…om semester, “semester” och skattefiffel

Idag hade Aftonbladet en intressant artikel som handlade om hur Skatteverket använt en uppdatering på Facebook som bevis för att upptaxera en person med 400 000 kronor.

I korthet var historien så här: Sven-Ingvar ägde en husbil i sitt företag. Vid ett tillfälle lade han upp en bild på sig själv och husbilen och skrev statusuppdateringen “semester genom Sverige.” Detta tolkade Skatteverket som att han använde husbilen privat. Sven-Ingvar hävdade att han inte menade att han faktiskt hade semester när han skrev statusuppdateringen, utan att han åkte genom Sverige (i jobbet) och stannade till för natten och då förstås var ledig eftersom det var kväll.

Sven-Ingvar själv är upprörd för att Skatteverket ‘snokar’ i hans bilder och menar att de inte borde göra sådant. Jag tycker nog inte att det i sig är ett särskilt stort problem, snarare är det väl bra om myndigheter använder sig av information som publicerats och offentliggjorts och är enkel för dem att komma åt.

Det jag vänder mig mot är snarare hur de använt informationen – dvs. hur de (i Aftonbladets version) har tolkat statusuppdateringen.

Skatteverket tycks i det här fallet utgå från att sådant som skrivs i sociala medier beskriver hur det är – vad man gjort, när, med vem, och så vidare.

Men varken det vi säger när vi pratar med varandra eller det vi skriver i sociala medier är en direkt spegling av verkligheten. Det är en omöjlighet. Utan att gå in på när folk använder rena lögner (det förekommer säkert också) så är statusuppdateringar, blogginlägg, tweets och så vidare arenor där vi konstruerar vår identitet, precis som interaktion ‘IRL’ är det. Det finns i det närmaste oändliga möjligheter att berätta om sitt liv på. När vi väljer en formulering så väljer vi per definition bort en annan, och nyansskillnaderna i vilken vi väljer kommer att påverka hur vi uppfattas. Det betyder inte nödvändigtvis att en av dem är mer sann än den andra så att vi medvetet hittar på saker som förskönar omgivningens bild av oss och våra liv.

Exempel på saker som jag säkert skulle ha kunnat skriva i sociala medier och som svenska myndigheter skulle kunnat reagera på om de sett det som sanningar:

  • Vab idag igen!- om jag jobbade och inte vabbade i teknisk mening.

    Jag har förtroendearbetstid vilket i princip innebär att jag lägger den när jag vill. Det är alltså möjligt för mig att vara hemma med sjuka barn och sen jobba igen det på lördagen istället, så att jag egentligen inte alls ‘vabbar’. Om jag ändå säger att jag gör det (som i det här exemplet) så beror det på att ordet ‘vab’ i dagligt tal också använts allmänt för att ta hand om sjuka barn, inte bara för att använda Försäkringskassans ersättning för att göra det.

  • Härligt med barnvakt!- om jag tog ut föräldrapenning den dagen.

    Om man tar ut föräldrapenning ska man vara med sina barn, sådana är reglerna. Men vad betyder ‘barnvakt’ egentligen? För mig skulle det kunna betyda att jag fått besök av en vuxen kompis eller släkting och att denne busar med barnen på vardagsrumsgolvet medan jag några meter bort fixar lunch åt oss allihop. Eller att jag hade barnvakt igår, när jag inte tog ut någon föräldrapenning, men bara inte varit online förrän nu och därför kom det inlägget med lite fördröjning.

Kontentan är att man inte bara kan ta något som någon skrivit för vad det är, rakt av. En statusuppdatering kanske kunde räcka för att väcka misstankar och en vidare undersökning, men det är inte rimligt att den ska ses som bevis om det är så att man inte tydligt är överens om vad innebörden är.

Kan man mena olika saker med ‘semester’? Skulle Sven-Ingvar ha kunnat använda det ordet fastän det var en jobbresa?

Det har jag inga som helst tvivel om.

Jag är uppvuxen i en egenföretagarfamilj där “semester” är det man har mellan förmiddagsskiftet och eftermiddagsskiftet, där “semester” är när man jobbar utomhus en solig dag, eller där en sommar när man varit ledig tre helger av fem är en sommar då man haft mycket “semester”.

Jag jobbar dessutom själv i en bransch där det inte är ovanligt att ‘jobba ikapp’ när man egentligen, i formell mening, har semester, eller att åka på konferenser i jobbet under semestern (och ibland till och med bekosta dem själv).

Hur vi använder språket skiftar beroende på kontext. Olika ord – som ‘semester’ – kan ha olika innebörd i olika situationer och för olika personer. Precis som ‘vab’ ibland kan betyda att barnen helt enkelt är sjuka, eller ‘barnvakt’ kan betyda att man delar ansvaret med någon – trots att det inte är så myndigheterna använder orden – så kan ‘semester’ betyda något helt annat än den innebörd som Skatteverket lägger i ordet.

Kanske behövs det fler samtalsanalytiker som konsulter i skattemål av det här slaget?

…om positivt tänkande och sociala medier

Idag kollade jag på den här TED-föreläsningen om positivt tänkande, av Shawn Achor:

Den var bra. Faktiskt. Det är lätt att avfärda självhjälpsprat som kommersiellt dravel, men jag gillade den här föreläsningen eftersom den fick mig att tänka vidare.

Hjärnor som tänker positiva tankar jobbar avsevärt effektivare, sa han. Och man kan lära sig att ’bli mer positiv’ på tre veckor.

(Sa han.)

En grej som man ska göra är att lista tre saker som man är glad och tacksam över, varje dag. Tre bra saker om dagen. Och så ska man skriva dagbok om en positiv erfarenhet, varje dag. Sen efter tre veckor så har man liksom ställt in sig på att fokusera på det positiva, och lärt sig att uppskatta livet lite mer.

(Sa han.)

Det fick mig i alla fall att spinna vidare och fundera på hur sociala medier fungerar idag. Facebook, till exempel, är ju uppbyggt för att i huvudsak vara positivt. Man kan inte ’ogilla’, och vill man få respons på statusuppdateringar är det därför ett säkrare kort att skriva något positivt än något negativt. Något som ens vänner kan ’gilla’. Förhärligande vardagsbeskrivningar har så klart diskuterats och kritiserats en del och det har pratats om hur vi tycks ha blivit besatta av att visa upp en perfekt yta. Men det är sällan som det nämns hur själva tekniken styr oss mot att göra just det.

Och jag tänker att det finns en kommersiell logik i det. Om Facebook kan styra oss mot att göra gladare statusuppdateringar så kan de kanske också få oss att känna oss mer positiva när det gäller vår vardag. Som Shawn Achor pratade om i klippet som jag såg.

Fredagsmys yaaaay!

Ni vet.

Och då kanske vi i förlängningen vill logga in lite oftare, vilket gör Facebookcheferna nöjda.

Och det här är förstås också något som gäller bloggande. Bloggar kan i många fall tyckas vara en enda lång lista av bra saker. Det visas upp hem som ser ut som i inredningsreportage, det äts ’bloggfrukostar’, barnen är söta och ordningssamma och en tv-kväll i soffan kan låta som något alldeles extra.

Ett problem?

Ja, ur en del perspektiv kan det nog vara problematiskt. Säkert skapar det ideal som är svåra att uppnå, vilket ger en del ångest. Varför kan hen men inte jag?

Men jag tror att det också kan fylla en viktig funktion för den som skriver. Åtminstone kunde jag själv känna det så när jag började blogga för ett halvår sedan och då tänkte mig mer av en lifestyleblogg. Det lät så himla härligt när man beskrev sina dagar. Hade vi verkligen sådär kul? Var det sådär fint? Och så känner man att ja, det lär det väl ha varit då. Och kanske är livet rätt bra ändå, fastän jag har bebiskräk på tröjan och fortfarande inte har någon Mulberryväska.

På livsstilsbloggar och i sociala medier som Facebook och Instagram så skapar vi en berättelse om oss själva – ett eget narrativ – och oftast har den berättelsen en positiv ton. Visst formulerar vi något inför andra, men på samma gång så formulerar vi kanske också något inför oss själva.

Och jag tror att skapandet av den berättelsen för många gör precis det som Shawn Achor pratade om. Den positiva berättelsen om vardagen styr in våra tankar på det som just då är bra i livet och fokuserar på det. Den ena dagen är det kanske en trevlig middag med vänner, nästa dag ett par nya skor, ett träningspass som gick bra eller ett barn som precis lärt sig att gå.

Det kan – om man får tro Achor – alltså göra oss både gladare och få våra hjärnor att jobba mer effektivt. Och det kan i sin tur ge ytterligare positiva effekter i livet.

De senaste åren har vi sett ganska många exempel på personer som startat bloggar och sedan blivit framgångsrika, inte bara med bloggen, utan också på andra områden. Tänk om det inte bara har att göra med att de är kompetenta och driftiga personer från början? Kanske är det till och med så att bloggandet i sig har bidragit till att forma och utveckla ett positivt tänkande, på ett sätt som varit produktivt och utvecklande även för andra saker som de tar sig för?

Jag tycker att det är en ganska häftig tanke.

…om learning by doing

Jag tror på learning by doing. Och det gäller inte bara den sortens kunskapsinhämtning som vi oftast menar när vi säger så. Jag tror på att testa sig fram i livet. Pröva och se.

Och det är väl egentligen det som jag har gjort med den här bloggen. Testat. Skrivit om olika saker hejvilt, utan särskilt mycket tanke eller riktning. Och det har varit trevligt. Jag har lärt mig saker, både om mig själv och om hur man egentligen gör när man bloggar.

Jag utvärderar det mesta i livet just nu (är det en trettioårskris, kanske?), så det är mycket möjligt att bloggen kommer att ta delvis nya former, nya riktningar. Jag vill pröva mig fram, se vad som känns bra i magen och vad som fungerar. Så – kanske kommer bloggen att bli lite, lite annorlunda framöver. Lite mer, lite mindre, på samma gång.

Jag tänker också försöka testa lite nya plattformar och se om det kan vara något för mig. Hädanefter kan ni därför följa mig på Twitter också, där jag heter @MFlinkfeldt. Dessutom tror jag att jag lyckats sätta upp en Facebooksida för bloggen (<– länk).

Möjligtvis.

Allt fungerade inte helt smärtfritt nämligen. När man A måste öppna källkoden till sin min blogg vet man jag att det kommer att bli en lång kväll… Men. Som sagt. Jag tror det ska fungera nu.

Om inte så har jag i alla fall något att göra medan resten av landet tittar på Superbowl.

…om att berätta vad man gör

Någonstans i de där flödena så finns vi, allihop.

Instagram, Twitter, Facebook, blogg – jag vet vilka som är på semester, vilka som vabbar och vilka som tycker saker som jag också tycker. Jag ser till och med vad mina vänner lyssnar på för musik på Spotify, just nu. Och kanske är det för att vi har så många kanaler nu – att vi blir liksom utspridda (like butter spread over too much bread, som Bilbo sa) – kanske är det det som gör att vi nu mera tydligt begränsar sättet som vi syns på.

Mina vänner Jag statusuppdaterar alltmer sällan på Facebook, och jag har funderat över vad det beror på. De Jag finns fortfarande där, kommenterar på andras inlägg, gillar, länkar, konsumerar information. Men statusuppdateringarna har blivit färre, tycker jag. Och om det inte beror på att man inte längre använder Facebook – för det gör man ju – vad beror det då på? Och vad är det som det signalerar? Att man lever ett så ointressant liv att det knappast är lönt att dela med sig av, eller tvärtom – att man har så mycket kul för sig att de där vardagsuppdateringarna är ‘för futtiga/tidsödande för mig’?

Jag tror att det oftare är det senare. Det behöver så klart inte vara medvetet, utstuderat, men det betyder inte att det inte finns där. Katta Kvack skriver om hur andras kommentarer riskerar att begränsa oss, hur det suckas högt över bilder på barn (det är såååå himla tråkigt nu när alla kompisar fått barn, det är ju allt man ser), träningsuppdateringar (ta det lugnt nån gång!), festbilder, semestrar, semlor eller vad som helst. Är det inte tråkigt så är det skrytigt och budskapet blir att det som är vardag inte duger. Vem är du att pracka på mig ditt liv? Tror du att du är något, va?

Det är ‘fint’ att hålla saker för sig själv. Om kungafamiljen hade Facebookkonton, vad skulle stå i de uppdateringarna? Knappast att de druckit kaffe på morgonen, att de är sjuka, eller att det snart är dags att lägga sig, gääääsp. Sannolikt skulle det stå mycket, mycket lite. Och kanske är det så att det är ett sådant informationsminimerande ideal som vi, generellt, håller på att anpassa oss efter i de sociala medierna.

Att inte berätta vad vi gör har blivit ett sätt att berätta om oss själva, hur paradoxalt det än kan låta.

…om val man gör

Vi valvakar. Så klart. Och det är ju spännande och intressant och allt det där, men jag blir ändå lite ledsen.

Inte för resultatet, förstås!

Men jag hade ju tänkt vara med. Ringa runt till väljare, knacka dörr, samla in pengar. Som en slags kompensation för att jag inte får rösta, kanske. Och så för att det vore så himla roligt.

Men livet kom emellan, en nyfödd bebis kom emellan, och jag insåg att det inte skulle gå. Ett val, det med, så klart.

Så istället för att in i det sista försöka få folk att rösta på Obama så möblerade jag om vårt hus, lagade våfflor till lunch och gick till lekparken med båda barnen.

Spännande värre.

På väg till lekparken gick vi förbi flera hus med Obamaskyltar, och så ett med Romneys namn på. Och det slog mig att jag inte känner en enda republikan. Alla jag känner – både svenskar och amerikaner – är aktiva demokrater, eller håller på demokraterna. Förutom grannen med skylten då.

Jag gillade dem inte innan heller.

Sen kom vi till lekparken och Fabian hittade en kompis. De pratade högljutt och Fabian skrek no no no, så mest troligt förde de en hetsig politisk diskussion.

Och så funderade vi på det där med swing states.

Så småningom tittade A förbi med en gingerbread latte till mig. Och jag tänkte att oavsett hur valet går så är det i alla fall snart jul.

Harry var väldigt peppad inför valvakan. Han är ju amerikan, så man förstår ju att det där är viktigt för honom. Kanske han också blir president en dag.

Sen gick solen ner, vallokalerna stängde, och Kalifornien var som väntat öppet mål för presidenten.

Och till slut kom den här statusuppdateringen på Facebook. På de första elva minuterna fick han 326786 likes och 44489 kommentarer. Poppis kille, den där Obama.

Barnen, stackarna, somnade ifrån alltihop. Utmattade av spänningen får man förmoda. Som jag när Carola vann Eurovision 1991, ungefär. Jag grämer mig fortfarande.

Nu ska jag sätta mig och kolla alla andra resultat. Förutom senaten och representanthuset så röstar ju de olika delstaterna om en del intressanta frågor. Dödsstraff, homoäktenskap, genmodifierad mat och sånt viktigt.

Och så funderar jag på om inte lite champagne vore på sin plats.

Hade jag varit med och kampanjat hade det ju varit det, i alla fall.