…om att välja bort kvinnor

Igår i bilen så pratade jag och min man.

(Alltså, vi pratar ju annars också, men just när man sitter i bilen med barnen fastspända där bak så hinner man ju oftast säga mer än en mening innan man måste torka upp spilld juice, trösta någon som ramlat eller lyfta ner någon från diskbänken. De sitter liksom där de sitter.)

I alla fall. Vi pratade om när det blir dags för A att ha sin första doktorand och hur viktigt det är att hitta rätt person. Det handlar ju om någon man ska forska tätt ihop med i fem år, skriva  flera artiklar med och så vidare. Rätt person hjälper ens egen karriär, fel person kan stjälpa den.

Jag skulle nog vara mer orolig om det var en kvinna, sa A lite raljerande. Det är större risk att hon ska vara föräldraledig, hon kanske blir borta flera år och då står jag där och kan inte slutföra mina projekt. 

Han menade förstås inte att han faktiskt kommer att låta kön vara en faktor när det blir dags att anställa en doktorand.

Men jag tror att det kan vara bra att prata om känslor och tankar av det här slaget. Det är liksom inget konstigt att tänka tanken – det betyder ju bara att man är medveten om hur mönstren ser ut. Men om man inte erkänner att man tänker det, om än bara för en sekund, så blir det mycket svårare att se till att man inte agerar baserat på de tankarna. Är man medveten om problemet så kan man, när man väljer mellan kandidater, uttryckligen fråga sig själv om man låter kön spela in på något sätt när man väljer. Då är risken betydligt mindre att det blir så.

Vi konstaterade också – förstås – att ju mer likartade mönstren för föräldraledighet blir mellan män och kvinnor, desto mindre blir poängen att göra den sortens risköverväganden. Då blir incitamentet att välja bort kvinnor mycket mindre.

Tänk – ett arbetsliv där kvinnor inte kvoterades bort. Kanske, någon gång, att vi kan nå dit?

…om kvinnor i karriären

På morgonen kommer hon lite sent till kontoret. Tåget stod stilla i nästan en halvtimme utanför Märsta, men hon hann i alla fall ringa en del samtal under tiden. Mötet har redan börjat, och hon ursäktar sig. Ingen fara, säger ordföranden överseende. Jag vet nog hur det kan vara med dagislämningar och sånt där.

Skönt, han är inte arg.

Mot slutet av mötet är det hennes tur att rapportera om hur det går med budgetarbetet. Presentationen som hon gjort ligger på laptopen, men hon har glömt adaptern på skrivbordet. Någon har som tur är en extra. Jag brukar alltid få hjälpa min fru att koppla ihop prylarna hemma, säger han.

Hon andas ut. Vilken tur att det ordnade sig!

När det blir dags för lunch så frågar personalchefen om hon vill följa med till kvartersrestaurangen och diskutera ett besparingsförslag som han funderat på. Fast de har inga sallader och sånt där, men jag vet ett annat ställe som tjejerna i receptionen brukar gå till om vill du testa det istället?

Så omtänksamt att tänka på vad hon skulle vilja ha för mat!

På eftermiddagen intervjuas hon för en branschtidning. Hon rättar till kavajen, sträcker på sig och tittar in i kameran. Vänta, det blir inte rätt, säger fotografen och ställer sig på en stol så att perspektivet blir ett annat. Så. Och så ler vi.

Det är hennes snyggaste vinkel. Hur kunde han veta det?

Sedan är det dags att svara på frågor. Hon har förberett sig noga. Kan allt om de nya processorerna och vad fabriksstrejken i Kina egentligen handlade om. Kan du berätta om hur du är som mamma? frågar journalisten. Det måste vara tufft, visst?

Hon är en förebild för många kvinnor, det vet hon ju.

På kvällen går hon på en stor galamiddag, med kanapéer på silverbrickor och kristallkronor i taket. Hon ska ta emot ett pris, gå upp på en scen, säga några ord om medarbetare som inspirerat och det hårda arbete som till slut betalat sig. Konferenciern harklar sig och presenterar henne. Till en vacker kvinna som alltid möter dagen med ett leende. Det här är du värd!

Och hon ler, och säger tack, tack, vad fint.

Och alla applåderar.