…om små bebisar på dagis

Harry har ju börjat på dagis, som ni vet.

Han är snart nio månader nu och det går finfint. Det är ett litet familjedrivet dagis med barn mellan noll och fem år. De tar in barn från tre månader, men just nu är Harry yngst.  Jag tror de är tolv barn totalt, men de är inte så många varje dag, så det är ändå hyfsat litet. Det är två personer som jobbar där, och så brukar föreståndarens man och äldre barn vara där på eftermiddagarna och hjälpa till (de bor i en del av huset). De brukar oftast dela upp barnen så att de stora till exempel pysslar eller ‘har skola’ medan de små är ute, eller så är de stora ute medan de små är inne och leker själva. Vi skickar med mat (puréer, frukt, pumpad mjölk) och så brukar jag åka dit mitt på dagen och amma honom.

Jag trodde väl aldrig att det skulle bli något problem med Harry, han trivs liksom med det mesta, men lite konstigt kändes det ändå att han skulle börja när han var så pass liten. Jag började i och för sig på dagis när jag var nio månader, men nuförtiden går inte det i Sverige, nu måste man vara minst ett år.

De kommer båda att gå på förskola när vi flyttar till Sverige också och det känns skönt att ha det fixat. Samtidigt känns det obehagligt, lite på samma vis som när barnen skulle börja här, men med några ytterligare lager. Det låter lite konstigt, men jag tycker faktiskt att det känns jobbigare att han ska gå i svensk förskola som ettåring, än jag tycker att det känns att han går på dagis här nu, när han inte ens är nio månader.

Det är nog mest det att vi inte kunnat åka dit och titta i förväg, prata med personalen och se att allt ser bra ut. Det skulle vi ju egentligen velat göra innan vi tackar ja till en plats.

Men sen så jämför vi så klart inte amerikanska dagis och förskolor generellt med de svenska. Snarare jämför vi vårt lilla dagis med en slags generaliserad schablonbild av de svenska förskolorna, och det är klart att det inte blir helt rättvist.

Åtminstone hoppas jag det. För den schablonbilden är inte så särskilt positiv. Men visst måste den väl vara överdriven? Inte är de svenska förskolorna att likna vid kontrollerande institutioner som fängelser, väl?

…om att börja jobba

Jag har glömt att berätta att jag börjat om att jobba igen.

Eller glömt har jag kanske inte, precis.

Jag har bara inte sagt något.

Det ingår i hur jag hanterar saker som jag tycker är lite jobbiga. Jag pratar inte om dem. Fram tills att jag tänkt på dem tillräckligt länge och då pratar jag om dem tills ingen orkar lyssna längre.

Så. Jag har börjat om att jobba, på deltid. Harry har börjat på dagis, på deltid. Han trivs som fisken i vattnet. Själv har jag inte bestämt mig än.

Jag återkommer när jag tänkt lite till.

…om dagis och kärleken

Jag tycker om Fabians dagis av en massa anledningar. Att de har ett äppelträd där de plockar äpplen till barnen hela hösten. Att de serverar quesadillas, korv och bönor till frukost. Och att de lär honom att prata både spanska och engelska.

Men när jag lämnar på morgonen så tycker jag allra, allra mest om att personalen har lärt honom att säga I love you mommy! när jag går.

Och de har frågat fem gånger om vi ville reservera en plats till Harry, men det ville vi ju inte. För han är så liten och Såna Som Vi är minsann hemma med barnen tills de är ett och ett halvt. Förutom att Vi råkade vara Jag, eftersom vi bor där vi bor, och det visade sig att Såna Som Jag inte alls är hemma med barnen tills de är ett och ett halvt. Minsann.

Och så var det för sent, för det är ett litet dagis och de kan bara ha två barn under 18 månader. Och det hade de ju redan.

Men sedan två-tre omständigheter senare så fick vi idag en plats i alla fall. Det var nästan lite för lägligt att en förälder skulle få ett nytt jobb och säga upp sin plats just nu. Som magi, fastän jag inte kan bestämma mig för om det var den goda eller den onda sorten. Men det kanske visar sig?

Nu blir det dagis i alla fall, och han är inte ens sex månader.

Och han känns plötsligt så stor. Dagisbarn. Som äter lunch och mellis med andra barn och sitter i ring och sjunger Itsy bitsy spider och gör små pyssel av toarullar och piprensare och torkade makaroner som målas gröna.

Och så känns han plötsligt så liten. Så väldigt, väldigt liten. Han kan ju inte sitta i någon ring. Han kan inte sitta alls. Och inte sjunga. Och dagispyssel är ju bara att glömma. Möjligtvis kommer han att försöka äta upp de andra barnens pyssel och då blir de kanske arga på honom och det vill jag inte att de ska bli.

Och jag blir alldeles kall och måste andas djupt och tänka på hur mycket jag tycker om det där stället där han ska få vara. Hur bra personalen är förutom att de ger barnen kakor, och hur fint det är att de äldre barnen i familjen leker med dem som om de vore småsyskon när de kommer hem från skolan.

Och att han också kommer att få lära sig att säga I love you mommy, när jag går.

…om barnpassning

Idag är det röd dag i USA. Martin Luther King Day. Det betyder att skolor och många arbetsplatser är stängda. Inte affärerna (helgdagar betyder Shopping i USA), inte universitetet (helgdagar är forskningsdagar, man får passa på när inga studenter är där), och – faktiskt – inte vårt dagis. Så Fabian har varit på dagis idag, trots att det är röd dag.

Det känns konstigt.

Men jag är ju lika mycket ’ledig’ idag som vilken dag som helst. Och A jobbar ju lika mycket idag som vilken dag som helst.

Men Det.Känns.Bara.Fel.

Som om vi gjort något orätt. Fuskat till oss en dagisdag. Lämnat på dagis och sen gått på fest, ungefär. Inte för att vi inte skulle få det. De bryr oss inte det minsta om vad vi gör när han är där – om vi jobbar, solar eller provar vin. Men ÄNDÅ.

De känns i kroppen, normerna.

…om att stanna hemma eller inte

Var går egentligen gränsen för hur ‘sjuka’ barnen får vara om man lämnar dem på förskolan? När A hämtade Fabian på dagis igår så var en mamma där samtidigt och hon suckade demonstrativt över att ett av de andra barnen var lite snuvigt, för nu skulle han ju smitta ner hennes barn och hon hade ju inte råd att vara hemma mer.

Men man kan ju inte hålla sina barn hemma i flera veckor för lite snuva. Eller? Om Fabian inte har feber och verkar pigg nog för en dag på dagis så brukar han få gå dit. Även om han är snuvig eller så. Och det är så dagispersonalen sagt att vi ska göra. Men samtidigt blir det ju märkligt när andra föräldrar blir upprörda för det.

Hur gör ni?

…om julklappar på dagis

Fabian fick med sig en julklapp hem från dagis i fredags. Brukar man få julklapp från dagis i Sverige? Det kan jag inte minnas att vi fick när vi var små.

I alla fall var paketet hyfsat stort och, ja, jag var nyfiken, så idag öppnade jag det. Det är första gången jag har öppnat en julklapp i förväg (dessutom någon annans julklapp, eh…). Men det kändes viktigt att se vad det var, var ribban låg, innan vi skulle överlämna våra julklappar till dem.

Visst känns det här som en ganska ‘stor’ present från dagis? Hade det varit en målarbok eller liknande så hade jag bara tyckt att det var gulligt, en fin gest. Något sådant här hade jag aldrig, aldrig väntat mig, och det får mig att undra vad som i sin tur förväntas av oss.

Mer än en målarbok, säkert?

…om dagis, förskola och språkets makt

När jag var liten gick jag på dagis. Man sa så då. Nu heter det förskola. Och i vissa kretsar verkar det vara lika illa att säga dagis som att kalla chokladbollar för… ja, ni vet.

Det är viktigt med språk, för språk och tänkande hör ihop. Vad som är möjligt att säga i ett visst sammanhang har både en normativ och en språklig dimension, och mellan dessa finns det ett samband. Genom att studera hur språket utvecklas så kan man också förstå en del om hur samhället utvecklas. Att exempelvis hen nu börjat användas allt mer kan man se som ett tecken för att jämställdhet ses som viktigt, och stridbart, i samhället. Med samma logik kan man förstås medvetet försöka introducera ord eller sätt att prata för att flytta gränser, påverka samhället i en viss riktning. Som hen, återigen.

Och det där med dagis och förskola är ett annat bra exempel. Att använda ordet förskola signalerar tydligare att det handlar om en pedagogisk verksamhet och att personalen är utbildade pedagoger. Poängen är alltså till stor del att höja statusen på verksamheten och yrket.

Och det är lätt att tänka att det nog inte spelar någon roll, att så länge man inte själv tycker att det handlar om förvaring av barn utan några pedagogiska inslag, så kan man fortsätta prata om dagis. Men vi signalerar olika saker med de ord som vi använder. Och genom att prata om förskola så signalerar vi att det pedagogiska kommer i främsta rummet. Genom att prata om dagis så gör vi inte det. Oavsett vad vi själva tänker.

Men. Grejen är att Fabian går på dagis. På riktigt. Och nu blir det lite besvärligt.

För han går på ett daycare. Medan en del av hans lekkompisar går på preschool – förskola. Och det är väl ungefär samma sak, men skillnaden är liksom i Sverige just det uttalade pedagogiska program som förskolorna har. Och så priset, förstås.

Och det är noga med terminologin. För förskolorna anses lite finare, och att kalla sitt dagis för förskola är lite som att prata om våningen när man bor i en tvåa i ett tegelhus byggt 1967. Som att man vill verka lite förmer, men inte riktigt lever upp till det. Så det gör man ju inte.

Men när jag pratar svenska vill jag bita mig i tungan varje gång jag säger dagis. Fast jag kan ju inte säga förskola, heller. Jag har funderat på att bara säga daycare. Fabian går på ett daycare. Men då blir det så utlandssvenskklyschigt att jag får ont i huvudet. Jag är ju ingen hollywoodfru, precis.

I väntan på något bättre förslag så biter jag mig i tungan, lite till.

…om att börja jobba efter föräldraledighet

Harry är sju veckor. Och ungefär så gamla är också de flesta andra barn i föräldragruppen som vi är med i. Så det börjar bli dags för många att börja jobba igen efter föräldraledigheten.

Jo, på riktigt.

På föräldraträffen igår kom några mammor dit och berättade om sina erfarenheter av att börja jobba igen.

Om hur man löser barnpassning (nanny är bättre än dagis för hen kan passa även när barnet är sjukt, och ta med barnet till jobbet för att amma).

Om hur man pumpar mjölk på jobbet (en kyl under skrivbordet är praktiskt för förvaringen, och våtservetter kan funka att rengöra med).

Om hur man löser allt annat som ska göras hemma när man både jobbar och har en bebis (man skaffar någon som städar åt en en gång i veckan).

Det är ju inte jättekonstigt att så många kvinnor säger upp sig och blir hemmafruar istället.