…om skollunch

En sak som är fantastisk i Sverige är att barnen får mat på förskolan och i skolan. Det är väl inte alltid bra mat, men på det stora hela skulle det kunna se betydligt värre ut.

Här skickar man med barnen lunch hemifrån. Det innebär att man som förälder kan se till att barnet får mat som man själv tycker är bra, och mat som man vet att hen äter, om det nu skulle vara så att man har ett kräset barn (inte är det väl bara vi som har en matvägrare hemma…?). Det ger en känsla av kontroll och ansvar.

Men det lägger också lunchkostnaden på familjerna istället för på skolan. Har man det svårt ekonomiskt så kan det göra det ännu svårare. Klasskillnader i matvanor slår igenom starkare, både när det gäller kostnaden generellt, men också när det gäller vilken sorts mat man äter och hur hälsosam den är.

I Sverige så vittnar familjer med knapp ekonomi om att skolluncherna är extra viktiga för deras barn. Ett ordentligt, lagat mål mat per dag. Gratis.

I Sverige lär man sig också att äta ‘allt’, och jag tror att det är lättare för barnen att prova nya saker när klasskompisarna äter samma sak. Om alla de andra barnen äter köttbullar så är det troligare att även barnet som aldrig velat smaka dem hemma faktiskt testar. 

Här är det lätt att snegla i kompisens lunchlåda. Och det är nog inte så kul att se en chokladbit där när man själv har med sig morotsstavar, kan jag gissa. Det kan skapa konflikter alldeles i onödan.

Däremot serverar vårt dagis frukost och mellis. Frukosten är bra – i fredags fick han bacon, mandarin och quesadilla. Knappast ekologiskt, men ändå ganska näringsrikt och betydligt bättre än sockrade flingor, till exempel. (Mandarinen kom i och för sig från deras eget träd, så den var nog helt obesprutad i alla fall.)

Men mellanmålen måste vi nog prata med dem om.

Ofta får de frukt, kex och ost. Det är okej tycker jag.

Men när jag kom och hämtade igår så satt några barn utomhus i en ring och sjöng, och för varje sång fick de en m&m. Godis! Och när Fabian var ledsen när jag lämnade för någon vecka sedan frågade de honom om han ville ha en kaka. Nej tack, sa han som tur var, och det var inte riktigt läge att prata mer om det just då, men det är verkligen inte okej. Någon födelsedag här och där kan de gärna äta cupcakes eller liknande, men att muta ledsna barn med kakor klockan nio på morgonen känns inte som en särskilt vettig strategi.

Därför tycker jag ändå att det för oss just nu är bra att vi kan skicka med Fabian mat som vi själva tycker är bra (i den mån han nu äter den…). Det är lättare än att försöka jobba för att förändra vad dagiset serverar. Vi slipper förhandla med dem om vad han ska äta till lunch. Istället är det upp till oss. Samtidigt så hade en sådan förhandling kring luncherna förstås också gagnat de andra barnen som går där, som också hade kunnat få bättre mat.

Imorgon ska vi i alla fall ta diskussionen om kakorna och godiset. Jag ser inte fram emot det.

…om dagis och kärleken

Jag tycker om Fabians dagis av en massa anledningar. Att de har ett äppelträd där de plockar äpplen till barnen hela hösten. Att de serverar quesadillas, korv och bönor till frukost. Och att de lär honom att prata både spanska och engelska.

Men när jag lämnar på morgonen så tycker jag allra, allra mest om att personalen har lärt honom att säga I love you mommy! när jag går.

Och de har frågat fem gånger om vi ville reservera en plats till Harry, men det ville vi ju inte. För han är så liten och Såna Som Vi är minsann hemma med barnen tills de är ett och ett halvt. Förutom att Vi råkade vara Jag, eftersom vi bor där vi bor, och det visade sig att Såna Som Jag inte alls är hemma med barnen tills de är ett och ett halvt. Minsann.

Och så var det för sent, för det är ett litet dagis och de kan bara ha två barn under 18 månader. Och det hade de ju redan.

Men sedan två-tre omständigheter senare så fick vi idag en plats i alla fall. Det var nästan lite för lägligt att en förälder skulle få ett nytt jobb och säga upp sin plats just nu. Som magi, fastän jag inte kan bestämma mig för om det var den goda eller den onda sorten. Men det kanske visar sig?

Nu blir det dagis i alla fall, och han är inte ens sex månader.

Och han känns plötsligt så stor. Dagisbarn. Som äter lunch och mellis med andra barn och sitter i ring och sjunger Itsy bitsy spider och gör små pyssel av toarullar och piprensare och torkade makaroner som målas gröna.

Och så känns han plötsligt så liten. Så väldigt, väldigt liten. Han kan ju inte sitta i någon ring. Han kan inte sitta alls. Och inte sjunga. Och dagispyssel är ju bara att glömma. Möjligtvis kommer han att försöka äta upp de andra barnens pyssel och då blir de kanske arga på honom och det vill jag inte att de ska bli.

Och jag blir alldeles kall och måste andas djupt och tänka på hur mycket jag tycker om det där stället där han ska få vara. Hur bra personalen är förutom att de ger barnen kakor, och hur fint det är att de äldre barnen i familjen leker med dem som om de vore småsyskon när de kommer hem från skolan.

Och att han också kommer att få lära sig att säga I love you mommy, när jag går.

…om föräldraskap och föräldraledighet

Idag ska vi kontakta några nannies för att se vad det finns för möjligheter till barnpassning. Löser det sig så börjar jag nog jobba lite igen lagom till att Harry blir sex månader. Trots att jobb och barnpassning går nästan på ett ut ekonomiskt.

Jag vet – det låter helt bisarrt. Om man inte jobbar för inkomstens skull, varför kan man inte vara hemma med barnet istället?

I Sverige finns en stark norm som säger att man mamman ska vilja vara hemma med barnet så länge som möjligt. Sakargument som lyfts fram har ofta med amning och anknytning att göra, men det finns samtidigt ett lager som inte grundar sig i argumentation utan har mer med att det ‘känns fel’ att göra.

(Som i den här tråden som jag råkade sitta uppe och läsa till klockan ett en natt.)

Och faktiskt – de flesta mammor som jag känner här och som jobbar heltid, de ammar. Före och efter jobbet, på helgerna, på natten, och ibland kan den som passar barnet också ta med det till jobbet för att de ska kunna amma. Däremellan får barnen bröstmjölk på flaska, och mammorna pumpar på jobbet. Det är lite besvärligt förstås, men med bra rutiner så går det.

Anknytningsargumentet är lite knepigare, särskilt som det är en psykologisk inriktning som är ganska omtvistad i olika sammanhang. Men om vi håller oss till själva argumentationen så är det intressant att vikten av ‘anknytning’ under det första året lyfts fram på olika sätt beroende på vad situationen är. Är det mamman som inte vill vara hemma med barnet det första året, då blir det ett problem. Skadligt. Förkastligt. Om det är pappan* beklagas det ofta. Trist, liksom. Men de där exemplen om hur barn växer upp till missbrukande kriminella som aldrig kommer att kunna ha en varaktig relation med någon annan, de brukar inte plockas fram lika ofta. Vill pappan vara hemma men ‘måste jobba’, då är det sällan som det framställs som särskilt problematiskt (annat än att det är synd för honom själv). Är det så att det handlar om att mamman inte har möjlighet att vara hemma med barnet – om hon är sjuk till exempel (‘måste jobba’ accepteras inte när det gäller mamman) – då gör det heller inte lika mycket, tycks det.

Anknytningsteorin som argument är därför synnerligen impregnerad med föräldraskapsnormer. Det handlar inte bara om vad som ses som bra och vad som ses som problematiskt för barnet (detta kan man förstås diskutera) – utan den vikt som tillskrivs synsättet tycks tvärtom variera beroende på hur väl föräldern i övrigt lyckas passera som en ‘bra’ förälder. Det är ungefär som med alkohol under de första graviditetsveckorna – om du medvetet dricker alkohol då så är du en barnmisshandlare som villigt riskerar ditt barns välmående, men om du inte visste om att du var gravid, då gör det inte så himla mycket.

Jag säger inte att argumenten kring amning och anknytning inte har sina poänger. Det är klart att de har. Men jag tror att i de flesta fall så är föräldraskapsnormen viktigare än själva sakargumenten när man pratar om vem som ska sköta om barnet om dagarna. Logiken blir då att om man inte vill vara föräldraledig så vill man inte bli förälder, och då borde man heller inte bli det. Föräldraledighet och föräldraskap moderskap har kommit att bli oerhört tätt sammanlänkat i Sverige. Den som bryter upp den kopplingen riskerar därmed att få sitt föräldraskap moderskap ifrågasatt.

* Förlåt för heteronormativiteten. Det förenklar diskussionen, och jag vet heller inte så mycket om hur förväntningarna på föräldraskap och föräldraledighet ser ut när föräldrarna har samma kön. Om ni har erfarenhet av det, så berätta gärna!

…om den Fjärde Dagen

Det kan ha att göra med att idag var Fjärde Sjukdagen, hemma med två små fåglar. Det kan också ha att göra med att jag nästan inte sov alls i natt och att jag glömde bort att äta både frukost och lunch, och inte orkade brygga något kaffe.

Men idag kände jag att det här att vara hemma med barn, det är nog ingenting för mig.

Så jag googlade något i den stilen, för att se om jag skulle snubbla över några bra tips, och halkade in på en tråd som handlade om precis det. Där sa alla såna som du ska inte skaffa barn och är du helt på riktigt och adoptera bort dem då, bitch. Okej, inte bitch, det är en efterhandskonstruktion, men det var så det kändes.

Efter det var jag tvungen att äta upp tårtresterna från igår. Det hjälpte lite.

Sen kom A hem och gav mig mat och bryggde kaffe och tog med mig ut i solen och så ringde han till dagis och frågade om de hade en plats till Harry.

Det hade de inte.

Vi skulle kunna komplettera med en nanny, förstås. Om jag jobbar halvtid så kostar barnomsorgen då bara en femhundring mer i månaden än vad jag skulle dra in. Fem hundra back varje månad, för att få jobba.

Det kanske det är värt, tyckte A.

Det tyckte inte jag.

Eller kanske. Jag vet inte.

…om att ha en heltidsnanny – utöver förskolan

Apropå barnpassning och normer, förresten. En av mina hemmafruvänner har en nanny som jobbar trettiofem timmar i veckan. Och då går ändå det hittills enda barnet på förskola varje förmiddag, så barnpassningen är utöver det. Eftermiddagar och kvällar. Hon jobbar inte under tiden, absolut inte. Men ibland går hon på bio, för att ‘komma bort lite’.

Och det ses som helt normalt.

Lyxigt, men normalt.

Annars tycker jag inte att det är så stora skillnader mellan samhället här och i Sverige. Men normerna kring barnpassningen – där skiljer det sig verkligen.