Kaffet är kallt innan jag ens hunnit ta den första klunken. Ventilationen brummar. Musik kommer från datorn på skrivbordet. Musik, bilder, rubriker, grälla färger.
Kaffet är kallt, men jag dricker det ändå.
Läser några brev. Papperskorgen. Tittar på texten som bara till hälften manifesterats på papper.
Går och hämtar lite mer kaffe. Innan jag burit tillbaka koppen till mitt skrivbord kommer det att vara kallt.
Men jag gör det ändå.
Hela tiden sedan jag startade den här bloggen har jag funderat på hur jag vill att den ska vara. Först hade den en inriktning, sen bytte jag, sen bytte jag igen, och, ja, nu vet jag inte riktigt.
Om jag ser tillbaka på de här månaderna och hur bloggen har utvecklats så kan jag se hur väl min inställning till den har följt vad som händer i livet i övrigt, hur jag har mått och vad jag har gjort på dagarna.
Och kanske är det inte så konstigt att jag, när jag äntligen känner att jag börjar komma in i jobbet på allvar, nu upplever att behovet att skriva är mindre. Särskilt att skriva lite mer seriösa saker. För de riktigt seriösa sakerna skriver jag ju i jobbet snarare än här, och då läggs ju kraften och tiden där istället.
Nu när jag transkriberar och analyserar och skriver artiklar och reviderar och reviewar dagarna i ända (nåja), så vill jag all övrig tid liksom bara baka småkakor och ha prickiga klänningar och höns och måla väggar och snickra altanbord och rita staket och kratta gräs och bada och läsa romaner och lyssna på jazz och dricka portvin.
Och då vill jag ju skriva om det.
Då vill jag fota cupcakes i motljus och prata om när vi rökgrillade lamm och vilket fantastiskt pinot noir vi drack igår och om barnet som står på egen hand och om nektarinerna som precis har mognat och allt det där.
Då vill jag ha en motvikt till allt det seriösa, till vetenskapliga referenser och analyser och problematiseringar.
Ett tag i alla fall.
Idag har jag transkriberat. Eller jag har i alla fall försökt.
Jag har under föräldraledigheten glömt alla kortkommandon, glömt vad jag hade för system för att hålla reda på alla filer och ljudklipp, glömt hur transkriberingsprogrammet överhuvudtaget funkar, glömt hur man gjorde för att mäta pausernas längd i samtalen, glömt hur frustrerande det är att försöka höra vem som säger vad när fyra personer pratar i mun på varann.
Och så har jag glömt hur ont jag brukar få i axlarna av att transkribera.
Det där sista minnet har jag i alla fall lyckats återuppväcka idag.
Alltid något?
Jag har glömt att berätta att jag börjat om att jobba igen.
Eller glömt har jag kanske inte, precis.
Jag har bara inte sagt något.
Det ingår i hur jag hanterar saker som jag tycker är lite jobbiga. Jag pratar inte om dem. Fram tills att jag tänkt på dem tillräckligt länge och då pratar jag om dem tills ingen orkar lyssna längre.
Så. Jag har börjat om att jobba, på deltid. Harry har börjat på dagis, på deltid. Han trivs som fisken i vattnet. Själv har jag inte bestämt mig än.
Jag återkommer när jag tänkt lite till.
Lördag morgon och jag är parkerad på favoritkaféet med laptop, böcker och en stor latte. I vanliga fall skulle jag tycka att det var jättemysigt. Egen tid. Lyssna på musik. Läsa lite. Skriva lite. Tänka fritt.
Men nu har jag Måsten över mig.
Vetenskapliga tidskrifter bryr sig inte så mycket om det där med föräldraledighet, nämligen. Refereerapporterna kom tillbaka redan i december, men jag har förträngt dem, och nu går det bara inte längre. Det är deadline för revisionerna i mars, och det är mycket som ska göras innan dess.
Och det måste göras på min bästa tid, alltihop.
Morgnarna då jag ligger kvar i sängen, läser en saga för alltför pigga barn bara för att få stanna under täcket en stund till. Den där pausen mitt på dagen de dagar när båda barnen sover lur samtidigt. Timmen mellan nio och tio på kvällen då de somnat och jag läser en bok eller tittar på film med en stor kopp te på soffbordet. Lördag morgon när vi äter frukost i lugn och ro och funderar på om vi ska åka på farmer’s market eller gå på hajk.
Alla de stunderna måste jag nu istället lägga på ‘substantiella’ omarbetningar av den där artikeln som jag inte riktigt minns vad den handlade om men som jag tror att jag tyckte var ganska bra. Men som tydligen inte var det alls.
Och det gör ont, när knoppar brister.