…om några aktuella händelser

Det var länge sedan jag skrev om sådant där som man läser i tidningen eller ser på nyheterna länkat på Facebook och Twitter. Aktuella händelser, nyheter, kommentarer. Jag läser ju allt det där, och jag tänker ju saker, men att därifrån ta steget till att skriva om det?

Jag är nog lite trött, kanske.

Det händer mycket i livet. Vi flyttar in i vårt hus om två och en halv vecka, så vi förhandlar om räntor och beställer soffor och provligger sängar, och de enda möbler vi äger för tillfället är ett skrivbord, en matta, en tyllampa och två fatboypuffar.

Jag skulle kunna inreda ett rätt schysst litet kontor med de grejerna, det skulle jag. Men ett helt hus? Nja.

Mellan detta och barnen och jobbet så har jag lite svårt att tänka på så mycket annat, det erkänner jag. Så detta är det enda jag har för avsikt att säga om följande aktuella händelser.

Till Jimmie Åkesson, apropå tårtan:

Till Svenska fotbollsförbundet som tyckte att det var en bra idé att ge en bil till Anders Svensson som spelat 146 landskamper – men inte någon till Therese Sjögran som spelat 182 stycken:

Och slutligen, till alla föräldrar som köper bh:ar och mascara till sina åttaåriga döttrar - har ni tänkt på detta:

…om vem man talar med, och för

Skriv inget mer, tyckte A igår. Du har väl vettigare saker att göra än att föra diskussioner som inte leder någonstans? Stålfastern var i en kommentar här inne på något liknande – att ibland måste man aktivt vända bort blicken och inse att en del inte går att övertyga genom argumentation.

Och så är det ju. Samtidigt undrar jag om det i publika diskussioner på nätet är det där med att övertyga en motpart som är själva poängen?

Oxhen skrev i en kommentar till mitt förra inlägg om att man kan se det som att man debatterar för de andra. Så ser jag det förstås inte när jag diskuterar hemma vid köksbordet, men just i sådana här forum så  känner jag faktiskt att det är det som är allra viktigast. Och där handlar det inte så mycket om ‘jag har rätt’, som om att tydligt markera att vissa saker helt enkelt inte är okej.

Jag har gång på gång – och det tycks mig som att det blir allt oftare – hört folk säga att de inte vill börja diskutera vissa frågor eller att de inte vill inta vissa positioner – inte för att de inte står för vad de tycker eller inte tål att någon säger emot – utan av rädsla för det obehagliga ‘debattklimat’ som brett ut sig.

Varje gång en läsare ser någon annan bli kallad spån, fitta eller något annat otrevligt så bekräftar det att detta är en högst reell risk man tar om man väljer att delta i en diskussion.

Jag kan inte styra över hela internet. Men jag kan bestämma att här – här ska inte andra behöva känna sig rädda att bli kallade för en jävla idiot. Och jag kan bestämma att när personer säger att den sortens beteende är både okej och bra – då protesterar jag.

Inte bara för min egen skull, utan också för andras.

För varje gång en läsare ser att någon protesterar så bekräftar det inställningen att den sortens samtalsklimat inte ska få utgöra normen.

…om personangrepp, kritik och det där långfingret

A ringde mig på jobbet i eftermiddag. Han ville kolla så att jag ‘var okej’ eftersom han upplevde att en person som kommenterade här var obehaglig och hotfull och han tänkte att det kanske skulle vara jobbigt för mig.

Men det var det ju inte.

Jag är i och för sig inte van vid att folk svär åt mig, säger att jag är dum i huvudet och anklagar mig för att ljuga eller för att ha psykiska problem som jag borde söka hjälp för. (Mina barn har som tur är länge kvar till tonåren, men tids nog lär jag väl få höra sådant där jag med.)

Visst är det skrämmande att få sådant kastat över sig, särskilt när man sett samma person uttrycka sig ännu grövre i andra sammanhang. Man kan ju faktiskt aldrig veta vad en person är kapabel till, och senast jag hörde folk prata med andra på det där sättet var på högstadiet där det mobbades ganska friskt.

Däremot jobbar jag inom ett område där kritisk diskussion och debatt är en kärnverksamhet. Det gör att jag är van vid oenighet ner på detaljnivå (säger ingen emot så är det något skumt). Idag vid kaffemaskinen frågade en kollega vad jag tyckte om konferensen som jag var på för några veckor sedan. Fick du några bra kommentarer? undrade han. Tja, svarade jag, några kommentarer och frågor, men inget jag inte hört förut och inget särskilt kritiskt. Så det var ju lite synd.

Det är när vi diskuterar med andra som vi får pröva våra ståndpunkter och våra argument. Och jag har diskuterat interaktion, intersubjektivitet, kognition, kunskap och makt i tillräckligt många sammanhang för att veta att det jag säger stöds av omfattande forskning. Med det i ryggen så blir det möjligt att – när obehaget lagt sig – ta ett steg tillbaka och observera.

Det är ett privilegium att ha den bakgrund som gör ett sådant förhållningssätt möjligt.

Jag förväntar mig så klart inte att folk i allmänhet ska diskutera som man gör inom akademin, även om det vi pratar om råkar höra till etnometodologisk, samtalsanalytisk och diskurspsykologisk teoribildning. Det är faktiskt rätt häftigt att ens kunna prata om sådana saker utanför seminarierummen! Jag skulle gärna göra det mera.

Men jag tycker heller inte att det är värt att lägga min tid på att förklara och diskutera saker, när det inte bemöts med någorlunda underbyggda sakargument, utan snarare med (van)tolkningar av mina känslor och tankar, uppblandat med personangrepp.

Så det tänker jag inte göra.

För övrigt är mitt vänstra långfinger fortfarande avdomnat.

Det är lite jobbigt att skriva nyanserat när kroppen är så explicit.

…om att vara tillbaka

Hej.

Det är jag igen. Jag är här nu.

Det var inte så att jag slutade skriva, jag bara gjorde det inte längre. Och först tänkte jag att det var en slags semester. Det var flytt och sommar och flytt igen, och inskolning på förskola och husköp och jag vet inte allt. Så jag tänkte att när allt lugnat ner sig lite, då kanske det går lättare.

Nu har det lugnat ner sig lite.

Det tog ett tag.

Men jag är här nu.

…om Askungensyndromet

 

Ibland brukar det sägas att vi lever i en pratkultur. Det ska pratas om allt. Diskuteras. Debatteras.

Kanske är det så att vi i Sverige, med vår politiska tradition av samförstånd, är särskilt benägna att fortsätta och fortsätta och fortsätta och fortsätta och fortsätta och fortsätta debattera i förhoppning om att till slut övertyga. Att vi ska komma överens. Och att det ska ske genom att andra ger sig och inser att det man själv har sagt är både rimligare och bättre.

Oftast är det bra. Det är klart att vi ska diskutera hur samhället fungerar. Det är ju en förutsättning för att lista ut hur problem kan angripas, men också vilka problem som vi faktiskt borde försöka lösa allra först.

Men det finns också en risk att fastna i diskussionerna, att inte komma vidare. Om vi aldrig kan komma överens om vilka problem som är viktigast så kanske vi aldrig ens börjar lösa några av de problem som vi diskuterar?

Jag läser en hel del bloggar som handlar om kön, normer och strukturer. Och är det något som är kännetecknande för de bloggarna så är det att de knappt kan skriva ett inlägg utan att det kommer invändningar som antingen på väldigt luddiga grunder ifrågasätter det de säger (eller inte säger), kräver att de ska stå till svars för vad andra påstås ha sagt och tänkt, eller vill leda in diskussionen på helt andra saker.

Med ett hyfsat fiktivt exempel:

A skriver: Idag var det en förälder i lekparken som sa att Lilla Lisa var så söt och fin i sin rosa tröja. Är det inte märkligt att den sortens kommentarer kommer så fort man sätter på en tjej något könsstereotypt?

B svarar: Tjejer och killar är inte likadana biologiskt! Det finns faktiskt något som heter gener!

Som synes: B:s svar handlar om något helt annat än det som A tog upp. A började diskutera hur folks bemötande och könande påverkas av vad barnen har på sig, och B kontrade med en diskussion om biologiska könsskillnader. En intressant diskussion, förvisso, men i sammanhanget ett sidospår.

När B formulerar sin kommentar som ett direkt svar till A:s uttalande, så är det som att hen säger att A hävdar att det inte finns några biologiska könsskillnader (vilket ju A inte sagt varken bu eller bä om). Det är att läsa in saker som inte står där, och sedan använda det för att vända sig mot A i diskussionen, och att leda in diskussionen på ett helt annat spår. B ‘tvingar’ på det här sättet A att diskutera biologi istället för bemötande och barnkläder.

Det är respektlöst. Och det är problematiskt, av flera anledningar.

Det är som när Askungen har bestämt sig för att gå på bal. Då kommer genast hennes styvsystrar och ger henne nya arbetsuppgifter, så att hon inte hinner sy klart sin klänning i tid.

Det är en effektiv strategi och hade hon inte haft mössen och fåglarna till hjälp så hade det fungerat.

Att konstant kräva av feminister (och andra) att de ska diskutera andra frågor än dem som de valt att för tillfället diskutera ’om jag ska kunna ta dig på allvar’, det är att göra som styvsystrarna gjorde mot Askungen.

Det spelar ingen roll om det var det som var avsikten – effekten blir densamma. Fokus, kraft och tid läggs på att upprepa, förklara, bemöta, istället för att gå vidare med det som man själv vill prata om. Som jag skrev i ett tidigare inlägg, så bidrar sådana kommentarer till att förminska de problem som skribenten tar upp utan att ens bry sig om att bemöta dem.

Men kan man då inte få ifrågasätta eller peka på andra problem som också skulle kunna lyftas?

Absolut.

Men som läsare behöver man kanske inte upprepa sina invändningar varje gång någon skriver ett nytt inlägg (särskilt om det handlar om något helt annat). Och man kanske inte behöver bli förorättad när den som skriver inte släpper det de har för händer för att istället diskutera det som man tar upp. 

…om att länka till forskning (eller inte)

Igår skrev jag om hur vetenskapliga referenser tycks användas och efterfrågas allt mer på bloggar och forum.

Själv använder jag sällan eller aldrig referenser till vetenskapliga studier när jag skriver här.

Huvudanledningen är ganska enkel – jag vill att bloggandet ska få vara en annan sorts skrivande, ett lite friare skrivande. Mina texter här är inte vetenskapliga texter. Ville jag att de skulle vara det så skulle jag nog inte heller publicera dem här, utan i vetenskapliga tidskrifter. Då skulle de också se ganska annorlunda ut.

Men den här bloggen, liksom de allra flesta bloggar jag läser, är en personlig blogg. Jag skriver om sådant jag är intresserad av, sådant jag tänker på, sådant jag tycker är viktigt. Utgångspunkten är alltid mitt eget perspektiv. Så tror jag att det är för de flesta som bloggar.

Ofta finns det inslag av analys i det jag skriver. Och visst bygger det i någon mening på vissa teoretiska utgångspunkter. I inlägget om referenser som jag skrev igår utgick jag exempelvis från diskursiv psykologi. Men – man måste inte ha läst diskursiv psykologi för att hänga med på vad jag säger. (Hoppas jag.) Antingen tycker man att analysen är intressant och rimlig eller också gör man inte det. Lyckas jag inte övertyga så torde min poäng inte vara tillräckligt tydligt framförd, eller så har jag missat något. Det är inte hela världen.

Sedan finns det förstås tillfällen där jag sätter ner foten kring hur jag uppfattar att något ’är’. Typ att kön som kategori är viktig för att förstå till exempel ’näthatet’. Det är förstås också en slags analys, som grundar sig på vad jag ser runt omkring mig. Det är en beskrivning av hur jag uppfattar att något hänger ihop, och det ska läsas precis så. Det ska inte läsas som att jag anser det bevisat att det är det enda relevanta sambandet, eller ens att jag nödvändigtvis tagit del av studier som visar på att sambandet finns.

Det är förstås inte fel att referera till studier om man vill och kan det. Det kan till exempel hjälpa andra att hitta till aktuell och bra forskning. Men det finns också problem med ett växande uttalat eller outtalat krav på vetenskapliga ’belägg’ för observationer och ställningstaganden som görs av privatpersoner i sociala medier. De problemen gör att jag faktiskt ibland undviker att komma med källhänvisningar även när jag har dem tillgängliga, eftersom jag inte vill bidra till att förstärka de tendenser som jag ser.

Det handlar om att ’krav’ på referenser gör steget att börja skriva så väldigt stort. Det verkar exkluderande, och riskerar att i onödan stänga ute människor från det offentliga samtalet.

Dels tar det en väldig tid att läsa studier och länka. Den tiden lägger åtminstone jag hellre på annat. Skulle jag känna mig tvingad att länka till studier i varje inlägg så skulle jag nog välja att inte blogga. Jag misstänker att det gäller för fler än mig.

Men man måste också ha tillgång till vetenskapliga tidskrifter. Det är det i princip bara studenter och anställda vid universitet som har. Man måste även kunna förstå och bedöma vetenskapliga studier inom ämnet, vilket torde innebära högskoleutbildning och ofta också en forskarutbildning i bagaget.

Det blir nog inte så många diskuterande samhällsbloggar kvar då, misstänker jag.

Det fina med bloggvärlden är ju annars att den låter alla säga sitt. Gillar man inte vad som skrivs kan man starta sin egen blogg, ge sina egna perspektiv.

Ärligt talat: vill jag läsa forskning så gör jag en litteratursökning. Diskuterande texter på bloggar läser jag för att det är intressant att ta del av andras tankar kring olika samhällsfenomen. Det ger mig väldigt mycket på ett personligt plan. Ibland är det givande när någon länkar till olika studier – visst – men när det börjar ställas krav på att man ska göra det för att ‘tas på allvar’ i det man säger, då tycker jag att det gått för långt.

…om positivt tänkande och sociala medier

Idag kollade jag på den här TED-föreläsningen om positivt tänkande, av Shawn Achor:

Den var bra. Faktiskt. Det är lätt att avfärda självhjälpsprat som kommersiellt dravel, men jag gillade den här föreläsningen eftersom den fick mig att tänka vidare.

Hjärnor som tänker positiva tankar jobbar avsevärt effektivare, sa han. Och man kan lära sig att ’bli mer positiv’ på tre veckor.

(Sa han.)

En grej som man ska göra är att lista tre saker som man är glad och tacksam över, varje dag. Tre bra saker om dagen. Och så ska man skriva dagbok om en positiv erfarenhet, varje dag. Sen efter tre veckor så har man liksom ställt in sig på att fokusera på det positiva, och lärt sig att uppskatta livet lite mer.

(Sa han.)

Det fick mig i alla fall att spinna vidare och fundera på hur sociala medier fungerar idag. Facebook, till exempel, är ju uppbyggt för att i huvudsak vara positivt. Man kan inte ’ogilla’, och vill man få respons på statusuppdateringar är det därför ett säkrare kort att skriva något positivt än något negativt. Något som ens vänner kan ’gilla’. Förhärligande vardagsbeskrivningar har så klart diskuterats och kritiserats en del och det har pratats om hur vi tycks ha blivit besatta av att visa upp en perfekt yta. Men det är sällan som det nämns hur själva tekniken styr oss mot att göra just det.

Och jag tänker att det finns en kommersiell logik i det. Om Facebook kan styra oss mot att göra gladare statusuppdateringar så kan de kanske också få oss att känna oss mer positiva när det gäller vår vardag. Som Shawn Achor pratade om i klippet som jag såg.

Fredagsmys yaaaay!

Ni vet.

Och då kanske vi i förlängningen vill logga in lite oftare, vilket gör Facebookcheferna nöjda.

Och det här är förstås också något som gäller bloggande. Bloggar kan i många fall tyckas vara en enda lång lista av bra saker. Det visas upp hem som ser ut som i inredningsreportage, det äts ’bloggfrukostar’, barnen är söta och ordningssamma och en tv-kväll i soffan kan låta som något alldeles extra.

Ett problem?

Ja, ur en del perspektiv kan det nog vara problematiskt. Säkert skapar det ideal som är svåra att uppnå, vilket ger en del ångest. Varför kan hen men inte jag?

Men jag tror att det också kan fylla en viktig funktion för den som skriver. Åtminstone kunde jag själv känna det så när jag började blogga för ett halvår sedan och då tänkte mig mer av en lifestyleblogg. Det lät så himla härligt när man beskrev sina dagar. Hade vi verkligen sådär kul? Var det sådär fint? Och så känner man att ja, det lär det väl ha varit då. Och kanske är livet rätt bra ändå, fastän jag har bebiskräk på tröjan och fortfarande inte har någon Mulberryväska.

På livsstilsbloggar och i sociala medier som Facebook och Instagram så skapar vi en berättelse om oss själva – ett eget narrativ – och oftast har den berättelsen en positiv ton. Visst formulerar vi något inför andra, men på samma gång så formulerar vi kanske också något inför oss själva.

Och jag tror att skapandet av den berättelsen för många gör precis det som Shawn Achor pratade om. Den positiva berättelsen om vardagen styr in våra tankar på det som just då är bra i livet och fokuserar på det. Den ena dagen är det kanske en trevlig middag med vänner, nästa dag ett par nya skor, ett träningspass som gick bra eller ett barn som precis lärt sig att gå.

Det kan – om man får tro Achor – alltså göra oss både gladare och få våra hjärnor att jobba mer effektivt. Och det kan i sin tur ge ytterligare positiva effekter i livet.

De senaste åren har vi sett ganska många exempel på personer som startat bloggar och sedan blivit framgångsrika, inte bara med bloggen, utan också på andra områden. Tänk om det inte bara har att göra med att de är kompetenta och driftiga personer från början? Kanske är det till och med så att bloggandet i sig har bidragit till att forma och utveckla ett positivt tänkande, på ett sätt som varit produktivt och utvecklande även för andra saker som de tar sig för?

Jag tycker att det är en ganska häftig tanke.

…om en överväldigande söndag och en massa tips

Idag skulle jag ha en Skärmfri Söndag.

Det gick ju sådär. Om man säger så.

Faktum är att jag nog aldrig haft en så Skärmfylld Söndag som idag.

Att öka sin dagliga besöksstatistik med fyra tusen procent tycks ha den effekten. För någon dag sedan hade ett av mina inlägg som mest fått tjugo kommentarer. Hittills har inlägget om att anpassa sig fått hundrasextiosex kommentarer och delats mer än åtta tusen gånger på Facebook och Twitter. För en liten blogg som min så är det helt enormt, så klart, och jättekul.

Och bara lite, lite överväldigande.

I andan av den skärmfria dagen som inte blev av så tänkte jag i alla fall hoppa över att skriva något nytt ikväll och istället tipsa nytillkomna läsare om några av mina äldre texter.

Jag började blogga för ett halvår sedan och har sedan dess provat mig fram med någon slags allmän vardags- och lifestyleinriktning (lite så här), kompletterat med någon lite seriösare text då och då. Men så för precis en vecka sedan bestämde jag mig äntligen för hur jag ville att den här bloggen skulle vara framöver. Jag bestämde mig för att jag ville fokusera på lite längre, mer genomarbetade texter istället. Texter som analyserade lite mer, diskuterade lite mer.

Så då gjorde jag det och resultatet är de texter som är publicerade den senaste veckan.

Läser man äldre inlägg än så, så är det lite mer blandat vilket en del av er kanske har märkt. Här kommer därför några av mina egna favoriter som står ut lite bland vardagsinläggen, och som jag själv tycker kan vara värda att ta en titt på.

Vill ni läsa lite mer om kön, så föreslår jag att ni läser:
…om män och kvinnor på toaletten
…om kön och självrannsakan
…om de där leksakskatalogerna 

Är ni intresserade av rasism, så läs:
…om rasism
…om att julen är förstörd för att en del rasistiska nidbilder inte längre visas på julafton

Om ni är intresserade av sådant som har med matkultur att göra, så läs:
…om frukosttrenden
…om frysboxkulturen

Om ni vill läsa om alkoholkultur, så läs:
…om alkohol
…om berusning och vita jular
…om  Vit Jul-kampanjen, ett sexpack lättöl och två sexor vodka

Tre exempel på texter om språk är:
…om att lära sig språk
…om ord och vad de säger om samhället (handlar också om rasism)
…om dagis, förskola och språkets makt 

Är ni intresserade av familj och föräldraskap så kolla på:
…om föräldraskap och föräldraledighet
…om barnpassning
…om att lära av lejonen
…om tjejleksaker och pojkkalas 

Slutligen – om ni vill läsa något lite friare skrivet, så läs:
…om att vara en del av inredningen
…om att skriva i mörkret 

…om att berätta vad man gör

Någonstans i de där flödena så finns vi, allihop.

Instagram, Twitter, Facebook, blogg – jag vet vilka som är på semester, vilka som vabbar och vilka som tycker saker som jag också tycker. Jag ser till och med vad mina vänner lyssnar på för musik på Spotify, just nu. Och kanske är det för att vi har så många kanaler nu – att vi blir liksom utspridda (like butter spread over too much bread, som Bilbo sa) – kanske är det det som gör att vi nu mera tydligt begränsar sättet som vi syns på.

Mina vänner Jag statusuppdaterar alltmer sällan på Facebook, och jag har funderat över vad det beror på. De Jag finns fortfarande där, kommenterar på andras inlägg, gillar, länkar, konsumerar information. Men statusuppdateringarna har blivit färre, tycker jag. Och om det inte beror på att man inte längre använder Facebook – för det gör man ju – vad beror det då på? Och vad är det som det signalerar? Att man lever ett så ointressant liv att det knappast är lönt att dela med sig av, eller tvärtom – att man har så mycket kul för sig att de där vardagsuppdateringarna är ‘för futtiga/tidsödande för mig’?

Jag tror att det oftare är det senare. Det behöver så klart inte vara medvetet, utstuderat, men det betyder inte att det inte finns där. Katta Kvack skriver om hur andras kommentarer riskerar att begränsa oss, hur det suckas högt över bilder på barn (det är såååå himla tråkigt nu när alla kompisar fått barn, det är ju allt man ser), träningsuppdateringar (ta det lugnt nån gång!), festbilder, semestrar, semlor eller vad som helst. Är det inte tråkigt så är det skrytigt och budskapet blir att det som är vardag inte duger. Vem är du att pracka på mig ditt liv? Tror du att du är något, va?

Det är ‘fint’ att hålla saker för sig själv. Om kungafamiljen hade Facebookkonton, vad skulle stå i de uppdateringarna? Knappast att de druckit kaffe på morgonen, att de är sjuka, eller att det snart är dags att lägga sig, gääääsp. Sannolikt skulle det stå mycket, mycket lite. Och kanske är det så att det är ett sådant informationsminimerande ideal som vi, generellt, håller på att anpassa oss efter i de sociala medierna.

Att inte berätta vad vi gör har blivit ett sätt att berätta om oss själva, hur paradoxalt det än kan låta.

…om att utvärdera, välja och tänka framåt

Jag har funderat på det här med bloggandet.

Jag har ganska länge tänkt att jag nog skulle gilla att blogga, och att det skulle vara bra för mig. Länge föll det på att jag inte visste exakt vad jag skulle skriva om, men också på att jag inte kom på något namn som var tillräckligt bra. Lite fånigt, jag vet, men så var det.

Sen bestämde jag mig för att bara prova. Ge det tre månader och sen utvärdera. Skriva om vad som föll mig in och se hur det kändes. Vad som funkade. Vad som var kul och vad som inte var det. Se vad som blev av det, helt enkelt.

Och det har varit roligt. Betydligt mer tidskrävande än jag trodde, men stimulerande och bra. Det har tvingat mig att skriva, och att tänka. Jag har skapat ett eget narrativ, och tvingat mig själv att se på vardagen på ett annat sätt. Vissa saker blir så tydliga när man ser dem i ord och bilder, andra saker syns inte alls där, och det har varit intressant att gå igenom den processen.

Nu har det gått tre månader. Så nu måste jag bestämma mig. Hur jag vill fortsätta, vad mitt fokus ska vara, och hur målen ser ut. Och som alltid så tror jag att det är bäst att utgå från lustprincipen. Vad som får mig att vilja lite mer, leka lite mer, tänka lite mer.

Samtidigt vore det ju bra med lite feedback eller förslag från andra. Vad funkar och vad blir bara konstigt? Blir det spretigt eller bara lagom varierat? Vad borde jag skriva mer om, mindre om? Mejla mig gärna på marie@fragaugglan.se och berätta, eller skriv en kommentar här nedan.

Tack! :)