…om marsfrågorna

Vill du veta någonting, så fråga ugglan!

Här är några av de frågor som i mars lett folk till min blogg via olika sökmotorer.

Att doktorera eller inte doktorera – det är frågan?
42.

Amma offentligt?
Ja, eller också stannar man hemma hela bebisens första år. Det är ju också ett alternativ.

Bästa snabbmaten?
En dubbel latte.

Börja jobba efter föräldraledighet?
Ja, annars är det per definition inte föräldraledighet, då är man hemmaförälder vet du.

Heteronormativitet på tv?
Jodå, det kan man lugnt säga.

Starta bokklubb?
Ja, för sjutton!

Hur många dagar kan man spara hemgjord pesto?
Det är olika från person till person. Vissa klarar att spara den i upp till en vecka, andra kan inte stå emot och skedar i sig den redan på andra dagen.

Prokrastinering?
You and me both honey.

Sesampanerad tonfisk?
Ja tack! Gärna ett glas pinot noir till också, om du har.

Vad kan man göra med washitejp?
Folk verkar mest använda den till att tejpa med, tro det eller ej. Men man kan också lägga rullarna i små glasburkar och ha som prydnad, för att skapa pysselkänsla hemma.

Vita höga stövlar strumpeband?
Nej. Nej nej nej.

Äta till skaldjursrisotto?
Behöver du överhuvudtaget något till så tror jag du ska testa ett annat recept. Skaldjursrisotto är bäst för sig själv. Du skulle väl inte be om tips på vad du kan dricka till vinet? Nej, tänkte väl det.

Fulla ugglan?
Nu tror jag minsann att du blandar ihop mig med någon annan.

Fakta om ugglan varför dom hoar?
Nån måste ju göra det. Varför är det inte fler som hoar, undrar jag.

Överväldigande?
Jo, jag vet. Men vänta tills du lärt känna mig lite bättre!

…om att ge svar på allt ni vill veta

Varje dag så kommer det in besökare till den här bloggen via sökmotorer. De flesta har sökt på ‘fråga ugglan’ eller liknande, men många vill också ha information om lite olika saker.

Och är man klok som en coffeetablebok så är det väl nästintill ens plikt att försöka svara på de frågorna, tänker jag. Vi vill vara till lags, som Mr Grey sa.

Här är mina favoritfrågor bland dem som kommit in under februari.

Hur bor ugglan?
I ett hyrt litet hus med tre sovrum, tre uteplatser, avocadoträd, citrusträd och en massa agave. Där finns en maffig grill, takfönster och en gasspis, men inte en endaste diskmaskin.

Hur gör ugglan för att anpassa sig?
Ungefär som alla andra skulle jag gissa. Ugglan står nog inte över normer och strukturer, hur gärna hon än skulle vilja.

Vad säger ugglan?
Välkommen hit, lämna gärna en kommentar här nedanför!

Undrar om inte ugglan har några kloka tankar?
Det var en retorisk fråga, va?

Hur säger man uggla på engelska?
Min son kallar mig ‘Mommy’.

Auktionspriser ugglan?
Tyvärr, ugglan är inte till salu. Men hör av dig för all del, man vet aldrig.

Och så några frågor som tyvärr inte handlade om ugglor men som var ganska bra ändå:

Vad säga efter hej?
Forskning visar att det vanligaste är ett ‘hej’ tillbaka.

Vad diskuterar man i en bokklubb?
Relationer, barn och graviditetskrämpor. Jag har hört att en del även pratar om böcker, men jag vet inte om det stämmer.

Vad är super bowl?
En övning i heteronormativitet och sexism.

Vad är diskursiv psykologi?
Åh, får jag den frågan på riktigt? Vem är du underbara människa som ställer sådana fina frågor? Hör av dig med namn och adress så jag får skicka en guldstjärna med posten! (Men jag kan omöjligt svara på det på några få rader, tyvärr. En annan dag. Promise.)

Ok att skrämma barn?
Absolut, det är jättekul. Små barn är ju så formbara. Jag är fortfarande rädd för att gå ner i källaren efter att min farfar skrämde mig med det när jag var liten, till exempel.

Skrämma spädbarn?
Visst. Men du får skylla dig själv. Om man säger så.

…om att länka till forskning (eller inte)

Igår skrev jag om hur vetenskapliga referenser tycks användas och efterfrågas allt mer på bloggar och forum.

Själv använder jag sällan eller aldrig referenser till vetenskapliga studier när jag skriver här.

Huvudanledningen är ganska enkel – jag vill att bloggandet ska få vara en annan sorts skrivande, ett lite friare skrivande. Mina texter här är inte vetenskapliga texter. Ville jag att de skulle vara det så skulle jag nog inte heller publicera dem här, utan i vetenskapliga tidskrifter. Då skulle de också se ganska annorlunda ut.

Men den här bloggen, liksom de allra flesta bloggar jag läser, är en personlig blogg. Jag skriver om sådant jag är intresserad av, sådant jag tänker på, sådant jag tycker är viktigt. Utgångspunkten är alltid mitt eget perspektiv. Så tror jag att det är för de flesta som bloggar.

Ofta finns det inslag av analys i det jag skriver. Och visst bygger det i någon mening på vissa teoretiska utgångspunkter. I inlägget om referenser som jag skrev igår utgick jag exempelvis från diskursiv psykologi. Men – man måste inte ha läst diskursiv psykologi för att hänga med på vad jag säger. (Hoppas jag.) Antingen tycker man att analysen är intressant och rimlig eller också gör man inte det. Lyckas jag inte övertyga så torde min poäng inte vara tillräckligt tydligt framförd, eller så har jag missat något. Det är inte hela världen.

Sedan finns det förstås tillfällen där jag sätter ner foten kring hur jag uppfattar att något ’är’. Typ att kön som kategori är viktig för att förstå till exempel ’näthatet’. Det är förstås också en slags analys, som grundar sig på vad jag ser runt omkring mig. Det är en beskrivning av hur jag uppfattar att något hänger ihop, och det ska läsas precis så. Det ska inte läsas som att jag anser det bevisat att det är det enda relevanta sambandet, eller ens att jag nödvändigtvis tagit del av studier som visar på att sambandet finns.

Det är förstås inte fel att referera till studier om man vill och kan det. Det kan till exempel hjälpa andra att hitta till aktuell och bra forskning. Men det finns också problem med ett växande uttalat eller outtalat krav på vetenskapliga ’belägg’ för observationer och ställningstaganden som görs av privatpersoner i sociala medier. De problemen gör att jag faktiskt ibland undviker att komma med källhänvisningar även när jag har dem tillgängliga, eftersom jag inte vill bidra till att förstärka de tendenser som jag ser.

Det handlar om att ’krav’ på referenser gör steget att börja skriva så väldigt stort. Det verkar exkluderande, och riskerar att i onödan stänga ute människor från det offentliga samtalet.

Dels tar det en väldig tid att läsa studier och länka. Den tiden lägger åtminstone jag hellre på annat. Skulle jag känna mig tvingad att länka till studier i varje inlägg så skulle jag nog välja att inte blogga. Jag misstänker att det gäller för fler än mig.

Men man måste också ha tillgång till vetenskapliga tidskrifter. Det är det i princip bara studenter och anställda vid universitet som har. Man måste även kunna förstå och bedöma vetenskapliga studier inom ämnet, vilket torde innebära högskoleutbildning och ofta också en forskarutbildning i bagaget.

Det blir nog inte så många diskuterande samhällsbloggar kvar då, misstänker jag.

Det fina med bloggvärlden är ju annars att den låter alla säga sitt. Gillar man inte vad som skrivs kan man starta sin egen blogg, ge sina egna perspektiv.

Ärligt talat: vill jag läsa forskning så gör jag en litteratursökning. Diskuterande texter på bloggar läser jag för att det är intressant att ta del av andras tankar kring olika samhällsfenomen. Det ger mig väldigt mycket på ett personligt plan. Ibland är det givande när någon länkar till olika studier – visst – men när det börjar ställas krav på att man ska göra det för att ‘tas på allvar’ i det man säger, då tycker jag att det gått för långt.

…om att ha belägg

Det är intressant att observera hur vi interagerar på nätet – hur det har utvecklats och fortsätter att utvecklas. Diskussionen om ’näthat’ som väcktes efter Uppdrag Gransknings program har satt fingret på en sådan tendens – otrevligheter, ovårdat språk och hot.

En annan tendens som jag tycker mig kunnat se under de senaste åren är att man allt oftare förväntas belägga det man säger med någon slags vetenskaplig referens. På vissa forum så kan det vara svårt att säga något alls om man inte samtidigt länkar till en vetenskaplig studie i ämnet. Och läser man bloggar som på något sätt berör kön så kan man inte undgå att i kommentarsfälten regelbundet se efterlysningar av studier som stöder det som sägs. Vad kan du hänvisa till för forskning på det då? Vad är det som säger att kvinnor har lägre löner än män? Det tror jag inte på om du inte kan säga vad du grundar det på!

Hur många gånger har du hört någon säga eller skriva forskning visar att…? Anledningen till att folk säger så är att forskning har en hyfsat stark position i samhället. Forskning antas som regel presentera objektiv kunskap; att säga ’hur saker är’.

När man hävdar något och knyter det till forskning så bygger man aktivt upp en trovärdighet i det man säger. Man signalerar på olika sätt att det man säger är riktigt, eftersom a) andra har sagt samma sak, b) dessa är högutbildade personer som antas särskilt lämpade att uttala sig, och c) det de säger har noga prövats vetenskapligt.

Samtidigt signalerar man genom referenserna att man själv a) är insatt i ämnet, b) har tillräcklig utbildning och kompetens för att läsa forskningsrapporter och dra slutsatser av dem, c) är noggrann och en person som bemödar sig om att säga sådant som är korrekt och ’bevisat’ snarare än att ’bara tycka’.

Den legitimitet som forskningen som regel åtnjuter åberopas alltså för att i sin tur skapa legitimitet för det man själv säger och den man är.

Ibland tycks de vetenskapliga referenserna fungera som slagträ – de är något att drämma i huvudet på folk. Där ser du! Det kan vara mer eller mindre effektivt beroende på sammanhanget. Följer man diskussioner kring omtvistade ämnen (typ LCHF eller jämställdhet) så kan de ibland utvecklas till någon slags strid med vetenskapliga referenser som vapen. Segrande ur diskussionen går den som hittar flest eller bäst referenser, snarare än den som kan uttrycka sin ståndpunkt på ett i övrigt mer övertygande sätt.

Men det implicita eller uttalade kravet på vetenskapliga referenser kan i sig också utgöra ett slagträ i en diskussion. Om den som skriver något i ett omtvistat ämne inte belägger sina ståndpunkter genom att hänvisa till vetenskapliga studier så kan det relativt enkelt vändas till dennes nackdel. Det kan man se i en del bloggars kommentarsfält, där det läggs ett stort ansvar på bloggskribenten att redogöra för sina källor. Vad grundar du det där på? Kan du ge några referenser? Länka några studier! Att påpeka avsaknaden av referenser tycks i sig kunna fungera som ett motargument i dessa miljöer.

Om det är så att den som skriver inte vill (eller kan, eller har tid att) referera till vetenskapliga studier, så riskerar det att tas för att det inte skulle finnas stöd för vad hen säger, vilket i det här sammanhanget underminerar skribentens legitimitet. Att ropa efter referenser är därför ett ganska smidigt sätt att locka in någon i en fälla: antingen kommer du inte med några referenser och då tänker vi inte ta något du säger på allvar, eller också får du lägga timmar på att hitta rätt studier att hänvisa till, istället för att lägga tid på sådant du själv tycker är viktigt.

Ropet efter referenser är också tämligen idiotsäkert som strategi i många sammanhang. Det duger nämligen sällan att svara ’men du själv då?’ och möjligheten att vända på steken är därför inte så stora, åtminstone inte utan att först själv göra en rejäl arbetsinsats. Den kritik som en fråga om referenser ofta rymmer kan dessutom nästan alltid bortförklaras med att man ’bara är intresserad’, om den ändå skulle utmanas.

Känner ni igen något av det jag beskriver här? Har ni själva skrivit något och bemötts med att avkrävas länkar till vetenskapliga studier? Hur såg ni på det och vad hände sen?  

…om en överväldigande söndag och en massa tips

Idag skulle jag ha en Skärmfri Söndag.

Det gick ju sådär. Om man säger så.

Faktum är att jag nog aldrig haft en så Skärmfylld Söndag som idag.

Att öka sin dagliga besöksstatistik med fyra tusen procent tycks ha den effekten. För någon dag sedan hade ett av mina inlägg som mest fått tjugo kommentarer. Hittills har inlägget om att anpassa sig fått hundrasextiosex kommentarer och delats mer än åtta tusen gånger på Facebook och Twitter. För en liten blogg som min så är det helt enormt, så klart, och jättekul.

Och bara lite, lite överväldigande.

I andan av den skärmfria dagen som inte blev av så tänkte jag i alla fall hoppa över att skriva något nytt ikväll och istället tipsa nytillkomna läsare om några av mina äldre texter.

Jag började blogga för ett halvår sedan och har sedan dess provat mig fram med någon slags allmän vardags- och lifestyleinriktning (lite så här), kompletterat med någon lite seriösare text då och då. Men så för precis en vecka sedan bestämde jag mig äntligen för hur jag ville att den här bloggen skulle vara framöver. Jag bestämde mig för att jag ville fokusera på lite längre, mer genomarbetade texter istället. Texter som analyserade lite mer, diskuterade lite mer.

Så då gjorde jag det och resultatet är de texter som är publicerade den senaste veckan.

Läser man äldre inlägg än så, så är det lite mer blandat vilket en del av er kanske har märkt. Här kommer därför några av mina egna favoriter som står ut lite bland vardagsinläggen, och som jag själv tycker kan vara värda att ta en titt på.

Vill ni läsa lite mer om kön, så föreslår jag att ni läser:
…om män och kvinnor på toaletten
…om kön och självrannsakan
…om de där leksakskatalogerna 

Är ni intresserade av rasism, så läs:
…om rasism
…om att julen är förstörd för att en del rasistiska nidbilder inte längre visas på julafton

Om ni är intresserade av sådant som har med matkultur att göra, så läs:
…om frukosttrenden
…om frysboxkulturen

Om ni vill läsa om alkoholkultur, så läs:
…om alkohol
…om berusning och vita jular
…om  Vit Jul-kampanjen, ett sexpack lättöl och två sexor vodka

Tre exempel på texter om språk är:
…om att lära sig språk
…om ord och vad de säger om samhället (handlar också om rasism)
…om dagis, förskola och språkets makt 

Är ni intresserade av familj och föräldraskap så kolla på:
…om föräldraskap och föräldraledighet
…om barnpassning
…om att lära av lejonen
…om tjejleksaker och pojkkalas 

Slutligen – om ni vill läsa något lite friare skrivet, så läs:
…om att vara en del av inredningen
…om att skriva i mörkret 

…om learning by doing

Jag tror på learning by doing. Och det gäller inte bara den sortens kunskapsinhämtning som vi oftast menar när vi säger så. Jag tror på att testa sig fram i livet. Pröva och se.

Och det är väl egentligen det som jag har gjort med den här bloggen. Testat. Skrivit om olika saker hejvilt, utan särskilt mycket tanke eller riktning. Och det har varit trevligt. Jag har lärt mig saker, både om mig själv och om hur man egentligen gör när man bloggar.

Jag utvärderar det mesta i livet just nu (är det en trettioårskris, kanske?), så det är mycket möjligt att bloggen kommer att ta delvis nya former, nya riktningar. Jag vill pröva mig fram, se vad som känns bra i magen och vad som fungerar. Så – kanske kommer bloggen att bli lite, lite annorlunda framöver. Lite mer, lite mindre, på samma gång.

Jag tänker också försöka testa lite nya plattformar och se om det kan vara något för mig. Hädanefter kan ni därför följa mig på Twitter också, där jag heter @MFlinkfeldt. Dessutom tror jag att jag lyckats sätta upp en Facebooksida för bloggen (<– länk).

Möjligtvis.

Allt fungerade inte helt smärtfritt nämligen. När man A måste öppna källkoden till sin min blogg vet man jag att det kommer att bli en lång kväll… Men. Som sagt. Jag tror det ska fungera nu.

Om inte så har jag i alla fall något att göra medan resten av landet tittar på Superbowl.

…om att blogga

När man skriver i en dagbok med lås, en sån där som man har i byrålådan, under alla tröjorna, så är det värsta som kan hända att någon hittar den. Att någon läser, och ser sakerna som man tänker och känner. Att någon bedömer en, kategoriserar en, fördömer en. För den man är, i den mån en dagbok nu kan sägas reflektera det.

Men när man skriver en blogg så är det där momentet redan inbyggt i själva idén. Att andra än en själv ska läsa det man skriver är liksom underförstått. Man öppnar inte bara upp för andras bedömningar av det man skriver, utan också för andras tolkningar och definitioner av vem man är.

En text är i någon mån alltid frikopplad från dess författare. Visst kan man säga det var inte så jag menade, du missförstod mig. Men i slutändan är andras tolkningar också sanna, för det är i läsarens möte med texten som innebörden slås fast, just då.

Och när någon gör en helt annan läsning än en själv så önskar man kanske att man hade valt en sån där bok med lås istället. En sån man kunde gömma i byrålådan, under alla tröjorna.

Men jag skulle väl bara ha glömt bort var jag hade gömt den och sen hade det inte blivit något mer skrivande.

Alldeles säkert hade det blivit så.

Och det hade varit synd, tror jag.

…om ugglor

Jag är nog lite ugglig, tänkte jag när jag valde namn på min nya blogg. Sitter på min gren och observerar, funderar, hoar lite ibland. Tror att jag vet saker, uppe i mitt rede, där inne i skogen.

Och jag trodde att jag utgick från mig själv i mitt namnval, att ugglan var jag, och att den kopplingen bara dök upp som från ingenstans.

Och nu. Nu ser jag ugglor överallt.

På bebiskläderna som vi precis packat upp. På kuddar i hippa inredningsaffärer. På kakfat och gjutjärnskrokar och örhängen och blusar.

Och jag förstår att den inte dök upp från ingenstans, den där kopplingen. Ugglan kanske är jag, men ugglan är också en trend. Och jag förstår att jag nog snappat upp det någonstans utan att märka det, och sen inbillat mig att det kommer inifrån mig själv. Men i själva verket är det nog ganska sällan som det är så. Idéer kommer inte bara. Vi får hela tiden nya intryck, och nya associationer föds. Bilder och ord nästlar sig in i våra huvuden utan att vi tänker på det. Och vi vill gärna tro att de bara är våra, eftersom de finns inuti oss.

Förord

Kanske borde det första inlägget vara ett sånt där genomtänkt ett. Bara för att det ska vara lite mer på riktigt. Men jag tror inte att det fungerar med en början som egentligen är ett slut, som är något färdigt i sig själv. Och jag tror inte att jag någonsin skulle lyckas börja om det skulle behöva vara så. Så det blir nog bättre så här. Lite lagom ofullständigt, men ändå. En sorts startpunkt.