i kraven på konsekvens. Men det finns också en naivitet inför hur strukturer verkar, hur normer känns i kroppen, hur vi bestraffas och belönas när vi beter oss på det ena eller andra sättet.

Och det räcker inte att göra ‘rätt’ på ett område när det gäller kön och feminism. Det måste vara allt, samtidigt, tycks det. Försöker man prata om det ena så får man räkna med att förklara och försvara sig även på det andra. Okej, så ni delade föräldraledigheten lika? Men du använder ju läppstift när du går ut på krogen! Eller tvärtom.

Och jag blir trött, så himla trött.

Det måste få gå att göra något utan att göra allt, och utan att nedvärdera saker som andra väljer att fokusera på. En del vill och orkar göra mer än andra. Det är bra, fint, att de gör det. Kanske kan fler komma dit en dag. Men det innebär inte att det inte räknas, det som de som gör mindre ändå gör.

Allt räknas, även det lilla.

Och just därför är det bra att uppmuntra varandra att jobba med sin egen vardag. Att tipsa, diskutera, tänka tillsammans.

Man får också vara kritisk. Man får säga har du tänkt på att det alltid är din man som kör när ni åker bil tillsammans, borde ni inte jobba med det? Eller det är alltid din fru som lagar mat när vi är hitbjudna på middag, medan du sitter i bastun, tycker du att det är riktigt rättvist? Kanske bör man till och med säga det, åtminstone ibland.

Men man ska akta sig för att ställa saker mot varann. Hur många föräldradagar är hår under armarna värt, liksom? Och om Han fållar gardinerna, är det då okej att Hon alltid är den som vabbar?

Slutligen – och kanske är det här det allra viktigaste: koppla inte ihop teori och praktik på ett sådant sätt att ett visst agerande i vardagslivet diskvalificerar den personen från att diskutera eller problematisera de normer eller strukturer som det handlar om.

Trovärdigheten i budskapet får inte ifrågasättas bara för att personen själv, av någon anledning som denne faktiskt inte är skyldig att redovisa, inte vill eller förmår att helt leva som hen lär.

…om att bearbeta sina inre motsägelser

Posted on by
115

Jag tänker och skriver ganska mycket om snygga och roliga saker. Jag konsumerar, jag drömmer om att konsumera, jag uppfylls av känslan av att höra till när jag känner att jag gör eller ser ut på ett sätt som anses ’rätt’, och jag bekräftar den känslan och bidrar till att sprida de normer som den bygger på.

Samtidigt upptas en ganska stor del av mitt liv av mer allvarliga saker. Samhällsforskning, feminism, analys.

Och jag kämpar varje dag med att försöka sammanfoga alla de delar som utgör ett liv. Ibland går det, alltför ofta inte alls. Delvis beror det på de motsägelser som finns inom mig själv (och kanske är den här bloggen ett sätt för mig att bearbeta dessa motsägelser) men också på de motsägelser som finns i samhället på ett mer övergripande plan. De förväntningar och krav på hur man ska vara som aldrig går att uppfylla fullt ut eftersom de krockar med varandra.

Och jag tror att jag ett litet tag bara ska försöka att sluta försöka. För även om jag beundrar människor som mer aktivt kämpar emot, de som bearbetar och ändrar sina egna önskningar så att de överensstämmer bättre med de övertygelser som de har, så tror jag också att det måste finnas en plats för att vara precis så motsägelsefull som de flesta av oss är. Det måste få vara okej att baka cupcakes och önska sig en jättestor walk-in-closet med långa hyllor fyllda med skor och äta på Michelinrestauranger och läsa inredningsmagasin, och samtidigt kunna göra en feministisk analys utan att dess värde ska förtas eftersom ’riktiga feminister’ lever som de lär och gör upp med patriarkat, kapital och fördomsfullhet på alla plan i livet.