…om hel mat och ett trasigt system

Jag mår bra av att gå på marknaden på lördagsmorgnarna. Smaka på frukt, ost, oliver, mandlar. Köpa tomater och vindruvor som har fått mogna i solen någonstans alldeles i närheten, eller örter från kvinnan som bor på andra sidan krönet från vårt hus och som driver upp dem hemma i sin trädgård. Fråga hur hönorna har det, när jag köper ägg, och få höra om hur de försöker hålla rävarna borta så att hönsen ska kunna spatsera runt på gården. Prata om vad grisar egentligen äter och få till svar att våra brukar få överbliven äppelpaj.

Det är ett privilegium förstås, att få ha det så här.

Det är ett privilegium för att det är få ställen som har ett sådant klimat att man kan köpa färskt och lokalt året om, och som dessutom har en så stark kultur när det gäller ekologisk produktion. Det är ett privilegium för att det är dyrt att köpa mat på det här sättet, och alla har inte råd. Det är ett privilegium för att mat som lagas från grunden kräver kunskap och tid, och även det är resurser som är ojämnt fördelade.

De senaste dagarnas debatt om hästkött där man inte trodde att det skulle vara hästkött vittnar om långa kedjor där det är svårt att kontrollera maten i alla led. Där det händer saker på vägen, som kunden inte har en chans att kontrollera.

Det obehagliga i den historien är inte att man kan ha fått i sig häst. Det obehagliga är att man kan ha fått i sig en massa annat, som vi ännu inte fått reda på. Något är trasigt i systemet när de inte ens tycks veta vad som är i produkterna.

Självfallet måste det gå att lita på innehållsdeklarationer.

Men jag tänker också att det vore bra om vi kunde minska behovet av de där innehållsdeklarationerna. Om vi kunde äta mindre av det färdiga eller halvfärdiga och istället äta mer av sådant som knappast behöver innehållsdeklareras.

En morot är lite svårare att trixa med än vad färdiga köttbullar är.

Jag blir ledsen när jag tänker på hur vår matkultur har utvecklats. Halvfabrikat är inga undantag, de är normen. Det ska vara snabbt och enkelt, och det har jag full förståelse för, särskilt om båda föräldrarna slutar klockan fem och ska hämta på förskolan och handla på vägen hem. Klart man hellre steker upp färdiga köttbullar än ställer sig och rullar egna då. Men – hinner man inte rulla egna så kanske man ska äta något annat istället, något snabbt men ändå oprocessat?

Jag tror att vi verkligen måste jobba för att ändra på det här. För det handlar inte bara om att veta vad som är i maten. Det handlar också om att det som är i, som faktiskt deklareras, sällan är så himla vettigt.

Vi måste äta mera oprocessad, eller hel, mat. Sådan mat som inte kommer i färgglada förpackningar.

Sådan mat som man kan köpa direkt från bonden på marknaden, om man skulle ha tillgång till en sådan.

…om att söndagsladda

Söndag kväll och vi dricker te och snusar doftljus och helgbukett och försöker summera helgen. Så där som man gör när något tar slut och något annat tar vid.

Vi har varit på farmer’s market och köpt så mycket grönsaker att det knappt rymdes i kylen, och så har vi grillat tonfisk och uppfunnit en ny drink som vi kallar för margarito. Och vi har boxats och promenerat och bakat kladdkaka med konjak i, och sett en väldigt märklig film där Abraham Lincoln var en vampyrjägare och det amerikanska inbördeskriget ett krig mot vampyrer. Jag undrar hur de tänkte när de skrev det manuset. Och framför allt undrar jag hur vi tänkte när vi bestämde oss för att se den.

Och nu börjar den till sist, Den Sista Veckan. På lördag åker hon, kocken. Och jag kan inte bestämma mig för om det är hon som borde få önska sina favoriträtter av oss, sådär som man får sista dagen som man hälsar på hemma hos mamma och pappa, eller om det är tvärtom så att det är vi som får önska.

Jag hoppas att det är vi som får önska.

Och så är det så mycket som vi måste hinna med. Vandringsleder som vi inte gått, restauranger vi inte har varit på och så den där dessertvinsprovningen som vi har pratat om i flera veckor.

En tuff vecka, ser det ut som.

…om lax med teriyakiwok

Vi brukar ju försöka köra måndagsmys för att starta veckan på ett bra sätt. Som fredagsmys, ungefär, men utan På Spåret då. Idag lagade vi vildfångad lax med en wok på grönsaker från utflykten till Farmer’s market i lördags. Och så en kall citrussås till det.

Vildfångad lax innehåller mer omega 3 än odlad. En sisådär 200 g per person kan vara lagom. Lax alltså, inte omega 3.

Man måste förstås inte köpa lokalodlade, ekologiska grönsaker, men om man kan så varför inte? Samtidigt som jag skriver det här så ser vi på en dokumentär om ekologisk odling. Bra mat ska vara en rättighet, inte ett privilegium, säger de. Idag körde vi på bok choy, paprika och sockerärter.

Eller vi och vi, förresten. Jag tittade mest på medan A fräste ihop dem med olja i en stor stekpanna. Sen hade vi (det låter bättre med ‘vi’, erkänn) i lite (färdigköpt) teriyakisås med sesamolja och ingefära, och slutligen lite sesamfrön.

Jag (inget ‘vi’ här inte) gjorde också en kall sås på creme fraiche och lime (saft och zest).

Gott blev det!

…om att vilja spara smaker

Ät efter säsong, läser jag. Då är grönsakerna goda, näringsrika, billiga och mer miljövänliga.

Och då tänker jag att beroende på var man bor så kan det innebära att man under sex månader mest äter… typ snö.

Och jag måste nästan nypa mig i armen ibland – inte för att kolla så att jag inte drömmer, utan tvärtom. Jag glömmer nästan bort hur det var att inte kunna köpa aubergine som skördades i morse. Att som idag kunna gå på farmer’s market och smaka små bitar av nyplockade äpplen och persikor och nektariner för att kunna välja dem som är godast – det är så lätt att vänja sig vid. Och tänka att det är så det är, och ska vara, alltid.

Sen åker jag hem hem, där det bara finns en liten liten hylla med ekologiska grönsaker på mataffären (men elva sorters halloumi – det gäller att prioritera, antar jag). Och då ryggar jag tillbaka inför själlösheten i tomater som besprutats och konstgödslats och skördats alldeles för tidigt och transporterats över hela världen. Och som inte smakar någonting nästan. Är det någon idé med tomater då?

Och så tänker jag att jag måste njuta mer. Passa på.

Som om man kan spara smaker. Som om man – om man äter tillräckligt många persikor direkt från trädet – kan klara sig utan sen.

Det vet jag inte om jag kan.

…om en picknick på stranden

När det är så klibbigt varmt som nu så bara måste man till stranden. Så vi fixade lite picknickmat på farmer’s market och drog till Goleta beach.

Några i sällskapet sprang intervaller i sanden och gjorde plankor på picknickfiltarna.

Jag läste en bok om hur man får allt man vill ha.

Och åt jordgubbspaj.