…om en äppelsallad

När jag var liten fanns det två sorters äpplen i affären. Röda och gröna. De gröna var granny smith, även om äppelmarknaden i början av 1980-talet nog inte var tillräckligt differentierad för att särskilt många skulle bry sig om att de faktiskt hade ett namn. Inte där jag bodde i alla fall.

Eller så var det bara jag som inte hade koll. Jag var ju ändå bara några år.

Men jag gillade granny smith, även om jag inte visste att det var så de hette. Helst skulle de vara så syrliga att tungan krullade sig.

Och lite grann så är det nog det som är poängen med den här salladen. Det syrliga, friska, krispiga. Och kombinationen dill och äpple var överraskande trevlig.

Äppelsallad
(4 port om tillbehör till förrätt)
Originalrecept från Systembolaget 

1 granny smith, med skalet kvar
1/2 dl gröna ärtor
1 msk kallpressad rapsolja
1/2 pressad citron
Salt och peppar
Plockad färsk dill

Så. Först skivar man äpplet så tunt man kan om man råkar ha en slö kniv (som jag, åtgärdat nu). Sedan strimlar man skivorna tunt, så jämnt man kan. Blanda sedan äppelstrimlorna med ärtorna i en skål, salta och peppra, och häll över rapsolja och citronsaft. Tillsätt sist dillen. Den ska alltså inte hackas, utan plocka av små bitar från stammen bara. I originalreceptet stod det ’2 kvistar’, vad de nu menade med det. Men det är inte så noga. Plocka på tills det känns och ser lagom ut, helt enkelt.

Salladen åt vi tillsammans med halstrade pilgrimsmusslor, citronbakade potatisfondanter, parmesanaioli och levainchips. Vi var ju bara vi på nyår, så det blev en del över (kändes lite onödigt att halvera ett sådant här recept). Det rörde jag ner i en coleslaw dagen efter, vilket gav den lite extra syrlighet också.