Jag är lite trött idag.

Igår var det nämligen dags för date night. Vi gick på fransk restaurang, för det är vad vi helst gör, och jag var så peppad att jag till och med hade dragit på mig klänning och höga (nåja) klackar.

Det här med att då och då gå ut på egen hand, utan barn, det tror jag är viktigt.

Vi har varit alldeles för dåliga på det. Fegat ur, tänkt att läggningen är för mycket för en barnvakt. Några gånger har vi kommit oss iväg förstås, men vi har inte ens kommit i närheten av varannan-vecka-middag-och-bio som många av mina vänner kör på. Varannan månad, snarare.

Men vi ska skärpa oss.

Jag minns första föräldragruppsträffen med Harry. Bebisarna var bara några veckor gamla, och det som diskuterades var om föräldrarna hade varit ute själva någon kväll. Ungefär hälften hade det, och vi pratade om hur man kan behöva tid tillsammans utan en bebis på axeln, särskilt när man får sitt första barn, eftersom omställningen blir så stor.

Något sådant kom aldrig upp under Fabians föräldragruppsfikan i Uppsala, kan jag säga.

USA har förstås en datekultur som vi inte riktigt har i Sverige. Och det är verkligen inte ‘romantiken’ i tvåsamhetsritualerna jag vill åt, det där påfåglandet för varandra som man ibland ser.

Nej, jag tänker mer på att ha tid att sitta ner och prata några timmar, ostört. Det händer liksom inte annars, med jobb och läggning och saga och amning och jobb och skrik och bära sele och jobb och vattenglashämtningar och nappjakt och jobb och omstoppning och  lille katt vet du att det är mörkt om natta, och så lite jobb däremellan.

Sen är man trött. Sen blir det inte så mycket mer.

Och därför tror jag att småbarnsföräldrar mår bra av att försöka skapa sig egna stunder.