Lördag morgon och jag är parkerad på favoritkaféet med laptop, böcker och en stor latte. I vanliga fall skulle jag tycka att det var jättemysigt. Egen tid. Lyssna på musik. Läsa lite. Skriva lite. Tänka fritt.

Men nu har jag Måsten över mig.

Vetenskapliga tidskrifter bryr sig inte så mycket om det där med föräldraledighet, nämligen. Refereerapporterna kom tillbaka redan i december, men jag har förträngt dem, och nu går det bara inte längre. Det är deadline för revisionerna i mars, och det är mycket som ska göras innan dess.

Och det måste göras på min bästa tid, alltihop.

Morgnarna då jag ligger kvar i sängen, läser en saga för alltför pigga barn bara för att få stanna under täcket en stund till. Den där pausen mitt på dagen de dagar när båda barnen sover lur samtidigt. Timmen mellan nio och tio på kvällen då de somnat och jag läser en bok eller tittar på film med en stor kopp te på soffbordet. Lördag morgon när vi äter frukost i lugn och ro och funderar på om vi ska åka på farmer’s market eller gå på hajk.

Alla de stunderna måste jag nu istället lägga på ‘substantiella’ omarbetningar av den där artikeln som jag inte riktigt minns vad den handlade om men som jag tror att jag tyckte var ganska bra. Men som tydligen inte var det alls.

Och det gör ont, när knoppar brister.