Ibland brukar det sägas att vi lever i en pratkultur. Det ska pratas om allt. Diskuteras. Debatteras.
Kanske är det så att vi i Sverige, med vår politiska tradition av samförstånd, är särskilt benägna att fortsätta och fortsätta och fortsätta och fortsätta och fortsätta och fortsätta debattera i förhoppning om att till slut övertyga. Att vi ska komma överens. Och att det ska ske genom att andra ger sig och inser att det man själv har sagt är både rimligare och bättre.
Oftast är det bra. Det är klart att vi ska diskutera hur samhället fungerar. Det är ju en förutsättning för att lista ut hur problem kan angripas, men också vilka problem som vi faktiskt borde försöka lösa allra först.
Men det finns också en risk att fastna i diskussionerna, att inte komma vidare. Om vi aldrig kan komma överens om vilka problem som är viktigast så kanske vi aldrig ens börjar lösa några av de problem som vi diskuterar?
Jag läser en hel del bloggar som handlar om kön, normer och strukturer. Och är det något som är kännetecknande för de bloggarna så är det att de knappt kan skriva ett inlägg utan att det kommer invändningar som antingen på väldigt luddiga grunder ifrågasätter det de säger (eller inte säger), kräver att de ska stå till svars för vad andra påstås ha sagt och tänkt, eller vill leda in diskussionen på helt andra saker.
Med ett hyfsat fiktivt exempel:
A skriver: Idag var det en förälder i lekparken som sa att Lilla Lisa var så söt och fin i sin rosa tröja. Är det inte märkligt att den sortens kommentarer kommer så fort man sätter på en tjej något könsstereotypt?
B svarar: Tjejer och killar är inte likadana biologiskt! Det finns faktiskt något som heter gener!
Som synes: B:s svar handlar om något helt annat än det som A tog upp. A började diskutera hur folks bemötande och könande påverkas av vad barnen har på sig, och B kontrade med en diskussion om biologiska könsskillnader. En intressant diskussion, förvisso, men i sammanhanget ett sidospår.
När B formulerar sin kommentar som ett direkt svar till A:s uttalande, så är det som att hen säger att A hävdar att det inte finns några biologiska könsskillnader (vilket ju A inte sagt varken bu eller bä om). Det är att läsa in saker som inte står där, och sedan använda det för att vända sig mot A i diskussionen, och att leda in diskussionen på ett helt annat spår. B ‘tvingar’ på det här sättet A att diskutera biologi istället för bemötande och barnkläder.
Det är respektlöst. Och det är problematiskt, av flera anledningar.
Det är som när Askungen har bestämt sig för att gå på bal. Då kommer genast hennes styvsystrar och ger henne nya arbetsuppgifter, så att hon inte hinner sy klart sin klänning i tid.
Det är en effektiv strategi och hade hon inte haft mössen och fåglarna till hjälp så hade det fungerat.
Att konstant kräva av feminister (och andra) att de ska diskutera andra frågor än dem som de valt att för tillfället diskutera ’om jag ska kunna ta dig på allvar’, det är att göra som styvsystrarna gjorde mot Askungen.
Det spelar ingen roll om det var det som var avsikten – effekten blir densamma. Fokus, kraft och tid läggs på att upprepa, förklara, bemöta, istället för att gå vidare med det som man själv vill prata om. Som jag skrev i ett tidigare inlägg, så bidrar sådana kommentarer till att förminska de problem som skribenten tar upp utan att ens bry sig om att bemöta dem.
Men kan man då inte få ifrågasätta eller peka på andra problem som också skulle kunna lyftas?
Absolut.
Men som läsare behöver man kanske inte upprepa sina invändningar varje gång någon skriver ett nytt inlägg (särskilt om det handlar om något helt annat). Och man kanske inte behöver bli förorättad när den som skriver inte släpper det de har för händer för att istället diskutera det som man tar upp.
