…om tiden

Jag hinner inte med.

Nyss satte vi upp granskrället. Hängde upp isbjörnar och porslinsstjärnor och pappersrosor. Och nu ska den ut igen? Vart tog tiden vägen?

Och Han På Golvet sen. Han växer så att jag får växtvärk bara av att titta på honom. Inte ligger han still heller. Jag lägger ner honom i babygymmet och på tiden det tar mig att värma en mugg kaffe i mikron så hinner han på något mystiskt vis flytta sig flera meter bort. Det.går.för.fort.

Rätt vad det är börjar jag väl åldras också.

…om sånt man inte minns

Jag sitter och försöker fixa ett nytt Itunes-konto.

Och då ska man svara på en rad kontrollfrågor, för att i framtiden kunna använda dem för att verifiera användaridentiteten. Och det är ju bra. Så att ingen ska kunna lura till sig mitt konto liksom. Men då gäller det förstås att det är luriga frågor, sånt som inte vem som helst kan lista ut. De här frågorna tycker Itunes att man ska kunna svara på:

Vilket var det första albumet du köpte, i vilken stad träffades dina föräldrar, vad heter den första strand du besökte, vilken var den första bok du läste, vad är ditt drömyrke?

Jag har upprepade gånger svarat fel på hur gammal jag är och har den senaste veckan gång på gång sagt fem veckor till alla som frågat hur gammal min sexveckorsbebis är.

Det blir nog inget Itunes för mig.

…om utsikter och insikter

Idag var jag på första föräldragruppsträffen. Vi pratade om förlossningar och de första veckorna hemma och om någon hade haft barnvakt för att gå på date ännu. Och så förundrades vi över hur mycket de har växt, de små liven. På bara några veckor. Sen åkte jag hem och tittade på foton från de där första dagarna och sa oj vad liten han var.

Och så snubblade jag över de här bilderna i fotohögen från BB. Så här såg det ut om man tittade ut genom de där spionglasfönstren på mitt rum, de som gjorde att människorna i sjukhusrockar och sköterskekläder och besöksnamnskyltar inte kunde titta in, men att jag kunde titta ut på dem där de satt i solen.

Inte undra på att sjukvården är dyr.

…om barnet som sover och sover

Det har bara gått två veckor. Så det lär ju vända, tänker jag, så där positivt som vanligt. Men jag tror vi har råkat få den tystaste och lugnaste bebis man kan tänka sig.

Den första veckan bara sov han, både dag och natt. Jag fick verkligen fundera på morgonen för att komma på om han ätit eller inte under natten. Jag mindes inte, han väckte mig ju knappt.

Den andra veckan har han varit vaken mer på dagarna. Han har ont i magen, tror vi, men säger bara bhrrrrm lite tyst och blir liksom spänd i hela kroppen. Han skrek lite i bilen för några dagar sen, och det var ju skönt, då visste vi att han kunde.

Han bara ligger och tittar, storögt, på världen runt omkring. Och sen somnar han.

Men, ja, det lär ju vända. Eller?