…om drömlivet

Jag läste någonstans – eller kanske var det någon som sa det till mig – att man ska fundera ut hur man vill att ens liv ska se ut, och sedan ska man bara börja vara en sådan person som har det livet.

Eller, om vi bryter ner det: man börjar med att tänka på sina dagar. Hur vill jag att de ska vara? Vad gör jag, vad känner jag, vad tänker jag? Vad äter jag, vad dricker jag, vad pratar jag om, och med vem?

Sedan försöker man bena ut vad det är för en person som har sådana där dagar som man tänker sig. Vad jobbar hen med? Har hen barn? Hur bor hen? Var? Och så vidare.

Sedan är det bara att börja vara den personen, eller åtminstone jobba för att bli det.

Easy-peasy.

Jag tänker mig till att börja med sovmorgon till nio, frukost framdukad på köksbordet när jag stiger upp (typ färskpressad apelsinjuice, blåbärspannkakor och en latte) och en hög med tidningar som tar mig två timmar att ta mig igenom.

Vad är jag för person då? En nutida Marie-Antoinette?

Det blir lätt det här.

…om att ha barnvakt

Gabi är tillbaks i stan. Bästa Gabi som ska bli sociolog, som busar med Fabian och som lär honom att säga viktiga saker på engelska. Som yummy yummy.

Hon passade Fabian några timmar idag medan vi åkte iväg och hade lite egentid. Vuxenumgänge på tu man hand så där.

Vi jobbade, med andra ord.

Men det var rätt mysigt det med. Dessutom hann vi med att köpa isbjörnar och jättestora strumpor med päls på.

Man ska tydligen ha sånt i Amerikat.

…om att fly från friheten

Det är en lyx att få vara hemma med en liten bebis som fortfarande mest sover, det är det. Många timmar som man kan göra lite vad man vill. Ta det lugnt hemma eller åka på någon utflykt eller träffa kompisar. Sånt som man – när man jobbar – önskar att man kunde få mer av i livet.

Tid.

Fri tid.

Men jag är inte så bra på det där med fritid. Jag dras ner i det där lugna, fastnar i det, och sen så blir det ingenting alls. Och så går tiden och ingenting blir egentligen gjort och den där tiden känns inte alls så fri som den borde göra. Som den skulle kunna göra.

För att den fria tiden ska kännas fri kanske man måste sätta den i relation till något, något lite mindre fritt.

Och jag vill ju njuta av den här tiden, så länge jag har den. Jag vill ju att den ska kännas fri, och inte bara som en väntan på det man ska göra sen.

Så nu har jag styrt upp mig själv. Gjort ett schema, en lista.

Så klart. Alltid en lista.

För med en lista blir jag lite bättre, lite snabbare, lite nöjdare med mig själv. Fastän jag egentligen är lite mindre fri.

När vi var små var det vi barn som brukade plocka undan efter middagen på lördagarna. Och då gav vi oss själva en tid – tio minuter på ugnsklockan – och inom den tiden skulle allt vara klart. Alla bänkar skulle vara avtorkade, diskmaskinen startad, kastruller och stekpannor diskade, spishällen putsad och diskhon rengjord. Vi hann alltid precis, och det gick bara om vi var väl koordinerade och gjorde allt i exakt rätt ordning.

Och då blev det roligt.

Och jag tror att jag behöver ramar i livet. Något som avgränsar mig så att jag inte flyter ut, rinner iväg. En sorts ugnsklocka, som tvingar mig att skynda mig lite.

Så att jag sen kan sätta mig i soffan och ta det lugnt. Med en kopp kaffe. Med en liten bebis. Med en tidning eller en bok eller ett tv-program.

Så att det lugna blir fri tid. Och inte bara tid som går.

…om sittatid

Jag tar med mig min laptop var jag än går. Stoppar den under vagnen, i handskfacket, i väskan.

För man vet ju aldrig.

Om de somnar, barnen, då kanske kanske jag hinner smita in på ett fik någonstans. Läsa lite, skriva lite. Det är det jag gör med min egentid.

Jobba, skulle man kunna kalla det. Men jag är ju föräldraledig så jag kallar det inte för det.

Sitta. Det är det jag gör. Jag sitter.

En slags inverterad lattemamma?