…om skollunch

En sak som är fantastisk i Sverige är att barnen får mat på förskolan och i skolan. Det är väl inte alltid bra mat, men på det stora hela skulle det kunna se betydligt värre ut.

Här skickar man med barnen lunch hemifrån. Det innebär att man som förälder kan se till att barnet får mat som man själv tycker är bra, och mat som man vet att hen äter, om det nu skulle vara så att man har ett kräset barn (inte är det väl bara vi som har en matvägrare hemma…?). Det ger en känsla av kontroll och ansvar.

Men det lägger också lunchkostnaden på familjerna istället för på skolan. Har man det svårt ekonomiskt så kan det göra det ännu svårare. Klasskillnader i matvanor slår igenom starkare, både när det gäller kostnaden generellt, men också när det gäller vilken sorts mat man äter och hur hälsosam den är.

I Sverige så vittnar familjer med knapp ekonomi om att skolluncherna är extra viktiga för deras barn. Ett ordentligt, lagat mål mat per dag. Gratis.

I Sverige lär man sig också att äta ‘allt’, och jag tror att det är lättare för barnen att prova nya saker när klasskompisarna äter samma sak. Om alla de andra barnen äter köttbullar så är det troligare att även barnet som aldrig velat smaka dem hemma faktiskt testar. 

Här är det lätt att snegla i kompisens lunchlåda. Och det är nog inte så kul att se en chokladbit där när man själv har med sig morotsstavar, kan jag gissa. Det kan skapa konflikter alldeles i onödan.

Däremot serverar vårt dagis frukost och mellis. Frukosten är bra – i fredags fick han bacon, mandarin och quesadilla. Knappast ekologiskt, men ändå ganska näringsrikt och betydligt bättre än sockrade flingor, till exempel. (Mandarinen kom i och för sig från deras eget träd, så den var nog helt obesprutad i alla fall.)

Men mellanmålen måste vi nog prata med dem om.

Ofta får de frukt, kex och ost. Det är okej tycker jag.

Men när jag kom och hämtade igår så satt några barn utomhus i en ring och sjöng, och för varje sång fick de en m&m. Godis! Och när Fabian var ledsen när jag lämnade för någon vecka sedan frågade de honom om han ville ha en kaka. Nej tack, sa han som tur var, och det var inte riktigt läge att prata mer om det just då, men det är verkligen inte okej. Någon födelsedag här och där kan de gärna äta cupcakes eller liknande, men att muta ledsna barn med kakor klockan nio på morgonen känns inte som en särskilt vettig strategi.

Därför tycker jag ändå att det för oss just nu är bra att vi kan skicka med Fabian mat som vi själva tycker är bra (i den mån han nu äter den…). Det är lättare än att försöka jobba för att förändra vad dagiset serverar. Vi slipper förhandla med dem om vad han ska äta till lunch. Istället är det upp till oss. Samtidigt så hade en sådan förhandling kring luncherna förstås också gagnat de andra barnen som går där, som också hade kunnat få bättre mat.

Imorgon ska vi i alla fall ta diskussionen om kakorna och godiset. Jag ser inte fram emot det.

…om maten

Alltså, det här med maten. Det är nog ändå det viktigaste för att jag ska må bra. Mat, sömn, Facebook.

Skojar bara.

Sömn är överskattat.

Nämen mat hörrni. Det är smaker och minnen och trygghet och kärlek, och så är det en viktig del i hur man bygger en familj. Att äta tillsammans. Prata om dagen. Säga nej det blir ingen glass och inget Mickey Mouse förrän vi ätit färdigt, och sedan ge med sig ibland ändå, för han är ju bara två och får man aldrig någon matro i det här huset?!

Att föra vidare matvanor. Varma mackor i vårsolen, familjefrukostar på helgerna, smörgåstårta med lax på födelsedagar, och en frysbox full med kött och bär.

Jag undrar vad de kommer att minnas från sin barndom, mina små. Smoothies på kafé, chicken nuggets med makaroner och hot dogs på grillen? Fruktsallad på stranden, cheese sticks i bilen, de där små kexen som man får för att neutralisera gommen med när man provar vin? Pizzadag på dagis, alldeles säkert. Och candy canes, som Den Äldre är övertygad om att Tomten kommer att ha med sig varje jul hädanefter.

Det lär jag få leta efter i affärerna den tjugotredje vareviga år.

Hungriga har de inte fått vara hittills, i alla fall. Och då kanske man får vara nöjd?

I väntan på att den Stora Kräsenheten ska lägga sig så fokuserar jag i alla fall på vad jag själv tycker om. Vad jag mår bra av. Vad jag vill ha. Han får väl äta sina chicken nuggets, Den Kräsne, men detta är de vuxnas meny för veckan:

Måndag: Ostgratinerade fläskkotletter och broccoli
Tisdag: Grillad andouille med coleslaw
Onsdag: Ugnsbakad lax med potatissallad
Torsdag: Samma som måndag
Fredag: Boeuf Bourguignon
Lördag: Musslor i kokosmjölk
Söndag: Grillade ostburgare

…om luriga smoothies

Jag har en tvååring som bara äter grillkorv, bagels och röda äpplen. På ett ungefär. Och så smoothies. Röda smoothies.

Man kan inte tvinga små barn att äta. Men man kan lura dem.

Och det gör jag. Jag gör jordgubbssmoothies och blandar i blomkål, squash, pumpa och andra godsaker som han annars inte skulle röra med tång. Och så klipper jag av ett sugrör så att det blir lagom långt för ett litet barnglas och sen suger han i sig alltihop på tre minuter.

Smoothies är egentligen en sån där grej som man inte behöver något recept för att göra. Man bara mixar ihop frysta bär eller frukt, yoghurt och annat som man vill ha i. Lite juice, lite mjölk, lite grönsaker, lite honung.

Lite så.

Och så smakar man och är det gott så är man hemma. Är det inte det så blandar man lite till. Tills det blir gott.

Ungefär så här såg smoothiereceptet ut som jag lurades med idag. Om jag minns rätt.

Lurig jordgubbssmoothie
(två små glas eller ett stort)

5 frysta jordgubbar
4 frysta små blomkålsbuketter
4 frysta tärningar butternut squash (det går också bra med någon annan sorts squash eller pumpa)
0,5 banan
1,5 dl fet grekisk yoghurt
0,5 dl mjölk

Mixa alla ingredienser och häll upp i glas.

Jag är inte så kaxig ännu. Men jag har planer på ägg, kokosfett, spenat och fiskolja. Men det kanske är att utmana ödet?