…om att blogga

När man skriver i en dagbok med lås, en sån där som man har i byrålådan, under alla tröjorna, så är det värsta som kan hända att någon hittar den. Att någon läser, och ser sakerna som man tänker och känner. Att någon bedömer en, kategoriserar en, fördömer en. För den man är, i den mån en dagbok nu kan sägas reflektera det.

Men när man skriver en blogg så är det där momentet redan inbyggt i själva idén. Att andra än en själv ska läsa det man skriver är liksom underförstått. Man öppnar inte bara upp för andras bedömningar av det man skriver, utan också för andras tolkningar och definitioner av vem man är.

En text är i någon mån alltid frikopplad från dess författare. Visst kan man säga det var inte så jag menade, du missförstod mig. Men i slutändan är andras tolkningar också sanna, för det är i läsarens möte med texten som innebörden slås fast, just då.

Och när någon gör en helt annan läsning än en själv så önskar man kanske att man hade valt en sån där bok med lås istället. En sån man kunde gömma i byrålådan, under alla tröjorna.

Men jag skulle väl bara ha glömt bort var jag hade gömt den och sen hade det inte blivit något mer skrivande.

Alldeles säkert hade det blivit så.

Och det hade varit synd, tror jag.

Förord

Kanske borde det första inlägget vara ett sånt där genomtänkt ett. Bara för att det ska vara lite mer på riktigt. Men jag tror inte att det fungerar med en början som egentligen är ett slut, som är något färdigt i sig själv. Och jag tror inte att jag någonsin skulle lyckas börja om det skulle behöva vara så. Så det blir nog bättre så här. Lite lagom ofullständigt, men ändå. En sorts startpunkt.