…om åttio dagar

Vid det här laget har det ju hunnit gå några veckor sen jag läste klart den, men jag tänkte att jag skulle berätta lite om boken som vi läste till förra månadens bokklubb: Eighty days.

Och ärligt talat – jag skulle aldrig fått för mig att läsa den om det inte varit för bokklubben. Men jag är väldigt glad att jag gjorde det. Det är verkligen en fördel med en bokklubb – att man peppas att läsa lite andra saker än sånt man annars brukar.

Eighty days är en helt och hållet sann berättelse om två kvinnor som båda arbetade som journalister i New York och 1889 begav sig ut på varsin resa jorden runt, med syftet att slå Jules Vernes fiktiva rekord – och varandra.

Själva resan står visserligen i fokus i boken, men det är knappast det mest intressanta med den. Skildringen av hur det var att vara kvinna och journalist i USA i slutet av 1800-talet är fascinerande. Små historier etsar sig fast. Som hur kvinnliga journalister ansågs olämpliga för yrket, bland annat eftersom de inte skulle kunna gå ut ensamma om det hände något kvällstid som skulle rapporteras om. Som hur de var olämpliga reportrar eftersom de inte ansågs kunna hålla sig till fakta utan ‘alltid måste överdriva’ och skrev ‘hysteriskt’ (kanske var det därför en kvinna som arbetade som journalist berättade om hur hon inte fick någon lön alls för sina artiklar, utan fick betalt i – komplimanger). De få kvinnor som jobbade som journalister var generellt hänvisade till ‘kvinnosidorna’. Där kunde deras kompetens tillvaratas! Kvinnor kunde till exempel snabbt ta in detaljerna i en klänning och beskriva den på modesidorna, medan det skulle vara svårt för en man, sades det. Eller när huvudpersonen Nellie Bly först avskrevs som resenär för den tidning som stod för hennes resa – för kvinnor kunde ju inte resa utan enorma mängder packning och med så många koffertar skulle hon aldrig ta sig jorden runt på så kort tid.

Kort sagt är det här ett stycke kvinnohistoria, som fördjupas ytterligare av ett tydligt klassperspektiv.

Det är också en berättelse om hur det samhälle vi känner till idag började formas – hur moderna kommunikationer möjliggjorde resande, hur medierna fick en alltmer framskjuten roll, och hur kändisdyrkan blev något att slå mynt av med alla möjliga produkter.

Rekommenderas!

…om att vänta på att springa

Jag har läst Born to run i veckan. Den handlar om löpning, helst långa distanser utan uppbyggda löparskor.

Såsom i begynnelsen.

Trots att den kanske inte var någon litterär njutning, boken, så blev jag mer och mer sugen på att springa för varje sida. Spring då, föreslog Syster Yster. Men man ska helst vänta sex månader efter en förlossning har jag hört.

Och det verkar ju logiskt, det med.

Istället får jag försöka passa på att gå mycket, i skor med tunn sula eller helt utan, för att vänja fötter och ben. Igår när vi promenerade så testade jag att tänka på foten. Sådär som man gör när man styrketränar – tänk biceps så får du bättre kontakt i biceps.

Bara för att se hur det kändes.

Och det gjorde skillnad. Faktiskt. Jag märkte hur jag började gå mer upprätt. Hur jag kände marken under mig. Hur fötterna jobbade. Hur bålen aktiverades. Det kändes bra.

Nu ska jag och Harry iväg och hajka med en grupp mammor. Och jag tror att jag skippar löparskorna faktiskt.

…om att vara det man läser

Tack för boktipsen! Jag har inte lyckats kolla igenom dem så noga ännu – när hela familjen blir sjuk samtidigt handlar det mest om överlevnad.

Och godis.

Men jag ska. Tipsa gärna ännu mer om ni kommer på nåt!

Och nej, jag har inget emot Clancy. Det var inte min fördom, utan min kompis, och jag vill tro att sortin mest hade att göra med att han på fler plan än det litterära inte verkade passa henne.

Men det är sant att böcker signalerar något viktigt om vilka vi är. De är identitetsmarkörer, på samma sätt som andra livsstilsval som vi gör.

Man kan se det på två sätt.

Dels så handlar det om att vilka vi är – kön, ålder, klass, etnicitet, erfarenheter osv. får återverkningar på vad vi läser. En amerikan läser sannolikt inte så mycket svensk litteratur, en femåring föredrar troligen Pettson framför Utvandrarna, och någon som planerar att åka till Australien tenderar att vara mer intresserad av reseskildringar därifrån än någon som aldrig tänkt tanken att åka dit. Det går att se generella drag i vårt läsande, baserat på vilka kategorier vi i övrigt kvalar in i. Säg mig vem du är så ska jag säga dig vad du läser, skulle man kunna sammanfatta det som, även om det förstås handlar om ganska grova generaliseringar.

Man kan också se sambandet från motsatt håll – att det som vi läser sänder ut budskap om vilka vi är. En Elle som sticker upp ur väskan påverkar andras bild av mig på ett visst sätt, medan en bok av Mo Yan säger dem något annat. En välfylld bokhylla eller ingen alls sänder budskap om vem jag är och vad jag tycker är viktigt till dem som besöker mitt hem. På så sätt skapar vi aktivt – medvetet eller omedvetet – en identitet. Att läsa en viss typ av böcker kan ses som ett sätt att göra anspråk på att tillhöra en viss grupp. Att läsa Bibeln, till exempel, kan vara ett sätt att ‘göra’ en identitet som kristen trovärdig. Säg mig vad du läser så ska jag säga dig vem du är, skulle man kanske säga när man ser det ur detta perspektiv.

Självfallet behöver inte de signaler som människor runtomkring en på detta sätt snappar upp nödvändigtvis överensstämma med hur man ser på sig själv. Anledningen att småsaker som vi omger oss med eller saker som vi gör fungerar som sändare av olika budskap är att vi ofta ser dem i vissa sammanhang och att vår förståelse av dessa sammanhang sedan används för att tolka nya situationer. Det finns en slags kulturell kod för hur vi ska förstå olika saker.

Kommer ni ihåg det här? Att Reinfeldt läste Läckberg under semestern diskuterades i veckor, och tolkades både hit och dit av kulturskribenter. Och det visar just hur symbolladdade böcker kan vara.

Vi bestämde i alla fall precis att den som är värd för bokklubben också är den som väljer månadens bok. Och det är ju bra, så blir det lite enklare att koordinera och alla får läsa något de vill.

Men – jag är först ut.

Hjälp.

…om att starta en bokklubb

Jag och några kolleger på jobbet hade en bokklubb för några år sen och jag saknar den. Det var bra att motiveras att läsa lite skönlitteratur som omväxling, för jag fastnar lätt i känslan av att jag inte förtjänar det om jag inte läser en massa teoretisk litteratur först. Och så blir det ingenting, istället. Det var också roligt att kunna diskutera böckerna och lyfta läsupplevelsen ett snäpp. Som ett lite gladare seminarium, hemma, med te och kakor.

Och att starta något liknande igen, här, står ju med på min 30-lista.

Så nu håller jag på att dra igång en bokklubb med några kompisar. Med vin och mat istället för te och kakor, men annars ganska likt. Det är ju egentligen rätt okomplicerat sånt där, man ses och pratar om det man läst helt enkelt.

Den stora frågan är förstås vad man ska läsa.

I Uppsala läste vi mest feministiska romaner, eller sådana som var intressanta att diskutera ur ett feministiskt perspektiv. Vi läste Maria Svelands Bitterfittan, Erica Jongs Rädd att flyga, Natsuo Kirinos Fri, Joyce Carol Oates Svart flicka, vit flicka och Anna Gavaldas Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans. Och en hel hög med andra böcker, förstås.

Jag tror inte att mina hemmafrukompisar är så intresserade av det.

Och det är svårt att föreslå böcker för andra. Dels för att jag läser mindre än jag skulle vilja, och inte riktigt hänger med när det gäller nytt och bra. Men också för att vad man läser säger något om vem man är. Vad man har i bokhyllan signalerar att man är en viss sorts person. Det är inte för inte som det är intressant att kika i bokhyllan när man hälsar på hemma hos någon för första gången.

En bekant till mig berättade en gång att hon varit på dejt hemma hos en kille och det visade sig att han hade hela bokhyllan full av Tom Clancy.

Det blev ingen andra dejt.

Så det finns helt klart göra-bort-sig-potential i att välja böcker. För enkel litteratur känns poänglös i en läsecirkel, men för tung litteratur riskerar ju att skrämma bort folk.

Vågar någon föreslå en bok som vi kan börja med?

…om en amerikansk läslista

Jag tycker om att läsa. Det är bara det att jag så sällan gör det. Om man inte räknar bloggar, inredningstidningar, kokböcker och vetenskapliga artiklar. Och det gör man ju inte.

Jag får liksom dåligt samvete av att läsa böcker för nöjes skull. Som om alternativet vore samhällsvetenskaplig facklitteratur. Som om det är det jag fyller slappna-av-tiden med istället för att läsa skönlitteratur.

Men nu är det höst (nåja), och hösten är alltid en sorts nystart. En chans att börja göra alla de där sakerna som man tänker att man vill göra, men inte riktigt lyckas ta sig för. Inspirerad av Weronica så tänker jag att en av de där sakerna ska vara att börja läsa mer regelbundet. (Skönlitteratur, alltså. Ehhm.)

Dessutom undrar jag om inte amerikanerna plockar ens visum om de får reda på att man aldrig läst the catcher in the rye? Här är i alla fall min läslista för hösten, all american, för säkerhets skull.

  1. ”The catcher in the rye” av J.D. Salinger
  2. ”The great Gatsby” av F. Scott Fitzgerald
  3. ”On the road” av Jack Kerouac
  4. ”Of mice and men” av John Steinbeck
  5. ”To kill a mockingbird” av Harper Lee