…om vinnare och förlorare

Är du en vinnare eller en förlorare? Kanske är vi alla förlorare?

Det kan man åtminstone förledas att tro när man läser tidningsrubriker om höstbudgeten.

Men tänk om det är precis tvärtom? Tänk om vi alla är vinnare, åtminstone i någon mån? Det syns i så fall inte alls i mediernas favoritlek peka-ut-grupper-och-ställa-dem-mot-varandra.

Att människor ständigt lyfts fram som vinnare eller förlorare baserat på ifall inkomstskatten blir två hundra kronor lägre eller fem hundra kronor högre, det är bedrägligt på ett sätt som jag tror att medierna själva knappast ens förstår.

För inte tror jag att det är utstuderat, illvilligt eller ens partibundet.

Det är bara enkelt, publikfriande och lätt att greppa.

När människors förändrade livsvillkor reduceras till att handla om hundralappar mer eller mindre i skatt så utgår det från – och återskapar samtidigt – en ordning där det gemensamma görs till ett aggregat av individernas plånböcker. I en sådan ordning får andra värden mindre plats – som att barn lär sig simma, att färre blir sjuka som en följd av arbetsmiljöproblem, eller att de som bor på ett äldreboende blir lite gladare eftersom personalen fick tid att hjälpa dem att duscha. Allt sådant som är svårare att mäta och värdera.

Samhället är komplext.

Livet är komplext.

Och förenklingar behövs ibland, för att göra det hela begripligt.

Men de där förenklingarna är inte neutrala, och det är det som jag tror att vi håller på att glömma bort. I vad som görs explicit och vad som inte görs det så finns det en ideologisk dimension som kanske är så djupgående att vi slutat att se den som ideologisk.

Museibesökare vinnare i höstbudgeten! Alla som lever i naturen vinnare! Skolbarn vinnare!

Är den pensionär som får en hundring mindre i månaden en förlorare, om hen samtidigt får lite bättre hemtjänst, en bättre fungerande kollektivtrafik och möjlighet att gå och bada i en kommunal varmvattenbassäng?

Jag skulle aldrig säga att hundralappar mer eller mindre in på kontot varje månad inte är viktigt att prata om. Det är klart att det är. Särskilt för den som kämpar med hyran och skjuter upp inköpet av vinterskor till barnen till nästa månad, och nästa, och nästa.

Men när vi ställer olika grupper i samhället mot varandra på det sättet så bör vi också vara medvetna om vad vi inte pratar om när vi utnämner vinnare och förlorare. Vilka dimensioner som vi prioriterar, och vilka som osynliggörs. För att inte tala om vilka grupper som överhuvudtaget ses som intressanta i sammanhanget, och vilka som inte nämns alls.

Och om vi ser den ideologiska dimensionen i detta sätt att tänka så kan vi kanske – med en hyfsad dos fantasi förvisso – försöka föreställa oss ett samhälle där hundralappar plus eller minus för den ena eller andra gruppen inte känns som det viktigaste att prata om varje gång det är dags för en ny budget. Helt enkelt för att det inte behövs.

Tanken är nästan svindlande.

Som universums uppkomst och bortre gräns, ungefär.

Den känslan tror jag säger det mesta om hur vårt samhälle idag ser ut, och hur vårt sätt att tänka sammanhänger med det.

…om män, kvinnor och föräldraledighet

Vi har pratat om det här förut, men det är viktigt så det skadar knappast att ta upp det igen. Faktum är att det nog är en av de allra viktigaste jämställdhetsfrågorna idag. Vi har kommit så långt, förändrat så mycket. Och ändå – ÄNDÅ – tar män ut ungefär 20% av föräldraledigheten och kvinnor ungefär 80% (på aggregerad nivå då). Det är ett symptom på att vi inte är där än, men det är också ett problem i sig, för det får återverkningar på så många områden.

Min man och jag har ju inte delat lika, inte p.g.a. lön utan snarare karriär och utlandsflytt (jag – en kvinna – har varit hemma nästan hela tiden). Jag kan hitta massor av förklaringar till varför vi gjort så, varför det är rimligt osv. Men inte inbillar jag mig att det inte har med kön att göra, för det är klart att det har.

Våra val påverkar också strukturerna i samhället på så sätt att de förstärker förväntningarna om att kvinnor ska vara hemma med barn och män ska göra karriär (vi bekräftar ju den normen). Det är inget som jag är stolt över (och inte min man heller, för den delen). Våra val är bara en droppe i ett stort vattenglas, men finns ändå där, i glaset, och tillsammans med alla andra de där dropparna så bidrar vi till att kvinnor får sämre karriärmöjligheter, lägre lön, osv.

Jag fattar inte varför folk blir sura när man påpekar det? Face it, liksom.

Sen är det klart att om man tittar på specifika heterofamiljer så kan det vara så att det är väldigt svårt att dela någorlunda lika, av olika anledningar.

Oftast nämns ekonomin, och att familjen inte har råd. Och det är förstås sant, ibland. Men knappast i alla de fall där det används som ursäkt. ‘Det går inte ekonomiskt’ har blivit en sån där grej man säger. Och det är inte så konstigt, det funkar nämligen jättebra på ett retoriskt plan. Det för bort ansvaret från individen och lägger det utanför familjen – på arbetsmarknaden eller kanske till och med på politisk nivå (och är det några som är tacksamma att skylla på så är det väl politiker).

Dessutom – och det kanske är den allra viktigaste anledningen till att ‘det går inte ekonomiskt’ funkar så bra som ursäkt – så är det väldigt svårt att ifrågasätta. Det ses nämligen som fult att fråga om inkomst, så det gör man helst inte. Att då ifrågasätta om det där med att inte ha råd verkligen stämmer, det blir en väldigt känslig grej.

Men jag tror att vi måste ifrågasätta.

Trevligt och inte alltför konfrontativt, men ändå ställa frågan. Hur stor skillnad gjorde det? Och hur kom de fram till det?

Min gissning är att väldigt, väldigt många inte ens räknat, åtminstone inte på ett sätt som faktiskt inkluderar alla aspekter både på inkomstsidan och utgiftssidan.

Och om frågan ställs lite då och då, alldeles oavsett hur trevligt och jag-är-bara-nyfiken-aktigt det görs, då kommer den där ursäkten att det inte går ekonomiskt att börja fungera allt sämre på en retorisk nivå. Det kommer inte längre att vara en ‘sån där sak alla säger’.

Och så småningom så kanske fler faktiskt räknar på det. Och ser att det inte alls nödvändigtvis är så stor skillnad som de tror.

Och då kanske de börjar välja annorlunda.

För lite mer läsning: Johan på Stökboet skrev bra om det här ämnet häromdagen, liksom Sanna. Och jag har tidigare skrivit om det bland annat här och här.

…om en dyr vägning på BVC

Nästan tusen kronor fick vi betala idag, för att väga och mäta Harry. Och då var inte hans vaccinationer inräknade, de kostar några tusen kronor. Styck. Och han fick tre sprutor.

Normalt betalar vi inte hela den summan, för försäkringen täcker det. Men nu hade försäkringsbolaget strulat. Vi kommer ju att få tillbaka dem, men blotta tanken på att betala så mycket varje gång skrämmer.

För några veckor sedan kom en kvinna som bor några hus bort förbi. Hon ville sälja almanackor, till förmån för sin svärsons sjukhusräkningar. Han hade fått cancer, och ett litet barn, ungefär samtidigt.

Och så finns det människor som röstar på Mitt Romney.