…om Sverigeklag

Jag anstränger mig, hela tiden, för att inte bli sådär jobbigt ex-expat-fördömande kring hur saker funkar i Sverige. Ni vet – någon har bott utomlands ett tag och kommer hem och hittar bara fel. Myndigheterna är sega och lagarna är dumma och ölen är för dyr och svenskarna är trista och allt det där. Ibland räcker det med att någon åker på chartersemester för att man ska överösas med klagande ‘sanningar’ om Sverige, och ofta verkar det där klagandet gå ut på att visa hur världsvan och klarsynt den klagande är. Att hen minsann sett något annat, något bättre – att hen minsann är något annat, något bättre.

Jag vill inte bli sån.

Jag vill inte.

Men det är inte lätt, alltså.

Ett litet klag, så lämnar vi det sen, okej?

Igår var vi på mataffären, barnen och jag. Och efter fem minuter behövde Fabian så klart gå på toaletten. Så jag frågade var deras kundtoalett var. Och inte fanns det ju någon (hur hade jag kunnat inbilla mig det?), så vi var tvungna att lämna maten och gå en bra bit i köpcentret. Och väl där kom vi inte in för det kostade fem kronor, och vem går omkring med småpengar nuförtiden? (Jag får balansera två varukorgar på barnvagnen varenda gång jag handlar, eftersom mataffärerna här envisas med att man måste ha en tia för att låna en kundvagn… their loss, säger jag, för jag handlar definitivt mindre än vad jag skulle gjort annars). Nå, det löste sig, eftersom två trevliga alkoholister kom förbi och skulle in och tvätta upp sig lite. (De var på riktigt väldigt trevliga, de trevligaste vi träffade på hela eftermiddagen, hon i kassan sa faktiskt inte ens hej). Ja, och sen gick vi tillbaka till affären och handlade, och pratade inte med någon för det gör man inte i Sverige (om man inte är onykter, vilket kanske är förklaringen till trevligheten hos de båda herrarna på toaletten), och barnen blev ledsna för det fanns ingen bjudfrukt, och jag letade efter sambal oelek i tio minuter och det fanns ingen personal att fråga, och i kassan så packade jag alla kassarna själv för i Sverige packar man minsann sina egna kassar och alla runtomkring bara suckade för att det gick för långsamt så att hela kön fick vänta, och sedan gick vi över parkeringen och blev nästan påkörda för det finns faktiskt ingen lag som säger att man ska stanna för mammor med vagnar och matkassar och två vilda barn som försöker fly, är det inte ett övergångsställe så gasar man bara.

Slut på klag.

Ja, jag har sett andra saker. Jag har vant mig vid mataffärer där personalen cirkulerar och vänligt frågar om de kan hjälpa till med något och där hen i charken frågar om barnen vill ha något att äta medan man handlar. Jag har vant mig vid mataffärer där någon packar mina varor, där jag alltid tillfrågas om jag vill ha hjälp ut till bilen, och där folk säger hej till varandra, ler och busar med barnen. Affärer med kundtoaletter, som gärna vill att jag ska använda deras kundvagnar. Det betyder inte att jag vet bättre, att det borde vara så här i Sverige också. Det är så på en del andra ställen bland annat för att de där har låga löner och värdelösa arbetsvillkor. Och det är inget att sträva efter, alls.

Men en kundtoalett? Det kunde man i alla fall kosta på sig, kan jag tycka.

Och ett leende.

Okej, nu, nu är det slut på klag.