…om att skapa konflikter där de inte skulle behöva finnas

En grej som jag verkligen, verkligen skulle vilja förstå är hur begrepp på makronivå i vardagliga diskussioner tenderar att uppfattas som att de ligger på individnivå.

För att ta det från början.

Begrepp på makronivå är till exempel ‘struktur’ eller ‘kultur’. (Uppdelningen av mikro/makro kan i och för sig ifrågasättas också, men det behöver vi inte gå in på här.) Det finns så klart ett samband mellan den här nivån och aktörsnivån (dvs. personer, folk, individer). Drar man det (för) långt så hamnar man i någon slags syn på individen som helt styrd av strukturerna. Aktörsskapet försvinner och därmed är det svårt att ställa människor till svars för vad de gör eller säger – de ‘styrs ju bara av de rådande strukturerna’. Även om få skulle skriva under på det synsättet så är en vanlig kritik som riktas mot studier som för ensidigt fokuserar på den strukturella nivån just att aktörsnivån blir för osynlig.

I andra änden av spektrat står individen relativt ensam. Där är vi bara individer och begränsas inte av normer, av kulturella föreställningar eller av strukturer som klass eller kön. Med det här synsättet blir individen också helt ansvarig för alla aspekter av sitt liv och sitt agerande, och därför finns en tydligt moralisk aspekt. Den som inte lyckas bygga upp en karriär har inte jobbat tillräckligt hårt eller är inte tillräckligt bra (för att hårdra det) – och aspekter som att hen var tvungen att sluta skolan för att börja jobba hemma på gården, att hen inte fick några jobb p.g.a. sin sexuella läggning eller att hen inte kände rätt personer hamnar liksom utanför resonemanget. Inte heller det här perspektivet i sin mest renodlade form är förstås något som särskilt många skulle ställa sig bakom.

I realiteten hamnar de flesta samhällsdiskussioner (t.ex. kring kön och jämställdhet) någonstans mitt emellan, och det är förstås rimligt. Till stor del är de debatterna i själva verket en kamp om i vilken grad det ena eller andra perspektivet ska ses som viktigare: även om ingen kanske förespråkar någon av ändpunkterna så förespråkas ofta att diskussionen måste flyttas åt antingen det ena eller det andra hållet på detta kontinuum.

Till exempel:

A: “Såg du Xs urringning? Kvinnor som klär sig så sexuellt utmanande får faktiskt skylla sig själva.”
B: “Fast det belönas ju i de flesta sammanhang, det finns en tydlig sexualiserande norm så det kanske inte är så konstigt att…”

Typ så. Ser ni hur ståndpunkterna här har med mikro och makro att göra? Och hur var man lägger sig blir viktigt utifrån ett moraliskt (eller snarare moraliserande) perspektiv?

Så långt allt väl. Det är ingen konstig diskussion och det är för övrigt en ganska klassisk ideologisk debatt som ofta utmynnar i någon slags höger-vänsterskala.

Det som jag tycker är intressant är när det hettar till, och det inte längre blir en fråga om vilket perspektiv man förespråkar utan snarare en sammanblandning av dem: när ett argument om ‘könade strukturer’ tas som om det vore en anklagelse på personlig nivå, eller när ett inlägg om ‘våldskultur’ bemöts med argumentet ‘jag har minsann aldrig slagit någon’.

Det som händer när det blir så här, det är att någon som försöker anlägga ett vidare perspektiv bemöts som om hen rör sig på individnivå: budskapet förvrängs så att det blir något provocerande, och först därefter ‘bemöts’ det. Det innebär att ‘debatten’ hamnar i ett slags ‘men-det-sa-jag-aldrig-joho-nähä-joho-nähä’.

Det är att skapa konflikter där de inte ens skulle behöva finnas.

…om vem man talar med, och för

Skriv inget mer, tyckte A igår. Du har väl vettigare saker att göra än att föra diskussioner som inte leder någonstans? Stålfastern var i en kommentar här inne på något liknande – att ibland måste man aktivt vända bort blicken och inse att en del inte går att övertyga genom argumentation.

Och så är det ju. Samtidigt undrar jag om det i publika diskussioner på nätet är det där med att övertyga en motpart som är själva poängen?

Oxhen skrev i en kommentar till mitt förra inlägg om att man kan se det som att man debatterar för de andra. Så ser jag det förstås inte när jag diskuterar hemma vid köksbordet, men just i sådana här forum så  känner jag faktiskt att det är det som är allra viktigast. Och där handlar det inte så mycket om ‘jag har rätt’, som om att tydligt markera att vissa saker helt enkelt inte är okej.

Jag har gång på gång – och det tycks mig som att det blir allt oftare – hört folk säga att de inte vill börja diskutera vissa frågor eller att de inte vill inta vissa positioner – inte för att de inte står för vad de tycker eller inte tål att någon säger emot – utan av rädsla för det obehagliga ‘debattklimat’ som brett ut sig.

Varje gång en läsare ser någon annan bli kallad spån, fitta eller något annat otrevligt så bekräftar det att detta är en högst reell risk man tar om man väljer att delta i en diskussion.

Jag kan inte styra över hela internet. Men jag kan bestämma att här – här ska inte andra behöva känna sig rädda att bli kallade för en jävla idiot. Och jag kan bestämma att när personer säger att den sortens beteende är både okej och bra – då protesterar jag.

Inte bara för min egen skull, utan också för andras.

För varje gång en läsare ser att någon protesterar så bekräftar det inställningen att den sortens samtalsklimat inte ska få utgöra normen.

…om personangrepp, kritik och det där långfingret

A ringde mig på jobbet i eftermiddag. Han ville kolla så att jag ‘var okej’ eftersom han upplevde att en person som kommenterade här var obehaglig och hotfull och han tänkte att det kanske skulle vara jobbigt för mig.

Men det var det ju inte.

Jag är i och för sig inte van vid att folk svär åt mig, säger att jag är dum i huvudet och anklagar mig för att ljuga eller för att ha psykiska problem som jag borde söka hjälp för. (Mina barn har som tur är länge kvar till tonåren, men tids nog lär jag väl få höra sådant där jag med.)

Visst är det skrämmande att få sådant kastat över sig, särskilt när man sett samma person uttrycka sig ännu grövre i andra sammanhang. Man kan ju faktiskt aldrig veta vad en person är kapabel till, och senast jag hörde folk prata med andra på det där sättet var på högstadiet där det mobbades ganska friskt.

Däremot jobbar jag inom ett område där kritisk diskussion och debatt är en kärnverksamhet. Det gör att jag är van vid oenighet ner på detaljnivå (säger ingen emot så är det något skumt). Idag vid kaffemaskinen frågade en kollega vad jag tyckte om konferensen som jag var på för några veckor sedan. Fick du några bra kommentarer? undrade han. Tja, svarade jag, några kommentarer och frågor, men inget jag inte hört förut och inget särskilt kritiskt. Så det var ju lite synd.

Det är när vi diskuterar med andra som vi får pröva våra ståndpunkter och våra argument. Och jag har diskuterat interaktion, intersubjektivitet, kognition, kunskap och makt i tillräckligt många sammanhang för att veta att det jag säger stöds av omfattande forskning. Med det i ryggen så blir det möjligt att – när obehaget lagt sig – ta ett steg tillbaka och observera.

Det är ett privilegium att ha den bakgrund som gör ett sådant förhållningssätt möjligt.

Jag förväntar mig så klart inte att folk i allmänhet ska diskutera som man gör inom akademin, även om det vi pratar om råkar höra till etnometodologisk, samtalsanalytisk och diskurspsykologisk teoribildning. Det är faktiskt rätt häftigt att ens kunna prata om sådana saker utanför seminarierummen! Jag skulle gärna göra det mera.

Men jag tycker heller inte att det är värt att lägga min tid på att förklara och diskutera saker, när det inte bemöts med någorlunda underbyggda sakargument, utan snarare med (van)tolkningar av mina känslor och tankar, uppblandat med personangrepp.

Så det tänker jag inte göra.

För övrigt är mitt vänstra långfinger fortfarande avdomnat.

Det är lite jobbigt att skriva nyanserat när kroppen är så explicit.

…om nivåer

Jag vet inte om jag skulle kalla det ‘debatt’ precis, men ett återkommande diskussionsämne på bloggar och lite varstans har den senaste tiden varit frågan om ‘nivå’ när man pratar feminism, kön, jämställdhet och så vidare.

Ungefär så här:

‘Vardagsfeminism’ eller ‘mammafeminism’ ses som ‘låg nivå’, för de pratar om saker som de flesta förstår och kan relatera till. Som färger, barnkläder, sexistisk reklam eller normer kring kroppshår.

Det som klassificeras som ‘hög nivå’ är lite mer oklart och har inte pekats ut lika tydligt.

Ärligt talat vet jag inte riktigt vad som räknas hit – är det om man refererar Butler som nivån är ‘hög’? Om man svänger sig med begrepp som hegemonisk maskulinitet eller heterosexuell matris? Eller är det vissa ämnen som liksom är mer värda än andra? (Intersektionalitet och rasism tycka ha varit poppis den senaste tiden, till exempel.)

Alldeles oavsett vad som klassificeras som vad så kan det finnas anledning att fundera över vad indelningen i sig gör. För visst kan man se indelandet som identitetsarbete, där kritiken mot den ‘andra sidan’ blir ett framhållande av den egna, alldeles oavsett om man har den avsikten eller inte. Det är inte medvetenheten eller den uttryckliga strategin att framställa sig själv som lite bättre som är intressant, för det kan man ägna sig åt utan att tänka på att man gör det. Det är resultatet som är intressant.

Elitism innebär en distinktion från det folkliga, en avgränsning från massan. Inom finkulturen så blir popularitet därför ett varningstecken. De flesta tänker säkert på till exempel litteratur, där bestsellers som Joyce Carol Oates kan skriva hur bra som helst, men med den produktivitet och de försäljningssiffror hon har så blir det ändå lite misstänkt. Vill man visa vilken litterär person man är så lägger man därför kanske hellre fram någon lite mer obskyr bok på soffbordet när man får besök.

Och på samma sätt är det på många andra plan i livet. Samhällsdebatt är inget undantag. Kön, jämställdhet och feminism diskuteras överallt idag. Det finns en otrolig kraft i det. Men i och med populariseringen så uppstår behovet av särskiljande, när nya tyngdpunkter etableras och det radikala blir allt mer mainstream.

All interaktion är en arena för identitetsskapande, och allt vi säger och gör förmedlar en bild av vilka vi är. Att säga den feministiska diskussionen måste höjas en nivå är därför samtidigt att göra anspråk på att själv vara i en sådan position att man kan, får eller bör uttala sig i den sortens generella ordalag. Det är att säga jag kan det här, och det är att säga jag vet vad som är bäst för oss allihop. Det är att säga jag hör hemma på den högre nivån.

Och det är att säga ni gör det inte.

Det är inte så särskilt sympatiskt, tycker jag.

Alldeles oavsett nivå.

…om samhällsforskning och politik

För några veckor sen var jag på en middag med människor som jag inte kände. Och någon frågade förstås vad jag jobbade med mer exakt och jag blev stum som vanligt.

På A-kursen i sociologi får studenterna fundera över frågan vad är sociologi? Sen fortsätter man att fundera på det på B-nivå. Och på C-nivå. Och på masternivå.

Jag har nog inte slutat fundera på det än.

Inte för att man inte kan ge ett enkelt svar. Och inte för att man inte kan ge ett väldigt långt och komplicerat svar. Utan för att det där mittemellansvaret riskerar att krångla in en i diskussioner som man ofta inte vill hamna i.

För när man försöker svara på riktigt och inte minimerande och avfärdande, då leder det ofta till följdfrågor och diskussioner. Och det är ju kul när folk kan relatera till det man sysslar med, när det väcker tankar och frågor.

Absolut.

Men nästan alltid har de tankarna och frågorna handlat om värderingar och politik, snarare än om själva forskningen.

Och det är klart att allt som rör samhället har en politisk dimension. Kunskapen är social och står knappast utanför de normer och värderingar som samhället i övrigt vilar på eller strider om. Men samtidigt är det frustrerande när det man sysslar med görs om till något annat, och när man förväntas ‘tycka’ kring helt andra saker just i rollen som forskare.

Du som forskar i sociologi, vad säger du om det här med invandringen?

Jag kan säga en massa saker så klart, men jag gör det ogärna i rollen som expert eftersom jag faktiskt forskar om helt andra saker och inte alls har den djupa kunskap om migration som en del av mina kolleger har. Att förvänta sig att jag ska uttala mig som forskare om den här sortens fråga innebär att diskussionen riskerar att hamna väldigt fel. Dels är det egentligen inte ett vetenskapligt svar som efterfrågas (då hade frågan behövt vara bra mycket mer specifik) – det är ett politiskt ställningstagande som frågeställaren vill ha. Och om vi inte tycker likadant på en politisk nivå (och någon som ställer en fråga som den ovanför har sällan samma inställning som jag, är min erfarenhet), då är risken ganska stor att hela forskningsfältet sedan avskrivs “för de där sociologerna fattar ju ändå ingenting”.

Och det gör mig frustrerad.

Och lite stum.

…om att “se det man vill se”

Det finns ett samband mellan att se jämställdhetsproblem och könade strukturer, och att säga sig vara feminist.

De flesta som sätter feministetiketten på sig själv skulle nog säga att det sambandet går i riktningen att man ser problemen (för att de finns) och därför är man feminist. Men hyfsat ofta i debatter så stöter man på att någon hävdar att riktningen är den motsatta – att någon är feminist och därför ser problemen. När man hör det så är det oftast ett sätt att försöka underminera den andras position - du ser bara sånt där för att du vill se det. Det är frustrerande att få kastat i ansiktet och är ett hyfsat effektivt sätt att tysta någon. Det är att säga problemen finns egentligen inte och du har en personlighet som skapar konflikter där inga finns (dumma dig).

När det sägs på det viset så är det så klart problematiskt.

Men är det därmed helt taget ur luften att säga att man ser jämställdhetsproblem för att man är feminist? Inte alls.

Däremot betyder det inte att man ‘bara ser det man vill se’. Vad det betyder är att man tränas att se mönster. Strukturer är ganska abstrakta och luddiga saker – det är svårt att sätta fingret på när/var/hur de verkar. Det betyder inte att de inte finns där, eller att de inte är viktiga. Bara att man ibland kan behöva någon form av ‘utbildning’ (t.ex. att diskutera eller läsa böcker om dem) för att lära sig att förstå dem.

Att man blir mer benägen att identifiera strukturella problem efter att ha fått träning i det, det är därför inte så konstigt. Det är ungefär som att man blir mer benägen att förstå derivator och integraler efter att man läst lite gymnasiematte.

…om att vara jobbig

Att inte säga något när någon tryckt upp tröjor som är märkta med ‘boy’ och ‘girl’, även om man tycker att den sortens explicita indelande är problematiskt, det tror jag framför allt har att göra med att man inte vill vara jobbig. Man vill inte ‘förstöra stämningen’ genom att ‘klaga’.

Det är inte alls konstigt att känna så. Forskning om hur feminister bemöts i olika sammanhang har till exempel visat på hur de gärna avfärdas som ‘bråkiga’. Det är ett sätt att lägga fokus på personen snarare än argumentet – att säga du gnäller bara för att du är en gnällig person, du bråkar bara för att du är en bråkig person. Det misstänkliggör det som sägs – om det bara sägs för att man vill gnälla, bråka, provocera, och så vidare – då ligger det säkert inte ens något i det?

Man behöver inte möta den inställningen så särskilt många gånger för att man ska bli lite tystare, svälja protesterna istället (fast kanske blir det tvärtom för en del?).

Och dessutom – det är jobbigt, obekvämt, tröttsamt att tänka kritiskt. I stunden är det ofta skönare att trampa på den normativa stigen som vi om och om igen leds in på. Det är den som kräver minst ansträngning, i de flesta fall.

Normerna sitter i kroppen, och det känns i magen när man frångår dem.

Det innebär dels att det kan finnas ett motstånd hos andra om man försöker göra dem uppmärksamma på att deras invanda trampande kanske inte är så bra – eftersom det krävs en ansträngning, ibland ett obehag, från deras sida för att tänka om eller ändra sitt handlande.

Men det innebär också att normen att man, särskilt som kvinna, ska vara snäll och trevlig, bidra med socialt smörjmedel och så vidare, gör sig gällande återigen. Att säga ifrån är också att frångå en norm. Så – det är inte bara att det som du säger kan skapa obehag, det är också det faktum att du överhuvudtaget säger något som bidrar till det.

Jag tror att vi måste träna oss på att skapa obehag. Vi måste våga vara jobbiga, lite oftare.

…om Askungensyndromet

 

Ibland brukar det sägas att vi lever i en pratkultur. Det ska pratas om allt. Diskuteras. Debatteras.

Kanske är det så att vi i Sverige, med vår politiska tradition av samförstånd, är särskilt benägna att fortsätta och fortsätta och fortsätta och fortsätta och fortsätta och fortsätta debattera i förhoppning om att till slut övertyga. Att vi ska komma överens. Och att det ska ske genom att andra ger sig och inser att det man själv har sagt är både rimligare och bättre.

Oftast är det bra. Det är klart att vi ska diskutera hur samhället fungerar. Det är ju en förutsättning för att lista ut hur problem kan angripas, men också vilka problem som vi faktiskt borde försöka lösa allra först.

Men det finns också en risk att fastna i diskussionerna, att inte komma vidare. Om vi aldrig kan komma överens om vilka problem som är viktigast så kanske vi aldrig ens börjar lösa några av de problem som vi diskuterar?

Jag läser en hel del bloggar som handlar om kön, normer och strukturer. Och är det något som är kännetecknande för de bloggarna så är det att de knappt kan skriva ett inlägg utan att det kommer invändningar som antingen på väldigt luddiga grunder ifrågasätter det de säger (eller inte säger), kräver att de ska stå till svars för vad andra påstås ha sagt och tänkt, eller vill leda in diskussionen på helt andra saker.

Med ett hyfsat fiktivt exempel:

A skriver: Idag var det en förälder i lekparken som sa att Lilla Lisa var så söt och fin i sin rosa tröja. Är det inte märkligt att den sortens kommentarer kommer så fort man sätter på en tjej något könsstereotypt?

B svarar: Tjejer och killar är inte likadana biologiskt! Det finns faktiskt något som heter gener!

Som synes: B:s svar handlar om något helt annat än det som A tog upp. A började diskutera hur folks bemötande och könande påverkas av vad barnen har på sig, och B kontrade med en diskussion om biologiska könsskillnader. En intressant diskussion, förvisso, men i sammanhanget ett sidospår.

När B formulerar sin kommentar som ett direkt svar till A:s uttalande, så är det som att hen säger att A hävdar att det inte finns några biologiska könsskillnader (vilket ju A inte sagt varken bu eller bä om). Det är att läsa in saker som inte står där, och sedan använda det för att vända sig mot A i diskussionen, och att leda in diskussionen på ett helt annat spår. B ‘tvingar’ på det här sättet A att diskutera biologi istället för bemötande och barnkläder.

Det är respektlöst. Och det är problematiskt, av flera anledningar.

Det är som när Askungen har bestämt sig för att gå på bal. Då kommer genast hennes styvsystrar och ger henne nya arbetsuppgifter, så att hon inte hinner sy klart sin klänning i tid.

Det är en effektiv strategi och hade hon inte haft mössen och fåglarna till hjälp så hade det fungerat.

Att konstant kräva av feminister (och andra) att de ska diskutera andra frågor än dem som de valt att för tillfället diskutera ’om jag ska kunna ta dig på allvar’, det är att göra som styvsystrarna gjorde mot Askungen.

Det spelar ingen roll om det var det som var avsikten – effekten blir densamma. Fokus, kraft och tid läggs på att upprepa, förklara, bemöta, istället för att gå vidare med det som man själv vill prata om. Som jag skrev i ett tidigare inlägg, så bidrar sådana kommentarer till att förminska de problem som skribenten tar upp utan att ens bry sig om att bemöta dem.

Men kan man då inte få ifrågasätta eller peka på andra problem som också skulle kunna lyftas?

Absolut.

Men som läsare behöver man kanske inte upprepa sina invändningar varje gång någon skriver ett nytt inlägg (särskilt om det handlar om något helt annat). Och man kanske inte behöver bli förorättad när den som skriver inte släpper det de har för händer för att istället diskutera det som man tar upp. 

…om att ha belägg

Det är intressant att observera hur vi interagerar på nätet – hur det har utvecklats och fortsätter att utvecklas. Diskussionen om ’näthat’ som väcktes efter Uppdrag Gransknings program har satt fingret på en sådan tendens – otrevligheter, ovårdat språk och hot.

En annan tendens som jag tycker mig kunnat se under de senaste åren är att man allt oftare förväntas belägga det man säger med någon slags vetenskaplig referens. På vissa forum så kan det vara svårt att säga något alls om man inte samtidigt länkar till en vetenskaplig studie i ämnet. Och läser man bloggar som på något sätt berör kön så kan man inte undgå att i kommentarsfälten regelbundet se efterlysningar av studier som stöder det som sägs. Vad kan du hänvisa till för forskning på det då? Vad är det som säger att kvinnor har lägre löner än män? Det tror jag inte på om du inte kan säga vad du grundar det på!

Hur många gånger har du hört någon säga eller skriva forskning visar att…? Anledningen till att folk säger så är att forskning har en hyfsat stark position i samhället. Forskning antas som regel presentera objektiv kunskap; att säga ’hur saker är’.

När man hävdar något och knyter det till forskning så bygger man aktivt upp en trovärdighet i det man säger. Man signalerar på olika sätt att det man säger är riktigt, eftersom a) andra har sagt samma sak, b) dessa är högutbildade personer som antas särskilt lämpade att uttala sig, och c) det de säger har noga prövats vetenskapligt.

Samtidigt signalerar man genom referenserna att man själv a) är insatt i ämnet, b) har tillräcklig utbildning och kompetens för att läsa forskningsrapporter och dra slutsatser av dem, c) är noggrann och en person som bemödar sig om att säga sådant som är korrekt och ’bevisat’ snarare än att ’bara tycka’.

Den legitimitet som forskningen som regel åtnjuter åberopas alltså för att i sin tur skapa legitimitet för det man själv säger och den man är.

Ibland tycks de vetenskapliga referenserna fungera som slagträ – de är något att drämma i huvudet på folk. Där ser du! Det kan vara mer eller mindre effektivt beroende på sammanhanget. Följer man diskussioner kring omtvistade ämnen (typ LCHF eller jämställdhet) så kan de ibland utvecklas till någon slags strid med vetenskapliga referenser som vapen. Segrande ur diskussionen går den som hittar flest eller bäst referenser, snarare än den som kan uttrycka sin ståndpunkt på ett i övrigt mer övertygande sätt.

Men det implicita eller uttalade kravet på vetenskapliga referenser kan i sig också utgöra ett slagträ i en diskussion. Om den som skriver något i ett omtvistat ämne inte belägger sina ståndpunkter genom att hänvisa till vetenskapliga studier så kan det relativt enkelt vändas till dennes nackdel. Det kan man se i en del bloggars kommentarsfält, där det läggs ett stort ansvar på bloggskribenten att redogöra för sina källor. Vad grundar du det där på? Kan du ge några referenser? Länka några studier! Att påpeka avsaknaden av referenser tycks i sig kunna fungera som ett motargument i dessa miljöer.

Om det är så att den som skriver inte vill (eller kan, eller har tid att) referera till vetenskapliga studier, så riskerar det att tas för att det inte skulle finnas stöd för vad hen säger, vilket i det här sammanhanget underminerar skribentens legitimitet. Att ropa efter referenser är därför ett ganska smidigt sätt att locka in någon i en fälla: antingen kommer du inte med några referenser och då tänker vi inte ta något du säger på allvar, eller också får du lägga timmar på att hitta rätt studier att hänvisa till, istället för att lägga tid på sådant du själv tycker är viktigt.

Ropet efter referenser är också tämligen idiotsäkert som strategi i många sammanhang. Det duger nämligen sällan att svara ’men du själv då?’ och möjligheten att vända på steken är därför inte så stora, åtminstone inte utan att först själv göra en rejäl arbetsinsats. Den kritik som en fråga om referenser ofta rymmer kan dessutom nästan alltid bortförklaras med att man ’bara är intresserad’, om den ändå skulle utmanas.

Känner ni igen något av det jag beskriver här? Har ni själva skrivit något och bemötts med att avkrävas länkar till vetenskapliga studier? Hur såg ni på det och vad hände sen?