…om Ojai

Alltför många av livets dagar tar mer än de ger. Men det här var inte en sån. Det här var en sån där dag som man växer av. Som gör att man andas lite djupare, lite lugnare.

Fyrtiofem minuter i bilen är för det första nästan en semester i sig – att få sitta ner, stilla, och lyssna på musik och prata. Ibland vill jag lasta in hela familjen i bilen och köra en sväng, bara för det.

Väl i Ojai tittade vi förbi både citronodlingar och olivodlingar. Tyvärr hade de inga turer, så jag är lika oupplyst som förut. Men jag vet åtminstone var det ligger, stället där man kan bli upplyst, och det är väl i alla fall något. Kanske blir det fler utflykter. Alldeles säkert blir det fler utflykter.

Och sen blev det getost och grillad paprika och strimlad brysselkål och andra godsaker, och Den Lille sov och sov så det var nästan overkligt.

Och så strosade vi. Det är det man gör när man är på semester, om det så bara är en dag. Och jag köpte små fina fat på en sån där småstadsaffär som har allt man kan tänkas behöva, julpynt och sopkvastar och doftljus och drömfångare. Och så små fina fat. Sen gick vi till den häftigaste bokhandel jag har varit i – utomhus!

Only in California.

Och vi gick runt bland dammiga böcker och jag blev helt plötsligt väldigt sugen på att öppna bokhandel. Sen gick på kafé och drack kaffe och då blev jag helt plötsligt väldigt sugen på att öppna kafé.

Jag sa ju att det var en sån dag. En sån där dag som får en att vilja lite mer.

Så nu har vi pratat om vårt kafé hela kvällen. Oj så bra det skulle vara, kaféet. Jag ser det framför mig och det är så fint att jag skulle kunna bo där. Var det på riktigt skulle jag nog få göra det också, för det är inte ett sånt där kafé som ger så jättehöga intäkter, det tror jag inte.

Men det är nog ett sånt där kafé som man växer av. Som får en att andas lite djupare, lite lugnare.