…om normala tår

Bredvid fiket där jag brukar jobba finns en nagelsalong, Kim’s Nails. Och nu har jag upptäckt bästa kombon: att sitta i deras sköna massagestolar och få fötter och tånaglar fixade medan jag läser forskningsartiklar.

Förr målade jag tånaglarna ytterst sällan. Nu är de alltid målade. Det beror inte så mycket på nagelsalongen som på flipflopvädret och det faktum att nästan alla kvinnor har målade tånaglar här (franskt på tånaglarna är inte ovanligt, I tell you).

Förr gjorde jag det kanske om jag ville vara lite extra fin. Om jag skulle ha sandaletter på något kalas, eller så. Jag uppskattade att det var ett ärligt smink, som inte syftade till att dölja eller skapa illusionen av ’naturligt vacker’ (som Ketchupmamman skriver så träffsäkert om här).

Nu har det blivit ett slags normaltillstånd.

Det är som med många av de andra sakerna vi gör för att disciplinera kvinnokroppen. Att raka armhålor och ben, att plocka ögonbryn, att ’tänka på figuren’. Det handlar inte så mycket om att försöka ’bli snygg’, snarare är det en önskan om att vara normal.

När håriga kvinnoben ses som ’okvinnliga’, när en orakad armhåla sägs vara ’onaturlig’ och när oplockade ögonbryn sticker ut så mycket att pedikyristen på Kim’s Nails rynkar pannan och säger det finns ingen riktig linje, det där kan jag fixa på två minuter, utan att ens reflektera över ifall jag tar det som en förolämpning mot hur jag valt att se ut, så gör det det svårt att välja bort dessa saker.

Genom att raka ben, armhålor och så vidare så gör vi oss inte ’fina’, det är inget märkvärdigt alls (trots den tid det tar), det är bara normalt. Och gör vi det inte, då blir vi per definition onormala, avvikande, konstiga.

Och där jag bor nu är målade tånaglar en del av den normala kvinnligheten. Med nagellack blir jag inte extra fin, jag blir bara som alla andra.

Det är sorgligt.