…om att vänja sig vid att gå

Jag köpte mina första five-fingers i veckan. De tillhör det där nya livet, nyårslöfteslivet, ni vet. Det där livet där man springer och går och har starka vader och inte får träningsvärk i höfterna av en simpel tvåtimmarshajk med bebis på magen.

Men det är svårare än man kan tro det där med nästan-barfota.

För det första ska man krångla på sig gummibitarna på foten, med alla tår på rätt ställe. Det är nästan ett träningspass i sig.

Och sedan ska man vänja sig. Foten är otränad. Den har bott i skor alldeles för länge och behöver gradvis tillvänjning. Att jag går ut till brevlådan barfota varje dag räknas tydligen inte. Korta svängar runt kvarteret, och så öka lite i taget.

Och det ska helst göras fotövningar också. Gripas om kulor och spretas med tårna och jag vet inte allt. För att träna upp musklerna i foten.

Så nu sitter jag i soffan och äter glass och viftar på tårna, som Pippi Långstrump.

Värre träningsformer har jag varit med om.

…om att vänta på att springa

Jag har läst Born to run i veckan. Den handlar om löpning, helst långa distanser utan uppbyggda löparskor.

Såsom i begynnelsen.

Trots att den kanske inte var någon litterär njutning, boken, så blev jag mer och mer sugen på att springa för varje sida. Spring då, föreslog Syster Yster. Men man ska helst vänta sex månader efter en förlossning har jag hört.

Och det verkar ju logiskt, det med.

Istället får jag försöka passa på att gå mycket, i skor med tunn sula eller helt utan, för att vänja fötter och ben. Igår när vi promenerade så testade jag att tänka på foten. Sådär som man gör när man styrketränar – tänk biceps så får du bättre kontakt i biceps.

Bara för att se hur det kändes.

Och det gjorde skillnad. Faktiskt. Jag märkte hur jag började gå mer upprätt. Hur jag kände marken under mig. Hur fötterna jobbade. Hur bålen aktiverades. Det kändes bra.

Nu ska jag och Harry iväg och hajka med en grupp mammor. Och jag tror att jag skippar löparskorna faktiskt.