…om det vackra livet, och vem som lever det

Inkomst och andra förutsättningar i livet spelar roll för hur vi lever, det lyfte Lakritsdraken så bra fram i en kommentar igår. Det borde förstås vara självklart för alla, men jag tror att vi behöver påminnas om det ibland.

Jag läser en grotesk mängd bloggar och magasin som handlar om inredning, design och arkitektur. Och det är klart att jag vet att hemmen som man oftast ser där – de tillhör en ganska väl avgränsad grupp människor. Människor som har pengar, men också en viss sorts kulturellt kapital. Det är designers, konstnärer, författare, stylister, och de bor i våningar i innerstan eller i stora hus vid vattnet.

Samtidigt framställs de ofta som vem som helst. Genom att ekonomiska förutsättningar sällan lyfts fram eller problematiseras (istället pratas det om smak, stil, känsla, kärlek) så skapas en bild av något allmängiltigt. Något som vi alla skulle kunna få om vi bara vore stilsäkra nog och prioriterade rätt.

Jag tror att lite av det som jag ville uppmärksamma med mitt inlägg igår handlar om poängen med att uttalat sätta en slags ‘övre medelklasstämpel’ på en viss sorts praktiker. När något pekas ut som specifikt – som tillhörande en viss grupp – så minskar förutsättningarna för att det obemärkt ska tas för en mer allmängiltig norm.

Och jag tror att det kan vara bra att peka ut de där idealiserade bilderna som vi ser som specifika i den bemärkelsen.

Med jämna mellanrum så uppmärksammas det att det som visas på livsstilsbloggar av olika slag bara är de vackraste bitarna av vardagen – sekunderna när barnet skrattade, minuten då solen kikade fram, det nystädade köket. Det talas också ofta om fotoredigeringen som bidrar ytterligare till att skapa illusionen av perfektion. Det finns en motrörelse mot de här tendenserna som ibland manifesteras i tillfälliga kampanjer, allra senast #Nofilter.

Men jag tror att vi också borde prata om ekonomi och klass här. Det handlar inte bara om att publicera glada, vackra bilder av till synes perfekta liv – det handlar också om de saker som syns i de bilderna och hur de endast lyfts fram genom länkar till butikerna där de kan köpas. Det poängteras sällan att det vi ser är ett vardagsrum som kanske kostar några hundra tusen kronor.

När den sortens information hamnar lite i skymundan så blir det svårare att sortera.

Vet man inte sedan tidigare att beskrivningen “soffa designad av Hans J. Wegner” i bildtexten i själva verket betyder “soffa som kostar ca 130 000 kronor”, då kanske man förvisso avskriver miljön på de där blanka sidorna som ‘säkert för dyr’, men man kanske inte inser hur ouppnåelig för de allra flesta av oss som den är eller hur liten grupp människor som faktiskt har möjlighet att bo på det sättet.

Jag menar inte att de där hemmen inte ska få synas eller inspirera oss (jag är den första att erkänna att jag älskar dem). Men jag kan känna att det finns en poäng med att poängtera att det vi ser – det är faktiskt inte normen.

…om nivåer

Jag vet inte om jag skulle kalla det ‘debatt’ precis, men ett återkommande diskussionsämne på bloggar och lite varstans har den senaste tiden varit frågan om ‘nivå’ när man pratar feminism, kön, jämställdhet och så vidare.

Ungefär så här:

‘Vardagsfeminism’ eller ‘mammafeminism’ ses som ‘låg nivå’, för de pratar om saker som de flesta förstår och kan relatera till. Som färger, barnkläder, sexistisk reklam eller normer kring kroppshår.

Det som klassificeras som ‘hög nivå’ är lite mer oklart och har inte pekats ut lika tydligt.

Ärligt talat vet jag inte riktigt vad som räknas hit – är det om man refererar Butler som nivån är ‘hög’? Om man svänger sig med begrepp som hegemonisk maskulinitet eller heterosexuell matris? Eller är det vissa ämnen som liksom är mer värda än andra? (Intersektionalitet och rasism tycka ha varit poppis den senaste tiden, till exempel.)

Alldeles oavsett vad som klassificeras som vad så kan det finnas anledning att fundera över vad indelningen i sig gör. För visst kan man se indelandet som identitetsarbete, där kritiken mot den ‘andra sidan’ blir ett framhållande av den egna, alldeles oavsett om man har den avsikten eller inte. Det är inte medvetenheten eller den uttryckliga strategin att framställa sig själv som lite bättre som är intressant, för det kan man ägna sig åt utan att tänka på att man gör det. Det är resultatet som är intressant.

Elitism innebär en distinktion från det folkliga, en avgränsning från massan. Inom finkulturen så blir popularitet därför ett varningstecken. De flesta tänker säkert på till exempel litteratur, där bestsellers som Joyce Carol Oates kan skriva hur bra som helst, men med den produktivitet och de försäljningssiffror hon har så blir det ändå lite misstänkt. Vill man visa vilken litterär person man är så lägger man därför kanske hellre fram någon lite mer obskyr bok på soffbordet när man får besök.

Och på samma sätt är det på många andra plan i livet. Samhällsdebatt är inget undantag. Kön, jämställdhet och feminism diskuteras överallt idag. Det finns en otrolig kraft i det. Men i och med populariseringen så uppstår behovet av särskiljande, när nya tyngdpunkter etableras och det radikala blir allt mer mainstream.

All interaktion är en arena för identitetsskapande, och allt vi säger och gör förmedlar en bild av vilka vi är. Att säga den feministiska diskussionen måste höjas en nivå är därför samtidigt att göra anspråk på att själv vara i en sådan position att man kan, får eller bör uttala sig i den sortens generella ordalag. Det är att säga jag kan det här, och det är att säga jag vet vad som är bäst för oss allihop. Det är att säga jag hör hemma på den högre nivån.

Och det är att säga ni gör det inte.

Det är inte så särskilt sympatiskt, tycker jag.

Alldeles oavsett nivå.

..om alkohol

Det är måndag kväll och vi lagar musslor till middag och öppnar en flaska vin. En chardonnay. Och vi suckar lite över våra hopplösa vinglas, som egentligen inte är våra alls, och säger vi skulle behöva några som låter dofterna komma mer till sin rätt.

En stund senare sitter jag i soffan och läser. Sånt som jag brukar läsa, mest bloggar (t.ex. den här, den här och den här). Det handlar om alkohol. Några som kommenterar skriver att ingen dricker alkohol bara för smakens skull. Att det alltid handlar om ruset. Att det alltid är skadligt. Om inte för en själv så för andra runtomkring.

Och först tänker jag att det inte är sant.

Jag tänker på vinet som en del av en god måltid. Om hur smakerna kompletterar varann. Om hur maten smakar bra, och så tar man en liten klunk vin, och så smakar det ännu bättre. Ibland dricker jag bara en enda klunk, för att det är gott. Då kan man ju knappast tala om rus, då måste det väl bara handla om smak?

Men det handlar inte bara om smak.

Det handlar inte heller bara om rus.

Det handlar också om kultur, normer och vanor. Om vad vi känner hör till, vad som skapar stämning, vad som förväntas i olika situationer. För varken smak eller rus är oberoende av dessa saker, snarare definieras de av dem.

Vi lär oss vad som är gott, vänjer oss vid smaker. Ett glas rött till fredagsmiddagen är inte bara en statistisk normalitet, det är också en social en. För många människor hör det helt enkelt till, och det känns inte som fredag annars. För andra är det som ‘hör till’ av en helt annan kaliber. Där ‘att gå ut’ per automatik innebär att dricka alkohol – att dricka mycket alkohol – så att utgång mitt i veckan är otänkbart för man ‘ska ju jobba imorgon’. Där drickande nästan alltid innebär att man känner av alkoholen, både under tiden och dagen efteråt. Ytterligare andra dricker inte alls – av olika anledningar.

Alldeles oavsett så lever vi alla i en alkoholkultur. Den tar sig olika uttryck, och i vårt sätt att konsumera (eller inte konsumera) alkohol kan man spåra ett identitetsarbete. Att dricka alkohol är könat, klassat, rasifierat. Det är ett sätt att visa vem man är. Öl eller champagne? Jim Beam eller Port Ellen? Riedelglas eller Ikeaglas?

Det är klart att det handlar om smak. Och det är klart att det handlar om rus. Men vi ska inte förledas att tro att det stannar där.

…om rått kött och snygga omslag

Det går att ana en trend med vrålsnygga kokböcker stylade med rått kött.

Eller snarare – denna trend inom matfotografi är en del av en större trend i samhället. En som betonar naturliga råvaror, matlagning från grunden och rena smaker.

Och det passar förstås som hand i handske med hälsotrender som LCHF och stenålderskost. Men det bygger också på att den typen av klassisk matlagning som framhålls är ett sätt att särskilja sig som person. Genom att vispa sin egen hollandaise, köpa kyckling direkt från bonden och brygga ale i källaren så signalerar man att man är en person med smak, kunskap och samvete.

Dessutom visar man att man besitter något av det lyxigaste man kan ha idag – tid. Att laga sin egen pulled pork är inte särskilt svårt (faktiskt!), men det tar ju några timmar. Förvisso är det inte särskilt arbetsintensivt (man kan till exempel titta på Gossip Girl samtidigt), men det kräver ändå planering.

Fryst pytt på påse kräver inte särskilt mycket planering. Eller tid. Eller kunskap. (Eller smak?)

Samtidigt som det naturliga köttet blivit trendigt är vi på ett mer övergripande plan påtagligt avskärmade från själva råvaran. Visst, det är hippt att göra sin egen korv, men det är knappast något som genomsnittssvensken pysslar med en lördagseftermiddag. Färdigmald köttfärs, styckfrysta laxfiléer och kycklingklubbor i kartong är kanske ett steg närmare det naturliga köket (jämfört med färdiga köttbullar, fiskpinnar eller nuggets), men dessa produkter synliggör inte heller djuret.

Kött är både fint och icke rumsrent på samma gång (och det helt utan att ens blanda in vegetarianism och köttfri måndag-liknande initiativ). Och det är det som gör den nästan makabra matstylingen så kittlande. För den sätter fingret på det där motsägelsefulla som vi upplever när vi tilltalas av den glittriga och tillrättalagda ytan samtidigt som det råa köttet framstår som motbjudande.

Genom att kombinera det glättiga med det råa så väcks associationer som provocerar. Det är fel sak på fel plats, som antropologen Mary Douglas kanske skulle säga. Och därför känns det fel, smutsigt, eller äckligt.

Jag vet inte om den sortens bilder säljer, eller om de mest är avskräckande. Jag vet inte om kokboksläsarna funderar över dem som samtidsskildring, eller om det bara är ett läckert omslag. Men jag kan inte låta bli att känna fascination för de lager som man kan hitta i något så simpelt som några kokboksomslag, om man bara bemödar sig om det.