…om amning, igen

Noterade ni att jag skrev om offentlig amning PRECIS innan den diskussionen väcktes igen när Apan ammade i direktsändning i TV4 igår? Vavava?

Man skulle nästan kunna tro att jag är syn…isk.

Eller att jag har magiska superkrafter.

Jag tror ni vet vad jag vill ha sagt. Slippa att leta, sitta och veta, allt ser min uggleblick.

Hrrrm.

I alla fall. Diskussionen om amning väcktes igen. Den har varit uppe förut, förstås. (Till exempel när Linda Skugge på en restaurang blev bortvisad från bordet för att ’det kan väcka anstöt hos personal eller gäster’.)

Det är så klart rätt absurt att det finns folk som på riktigt tycker att kvinnor som ammar får hålla sig hemma, eller att det är rimligare att mamman och bebisen ska låsa in sig på restaurangens toalett än att de ska äta vid bordet.

Okej, jag förstår att en del kan bli obekväma av att jag drar upp tröjan i offentliga sammanhang. Ställer man sig tillräckligt nära och vrålstirrar så kan det ju hända att man får se en skymt av mitt bröst. Det är inte säkert, men det kan hända.

Man får tycka att det är lite obehagligt. Det är till och med förståeligt eftersom kvinnokroppen sexualiseras i så många sammanhang.

Men det är inte rimligt att mammor och deras bebisar ska ta någon hänsyn till det när det är dags att äta. Och det är inte rimligt att de ska trakasseras eller utsättas för obehagligheter för något som är fullkomligt naturligt.

Här i Kalifornien (och de flesta andra amerikanska delstater) finns det en lag som säger att man får amma var man vill, förutom i andras privata hem (om det är så att de inte tillåter det). Det innebär bland annat att restauranger inte får tvinga ammande mammor att lämna sitt bord.

Man kan förvisso tycka att det är knäppt att det ska till en lag för rätten att amma, men tyvärr så verkar det behövas. På många ställen trycks det till och med upp små kort som redogör för lagen, som en ammande kvinna kan ge till personer som ifrågasätter dem (för det händer ju).

Men en sådan lag kanske behövs i USA, sa vi när vi diskuterade frågan här hemma. Det behövs kanske inte i Sverige?

Men när hälften av svenskarna, 75% om man tittar på unga 15-22, säger sig tycka att amning inte är okej överallt – då tycker jag inte att man kan dra den slutsatsen.

Vi är inte så öppensinniga och naturliga som vi ofta vill tro.

…om amning

En kompis länkade en artikel om offentlig amning och det gjorde mig nyfiken på vilka skillnader det egentligen finns mellan amningskulturen i Sverige och i USA. En sak som slagit mig är att de flesta använder amningssjalar här. Alltså en sjal som man använder för att kunna dölja amningen helt, oavsett var man är. Smidigt om man är obekväm med att visa hud, men besvärligt att släpa med sig överallt, förstås. Jag har inte sett så många sådana i Sverige och undrar vad det beror på. Bryr vi oss inte lika mycket om det där med hud och bröst, eller är det en produkt som inte hunnit etablera sig på marknaden ännu?

…om föräldraskap och föräldraledighet

Idag ska vi kontakta några nannies för att se vad det finns för möjligheter till barnpassning. Löser det sig så börjar jag nog jobba lite igen lagom till att Harry blir sex månader. Trots att jobb och barnpassning går nästan på ett ut ekonomiskt.

Jag vet – det låter helt bisarrt. Om man inte jobbar för inkomstens skull, varför kan man inte vara hemma med barnet istället?

I Sverige finns en stark norm som säger att man mamman ska vilja vara hemma med barnet så länge som möjligt. Sakargument som lyfts fram har ofta med amning och anknytning att göra, men det finns samtidigt ett lager som inte grundar sig i argumentation utan har mer med att det ‘känns fel’ att göra.

(Som i den här tråden som jag råkade sitta uppe och läsa till klockan ett en natt.)

Och faktiskt – de flesta mammor som jag känner här och som jobbar heltid, de ammar. Före och efter jobbet, på helgerna, på natten, och ibland kan den som passar barnet också ta med det till jobbet för att de ska kunna amma. Däremellan får barnen bröstmjölk på flaska, och mammorna pumpar på jobbet. Det är lite besvärligt förstås, men med bra rutiner så går det.

Anknytningsargumentet är lite knepigare, särskilt som det är en psykologisk inriktning som är ganska omtvistad i olika sammanhang. Men om vi håller oss till själva argumentationen så är det intressant att vikten av ‘anknytning’ under det första året lyfts fram på olika sätt beroende på vad situationen är. Är det mamman som inte vill vara hemma med barnet det första året, då blir det ett problem. Skadligt. Förkastligt. Om det är pappan* beklagas det ofta. Trist, liksom. Men de där exemplen om hur barn växer upp till missbrukande kriminella som aldrig kommer att kunna ha en varaktig relation med någon annan, de brukar inte plockas fram lika ofta. Vill pappan vara hemma men ‘måste jobba’, då är det sällan som det framställs som särskilt problematiskt (annat än att det är synd för honom själv). Är det så att det handlar om att mamman inte har möjlighet att vara hemma med barnet – om hon är sjuk till exempel (‘måste jobba’ accepteras inte när det gäller mamman) – då gör det heller inte lika mycket, tycks det.

Anknytningsteorin som argument är därför synnerligen impregnerad med föräldraskapsnormer. Det handlar inte bara om vad som ses som bra och vad som ses som problematiskt för barnet (detta kan man förstås diskutera) – utan den vikt som tillskrivs synsättet tycks tvärtom variera beroende på hur väl föräldern i övrigt lyckas passera som en ‘bra’ förälder. Det är ungefär som med alkohol under de första graviditetsveckorna – om du medvetet dricker alkohol då så är du en barnmisshandlare som villigt riskerar ditt barns välmående, men om du inte visste om att du var gravid, då gör det inte så himla mycket.

Jag säger inte att argumenten kring amning och anknytning inte har sina poänger. Det är klart att de har. Men jag tror att i de flesta fall så är föräldraskapsnormen viktigare än själva sakargumenten när man pratar om vem som ska sköta om barnet om dagarna. Logiken blir då att om man inte vill vara föräldraledig så vill man inte bli förälder, och då borde man heller inte bli det. Föräldraledighet och föräldraskap moderskap har kommit att bli oerhört tätt sammanlänkat i Sverige. Den som bryter upp den kopplingen riskerar därmed att få sitt föräldraskap moderskap ifrågasatt.

* Förlåt för heteronormativiteten. Det förenklar diskussionen, och jag vet heller inte så mycket om hur förväntningarna på föräldraskap och föräldraledighet ser ut när föräldrarna har samma kön. Om ni har erfarenhet av det, så berätta gärna!

…om sömn, nattamning och lägereldsljus

Jag har inte sovit en hel natt på två och ett halvt år.

Men jag har inte sovit så dåligt för det.

Inget av barnen sover hela natten utan att vakna till, men de är aldrig vakna särskilt länge. Den äldre ställer sig upp i sin spjälsäng, nästan i sömnen, och A sätter sig upp och lyfter över honom till oss. Och så somnar båda om så snart huvudena nuddar kudden, oftast utan att jag ens märker att de varit vakna.

Den yngre äter några gånger per natt förstås, men hur många har jag ingen aning om. Jag kan fortfarande förundras över mammorna i föräldragruppen som pratar om sina barns sömn – de vet precis vilken tid de var vakna och hur länge, en gång klockan ett, en halvtimme, och så igen klockan fem, i fyrtiofem minuter.

Då är man verkligen vaken, om man minns sådant.

Eftersom Harry sover nära så vaknar jag knappt, ofta har jag ingen aning om hur många gånger han har ätit under natten. En kanske? Eller två? Tre till och med? Det ser lite läskigt ut att han äter på dig när du sover, kommenterade A i morse. Men oj, så praktiskt det är.

Jag är nog mer utvilad nu än jag var innan barnen föddes. Helt ärligt.

Ändå har jag börjat fundera över det här med dygnsrytm, att sova gott på natten och vakna i gryningen. För kanske är det just när saker fungerar som de ska som det är bäst att se över sina vanor. Arbeta in nya rutiner som gör sömnen ännu effektivare, och som gör en ännu piggare på dagen. Så sitter de förhoppningsvis där sedan, när livet blir stressigt och sömnfattigt igen.

Jag har bland annat installerat ett program som gör ljuset från min dator solnedgångsgult på kvällen. Poängen är att det blå ljuset från skärmen är för likt dagsljuset och hindrar hjärnan att förstå att det är kväll. Sedan försöker jag undgå att titta på tv efter, säg, klockan nio, men det går sådär. Det finns särskilda glasögon som man kan köpa för att anpassa tv-ljuset på samma lägereldsimiterande sätt, men, ja, jag är nog inte där än. Däremot undviker jag solglasögon på förmiddagen så att kroppen verkligen ska se att det är morgon. Och så inget koffein på kvällen.

Det är en början i alla fall.

…om att skrämma barn

Dan före dan och vi preppar kostymer. Jag har förkastat alla idéer jag hade, för man kan inte amma i kycklingdräkt. Även om man råkar vara en kycklingmamma. Och på Halloweenaffären var det en in en ut och kön ringlade lång. Som på Systemet i Uppsala inför Valborg, ungefär. Och när vi väl kom in hade de bara slampkostymer och det var ju inte riktigt min grej. Men lite rött och svart, och så vassa tänder på det. Och mer-död-än-levande-smink och blod blod blod. För poängen är väl att man är tillräckligt läskig för att skrämma barnen?

…om kläder som man kan ha nu, och sen

Klä dig bekvämt. Bylsiga, luftiga tröjor och byxor är helt rätt, tipsar Vårdguiden i sin beskrivning av den trettioåttonde graviditetsveckan. Och jag undrar vilken storlek man egentligen ska ha på tröjan för att den i vecka 38 ska sitta luftigt? Och varför byxor anses bekvämare än en nog så ’luftig’ kjol?

Nåja, min tid kommer snart, tänker jag, och klickar in på Anthropologies hemsida och drömmer om vackra klänningar som högljutt ropar på champagne och kanapéer och nästan automatiskt genererar en lite glammigare vardag.

Och så inser jag. Jag ska för guds skull amma det närmaste året. Det blir inga cocktailklänningar på ett bra tag.

Tur att amningstoppar passar så bra till högklackat.