Det är något med utomhuskonserter. Särskilt om de äger rum uppe bland kullarna, omgivna av träd, med utsikt över staden och havet. Och om det är Bob Dylan och Mark Knopfler som spelar.

Det där regnet var det ingen som brydde sig om. Jag skulle nästan kunna sträcka mig så långt som att säga att det var mysigt.

Och jag hade min varma kofta på mig, vilket bara kan betyda en sak.

Den är här nu, hösten.