Hej.

När jag var liten sa man alltid det till varann när man möttes på gatan.

Åtminstone trodde jag det.

Sedan blev jag lite större och de jag mötte slutade svara. De bara gick förbi. Nu växte jag upp på ett litet ställe, så de flesta som man mötte kände man, eller kände åtminstone igen. Då sa man ju hej förstås.

Men till folk man aldrig träffat, bara sådär?

Nej.

Nu har jag börjat vänja mig vid det igen, det där att alltid säga hej, kanske till och med prata en stund. För det gör man där jag bor nu. På vandringsstigarna, när man sätter sig vid bordet bredvid någon annans på kaféet, när man promenerar på gatan, när man handlar på mataffären.

En del säger att det är falskt. Att amerikaner inte är så trevliga egentligen. Att det bara är yta.

Men jag undrar vad det egentligen spelar för roll om den som sitter i kassan inte egentligen bryr sig om vad mitt barn heter eller hur min dag har varit. Det är ganska trevligt i alla fall. Och när jag ställer de där frågorna som fungerar som socialt smörjmedel så bryr jag mig kanske inte egentligen så mycket om ifall hen har jobbat hela dagen eller just gått på kvällsskiftet.

Men vi hjälps åt att göra mötet till en trevlig stund för oss båda.

Att säga jag ser dig.

Och jag tror att det är något som alla vinner på, att se varann. Inte vika undan blicken när man går förbi på trottoaren utan göra precis tvärtom.

Det handlar inte om falsk trevlighet. Det handlar om helt vanligt hyfs.