…om personangrepp, kritik och det där långfingret

A ringde mig på jobbet i eftermiddag. Han ville kolla så att jag ‘var okej’ eftersom han upplevde att en person som kommenterade här var obehaglig och hotfull och han tänkte att det kanske skulle vara jobbigt för mig.

Men det var det ju inte.

Jag är i och för sig inte van vid att folk svär åt mig, säger att jag är dum i huvudet och anklagar mig för att ljuga eller för att ha psykiska problem som jag borde söka hjälp för. (Mina barn har som tur är länge kvar till tonåren, men tids nog lär jag väl få höra sådant där jag med.)

Visst är det skrämmande att få sådant kastat över sig, särskilt när man sett samma person uttrycka sig ännu grövre i andra sammanhang. Man kan ju faktiskt aldrig veta vad en person är kapabel till, och senast jag hörde folk prata med andra på det där sättet var på högstadiet där det mobbades ganska friskt.

Däremot jobbar jag inom ett område där kritisk diskussion och debatt är en kärnverksamhet. Det gör att jag är van vid oenighet ner på detaljnivå (säger ingen emot så är det något skumt). Idag vid kaffemaskinen frågade en kollega vad jag tyckte om konferensen som jag var på för några veckor sedan. Fick du några bra kommentarer? undrade han. Tja, svarade jag, några kommentarer och frågor, men inget jag inte hört förut och inget särskilt kritiskt. Så det var ju lite synd.

Det är när vi diskuterar med andra som vi får pröva våra ståndpunkter och våra argument. Och jag har diskuterat interaktion, intersubjektivitet, kognition, kunskap och makt i tillräckligt många sammanhang för att veta att det jag säger stöds av omfattande forskning. Med det i ryggen så blir det möjligt att – när obehaget lagt sig – ta ett steg tillbaka och observera.

Det är ett privilegium att ha den bakgrund som gör ett sådant förhållningssätt möjligt.

Jag förväntar mig så klart inte att folk i allmänhet ska diskutera som man gör inom akademin, även om det vi pratar om råkar höra till etnometodologisk, samtalsanalytisk och diskurspsykologisk teoribildning. Det är faktiskt rätt häftigt att ens kunna prata om sådana saker utanför seminarierummen! Jag skulle gärna göra det mera.

Men jag tycker heller inte att det är värt att lägga min tid på att förklara och diskutera saker, när det inte bemöts med någorlunda underbyggda sakargument, utan snarare med (van)tolkningar av mina känslor och tankar, uppblandat med personangrepp.

Så det tänker jag inte göra.

För övrigt är mitt vänstra långfinger fortfarande avdomnat.

Det är lite jobbigt att skriva nyanserat när kroppen är så explicit.

…om att hata eller älska kvinnor

Det här med att en snowboardåkare sparkats ut ur landslaget efter att bland annat lagt upp sexistiska bilder och ‘skämt’ på sin blogg och på instagram.

Om vi kan se förbi hela jag-tycker-det-är-helt-rätt-nej-fy-man-ska-väl-få-tycka-vad-man-vill-och-får-man-inte-skämta-om nåt-längre?!-debatten (svårt, jag vet, men försök), så tycker jag att det är intressant att se hur han och hans hejaklack försvarar honom.

Minns ni inlägget jag skrev om hat, apropå näthatsdiskussionen?

Där pratade jag bland annat om hur ordet ‘hat’ psykologiserar samhällsproblem, vilket kan försvåra strukturella analyser. Jag skrev också att det öppnade upp för bortförklaringar i stil med så känner jag inte alls, jag hatar inte. Detta eftersom innebörden av ordet ‘hat’ för de flesta är en känsla som finns ‘inuti människor’, och vad du tänker och känner är det bara du själv som har direkt tillgång till. Ingen annan kan trumfa dig där, hur bra argument de än har. Med sådana bortförklaringar riskerar man därför att se förbi hela problemet.

Och tittar vi på diskussionen kring snowboardlandslagsuteslutningen så är det precis det här vi ser.

Till exempel säger snowboardåkaren så här i Expressen:

Jag vill bara väl. Jag har inget emot kvinnor. Jag har fått mycket kommentarer om att jag är kvinnohatare, men det är jag verkligen inte. Jag har ingenting emot kvinnor. Jag älskar kvinnor.

(Efter det där förväntar man sig nästan att fortsättningen skulle vara något i stil med alla borde ha en, eller ju fler desto bättre, eller är det bara jag…?)

Nå. Tittar vi på det som han säger så vänder han sig här mot den känsla som tillskrivits honom, att han skulle ‘hata kvinnor’. Det gör han i själva verket inte alls, säger han.

Och det är inte alls konstigt att han säger så. Snarare är det ett ganska logiskt försvar, precis som jag påpekade i inlägget om hat.

Jag tror knappast heller att han känner ett hat mot kvinnor. Jag tror faktiskt att ganska få gör det på det sätt som det ibland kan låta när man lyssnar på den debatt som förts. Och i de fall där någon faktiskt hatar kvinnor, så kan vi ändå inte säga det med säkerhet. Vi kan bara se till vad personen säger och gör, och utifrån det gissa vad personen känner, men vi kan aldrig veta helt och hållet.

Däremot så är det tydligt att det uttrycks och manifesteras ett hat eller ett förakt mot kvinnor generellt i samhället, och definitivt i de handlingar som ledde till snowboardåkarens avstängning. Jag skulle (med en etnometodologisk term) säga att det görs hat och förakt. Hatet, sett på det här viset, är alltså något i sig, som lever i text, bilder, ord, handlingar – det tar form där och sprider sig, tills det blir något allmängiltigt. Det har inte så mycket att göra med vad någon känner eller inte känner ‘inuti’, det har att göra med att ett agerande i sig är hatiskt, föraktfullt, sexistiskt, och att det förstärker strukturer som sexualiserar kvinnor på ett nedvärderande sätt.

Jag har ju inte dödat någon, sa snowboardåkaren själv i en radiointervju, och det tyckte jag var en intressant jämförelse. Dödar du någon spelar det nämligen inte så stor roll varför, eller om du verkligen ville göra det, effekten är ändå att personen är död.* Och på samma sätt så spelar det egentligen ingen roll om du ‘bara vill ha kul’, ‘bara vill väl’, eller ‘älskar kvinnor’, så länge som du säger och gör saker som är skadliga. Effekterna är vad de är alldeles oavsett hur du känner ‘inuti’.

Och det är därför jag tycker att det är synd att vi pratar om ‘hat’. För det tas ofta – det ser man i debatten – som en diskussion om enskilda personers känslor inför kvinnor.

Och det är faktiskt mycket allvarligare än så.

* Det kan så klart spela roll i en domstol, men det är en annan sak.