…om mat och identitet

Jag tycker om mat.

Äta, laga, leka, drömma.

Men ibland upplever jag att jag inte riktigt tillåter mig själv att göra det så som jag egentligen vill. All out. Eller all in. Eller hur man nu säger.

När vi ska bidra med en appetizer till grillfesten så fegar jag lätt ur och tar med nachos och salsa, för att det inte ska bli för märkvärdigt. För att vara lite lagom. För att inte våra vänner ska känna sig dumma. Eller kanske framför allt för att inte jag ska känna mig dum. När jag egentligen vill ta med gratinerad chèvre, fyllda kantareller eller havskräftor. Typ.

Du är vad du äter, har jag hört. Och på sitt sätt är det sant. Dels så bygger man förstås sin kropp med mat på ett fysiskt plan. Men jag tänker mer på den sociala aspekten.

Mat och identitet hör ihop. Från barndomen utvecklas vår smak, och vad vi som vuxna sedan föredrar att äta är knappast slumpmässigt. Man kan säga att våra matvanor är ett uttryck för var vi kommer ifrån – vilken generation vi tillhör, hur gamla vi är, vilket land (eller landsände) vi är födda i, vår ekonomiska status och så vidare.

Den andra sidan av myntet är att vi med våra matvanor sänder ut signaler om vilka vi är. Vad vi stoppar i varukorgen på mataffären och vad vi beställer när vi går ut på restaurang formar andras bild av oss och blir på så sätt ett sätt för oss att skapa vår identitet. Alldeles oavsett om det är medvetet eller inte.

På så sätt är mat aldrig neutralt. Och det är just därför det kan kännas lika fel att bjuda hem någon ny bekantskap på femrätters upplagt på varma tallrikar, som att bjuda dem på köpesköttbullar och snabbmakaroner som de får ta själva från spisen. Vad som faktiskt smakar godast är liksom inte poängen.

På senaste grillfesten blev det lite av en kompromiss. Tandpetare med melon, getost och prosciutto. Gott, superenkelt och lite roligare än nachos, men ändå ganska opretentiöst. Väl?

De tog i alla fall slut rätt snabbt.