Harry fick precis sitt första pass. Det kändes lite besvärligt att köra flera timmar för att ansöka om ett pass på svenska konsulatet, så det fick bli ett amerikanskt. Hem i brevlådan kom det, tillsammans med en färgglad broschyr om att resa bort.
Fast han ska ju hem, han. Han vet bara inte om det än.
Jag sitter på hotellrummet, med balkongdörren öppen och Hawaiivindarna som blåser rakt in. Ett barn ligger på golvet och leker med de neongröna plastleksaker som vi får på varenda restaurang. Det andra barnet ligger på en av sängarna. Han sover inte ännu, utan vänder och vrider på sig, men han är i alla fall tyst.
Just nu.
Annat var det förmiddags när vi var i lekparken. Den Äldre sprang runt runt runt medan Den Yngre sov i selen på min mage. Det var många andra barn och föräldrar där. Men alltid max en förälder per barn. Den andra föräldern gjorde något annat, på egen hand.
(Tro det.)
Lekparken är ett sånt där ställe dit man gärna går när man har hand om barnen själv på semestern. Där kan de vara hur vilda som helst. Poolen eller stranden fungerar så klart också, men de ställena kräver lite mer av föräldern.
Åtminstone av den här föräldern.
Igår eftermiddag hade vi en sådan session vid poolen, barnen och jag. Och Den Äldre, han spatserade i rabatterna och tvättade av sig jorden i poolen och kastade stenar i vattnet för att det var så roligt när det stänkte och sprang fast han inte fick och så halkade han så klart och slog i huvudet på stenplattorna och så stänkte han vatten på ett trevligt japanskt par och sen klättrade han på solstolarnas ryggar och sen tappade han bort vår handduk.
Därefter anlände Fadern och mutade mig med en cocktail.
Det var nog tur för alla inblandade.
Det funkar utmärkt att resa med små barn. Det gör det. Men någon semester är det [infoga valfritt förstärkningsord] inte. Det är inte det minsta synd om mig – vi bor på ett fint och bra resort, jag behöver varken bädda sängen eller laga mat, och vi kan vara ute hela dagarna. Men jag har bara hunnit läsa tretton sidor i min semesterbok. Tretton. På en vecka.
En semester utan semesterläsning är ingen riktig semester.
Jag trodde att mina fogar gått till sig och att jag kunde röra mig som vanligt igen.
Så var det visst inte.
Efter morgonens balansakt på leriga stigar så har det gjort ont och liksom klickat i höfterna, och efter att ha satt sig i soffan var det inte helt trivialt att komma upp igen.
Det gör inget.
Istället har jag ätit pepparkakor och gjort research om Oahu, dit vi åker i tio dagar i februari. Jag är inte så lite exalterad över det, kan jag säga. Hela min uppväxt har det suttit en affisch från Waikiki på utedasset i sommarstugan, fäst med häftstift direkt mot träväggen. Och min farfar berättade gång på gång stolt om när de åkte dit och bodde på Sheraton.
Och man får ju förstå att på den tiden var resan från Norrbotten till Hawaii inte något som vem som helst gjorde. Bara att flyga var ganska märkvärdigt. Och att bo på ett fint hotell på andra sidan jorden. En sån sak man berättade om för barnbarnen i decennier framöver. Och tänkte på när man slogs med myggen på dass.
Men det är inte så troligt att vi köper med oss några souveniraffischer.
Det är en annan tid nu. Att flyga är varken fint eller särskilt spännande, bara besvärligt och dåligt för miljön. Resor är idag något vi konsumerar, om inte till vardags så åtminstone med viss regelbundenhet. Vi köper upplevelser, en paus mitt i vardagsstressen, och delar sen solnedgångsbilder och skrytstatusuppdateringar på Facebook som ett slags bevis på hur bra vi har det.
Semestern visas upp som ett par nya skor, men fönstret inom vilket den är intressant har blivit så mycket kortare. En resa är en resa bland många, och även om det kan vara nog så unikt för den som reser så är det inte det för andra. Been there, done that, liksom.
Och de där klassiska souvenirerna – en nyckelring med Frihetsgudinnan, en keps som det står Las Palmas på, kylskåpsmagneter med bilder från Phuket – har på samma sätt gått från att vara symboliska bevis på att man har rest, till att signalera det motsatta. Att man visserligen har semestrat på annan ort, men att man gjorde det som turist snarare än resenär.
Att komma hem med en affisch som visar en hotellstrand i Waikiki visar idag upp en som icke världsvan, snarare än det motsatta. Inget man sätter upp på väggen ens på utedasset i sommarstugan.
Men om jag hittar en så kanske jag köper den ändå. Inte som ett minne av Waikiki, men av min farfar. Kanske kan jag sätta upp den bredvid den gamla, på utedasset.