…om barn/hundar

För en herrans massa år sedan så var vi en hårsmån från att skaffa hund. En långhårig tax som skulle heta Caesar. Vi tittar fortfarande på varann lite menande varje gång vi stöter på en sån.

Men oj vad jag är glad för att det inte blev någon hund den där våren då jag surfade på hundforum och läste på om klickerträning och jag vet inte allt. För i samma veva köpte några vänner hund. Och vi var hundvakt en helg. Och… ja, det var inte riktigt vad jag sett framför mig om man säger så.

Jag tror att för många så är hund är ett slags mellansteg när man börjar göra sig redo för barn. Som i AA ni vet – först skaffar man en krukväxt, och om den överlever skaffar man ett husdjur, först sedan man sett att man kan ta hand om det också så är man redo för ett förhållande. Eller barn. Eller hur det nu var.

Och så här är det:

Mina växter dör. En efter en. Jag har accepterat det nu. Jag kan inte ens hålla liv i en timjanplanta i soliga Kalifornien, och det är rätt illa.

Och något eget djur har jag aldrig haft. Vi hade i och för sig hund en del av min uppväxt, men det är inte samma sak när någon annan är huvudansvarig.

Så jag har hoppat över båda de där stegen. Jag gick direkt på barnen.

Och med denna något omständiga kontextualisering i ryggen så vill jag att ni föreställer er följande scen:

Den lilla tvååringen äter bara om han får vara hund. Då kryper han runt på golvet och gläfser. Och så tar han våra skor i munnen så att jag ska säga loss. Då skrattar han så att han nästan ramlar omkull. Sen får han en bit banan, från min hand direkt i munnen. Han kan tricks också. Sitt, ligg, vacker tass, rulla runt. Sen skäller han och säger growl growl.

Och jag frågar mig – är detta straffet för överhoppat steg två? Eller är det ett sätt att ta steg två i efterhand så att säga?