…om kulturskillnader

Ikväll har jag varit på bokklubb. Jag ska skriva om boken senare (när jag läst ut den, ehm…), men först två noteringar om kulturen här som jag inte riktigt kan vänja mig vid.

1. Vi pratade om fundraisers som de andra gjort med deras barns förskolor. En av skolorna hade haft auktion och samlat ihop en dryg miljon kronor den kvällen. Vissa familjer hade donerat 160 000 kronor bara sådär (till instrument eller vad det nu var), och andra hade betalat 50 000 för barnens ‘konstverk’ som de gjort. Och nog för att jag älskar Fabians små pyssel som han kommer hem med. Vi sätter stolt upp dem på väggen och så vidare, men inte vet jag om jag skulle vilja betala pengar för dem? Och då kostar ändå förskolan upp till hundra tusen per år, så det är liksom inte så att det är gratis till att börja med. Alltså, jag fattar att systemet är annorlunda och detta är inte på något sätt familjer som har dåligt med pengar eller så, men ändå. Ändå. Jag får lite svårt att andas.

2. De andra försäkrade sig om att jag inte skulle gå hem. Och det skulle jag ju inte för jag tog bilen (eftersom jag är lite rädd för spökena som bor i skogen som jag annars hade behövt passera) men liksom – jag bor fem minuters promenad från där vi var. Och jag hade druckit lite vin. Inte så att jag var över gränsen förstås, men i Sverige hade jag nog fått lämna bilen. Så i min värld skulle kommentaren snarast ha varit ‘du ska väl inte köra?’ och inte ‘du ska väl inte gå?’.

…om Vit jul-kampanjen, ett sexpack lättöl och två sexor vodka

Jag reagerade på IOGT-NTO:s julkampanj dels för att jag inte tycker att det är så farligt att dricka små mängder alkohol. Så länge man inte blir berusad av det.

Men jag reagerade också på hur själva kampanjen är formulerad.

För grejen är den att det ju faktiskt är viktigt, det de försöker göra. Att dricka lite glögg eller en julöl utan att bli berusad är inte något som alla klarar av, eller vill göra. Och det bör ju vara dessa personer som man framför allt vill påverka, eftersom det är här problemet finns.

Därför tror jag att den övre gräns som kampanjen ställer upp – att man inte ska dricka något som innehåller mer alkohol än 2,25% – kan ställa till det för dem som verkligen har problem. Samtidigt gör den sannolikt kampanjen mindre effektiv eftersom den inte får stöd bland dem, som jag, som hellre dricker vinglögg än saftglögg på julafton, och det ger en mindre spridning. Det blir således fel i båda ändarna och de som nås av kampanjen blir i första hand de som ändå inte hade tänkt dricka någon alkohol under julen. Ungefär lika paradoxalt som när hyrfilmer har reklam mot fildelning före filmen börjar – det är de som betalar för filmen som tar del av reklamen, inte de som faktiskt fildelar illegalt (för det är bortklippt på de flesta filmer som delas). Funktionen blir därmed snarare att stärka den egna gruppen med hjälp av moraliseringen: ‘vi’ som är laglydiga ställs mot ‘dem’ som inte är det. ‘Vi’ som inte dricker alkohol ställs mot ‘dem’ som gör det.

Att fokusera på dryckens alkoholhalt snarare än den totala mängden alkohol som man får i sig riskerar att leda fel, samtidigt som den där procentgränsen för vad som ‘är okej’ är en förenkling som snarast fördummar dem som tar del av kampanjen.

Om någon dricker två små flaskor lättöl (totalt 66 cl) med en alkoholhalt på 2,25%, vilket är den gräns som organisationen förespråkar, så innebär det att den personen får i sig strax under 1,5 cl alkohol. Om man istället dricker vin med en alkoholhalt på 10% så får man  bara dricka 15 cl för att få i sig samma mängd alkohol. Det motsvarar ett litet glas. Med den logik som ställs upp i kampanjen så är mängden alkohol okej i det ena fallet, men inte i det andra.

Jag förstår att det finns en pedagogisk poäng i att använda sig av 2,25 som gräns. Lättglögg, lättöl, lättbegripligt, osv. Det är inte det. Men problemet är att ett fokus på alkoholhalt istället för alkoholintag dels öppnar upp för tolkningar som leder fel (som att ett sexpack små lättöl är okej, trots att det innehåller 4,5 cl ren alkohol – lika mycket som tre små glas vin, eller nästan två sexor vodka). Risken är också att den som verkligen har alkoholproblem tänker att hen kan ta en lättöl till maten, eller kanske två, okej, det blev tre, och sen är det för sent och den där flaskan längst in i skafferiet åker fram ändå.

Genom gränsen på 2,25 så signalerar IOGT-NTO att kampanjen inte alls riktar sig till personer med missbruksproblem. För det är klart att de vet att även små mängder alkohol kan bli problematiska för den gruppen. Hade de riktat sig till dessa personer i kampanjen så hade ingen övre gräns alls varit att föredra, då hade noll varit rimligare.

Riktar man sig till dem som förvisso inte är alkoholiserade, men som gärna ‘tar sig en’ vid högtider och kalas, så tror jag att en aningens mer detaljerad retorik hade kunnat fungera bättre. För det handlar ju om att få dessa att tänka om kring var gränsen bör gå, inte med avseende på vad som står på flaskan, utan med avseende på alkoholhalten i blodet. Risken är ganska stor att kampanjens budskap avfärdas, ungefär som jag gjorde i mitt förra inlägg, just för att den där gränsen är så motsägelsefull.

Och det är faktiskt himla synd.

…om berusning och vita jular

IOGT-NTO:s kampanj ‘En vit jul’ har dykt upp i min facebookfeed flera gånger den här veckan. Poängen är att få vuxna att avstå alkohol (över 2,25%) under julhelgen, för barnens skull.

Och jag antar att de främst tänker på familjer där det finns missbruksproblem. Jag blir ledsen i hela mig när jag tänker på de barnen. Det är förstås inte bara under julen som det är synd om dem, men just under den högtid som vi allra mest ser som barnens så blir det extra tydligt att vuxna i deras närhet väljer bort dem för att istället bli fulla. Och faktiskt, jag tror att ett barn med alkoholiserade föräldrar ändå känner kärleken i att de avstår just under julen, även om de super alla andra dagar. Det är också möjligt att den vita julen kan vara den där lilla knuffen som får en alkoholist att sluta dricka helt.

Och visst ser jag en poäng i att en massa människor som inte har några alkoholproblem också skriver under den där listan och delar den där länken. För alltid är det någon som ser, som verkligen behövde se. Och som kanske tänker till en gång extra.

Men jag tänker faktiskt inte lova att inte dricka någon alkohol under julen.

Inte för att jag inte skulle kunna avstå helt, men jag tror helt enkelt inte att en kopp glögg eller ett litet glas portvin är något som mina barn tar skada av. Jag tror inte att det är alkoholen i sig, utan berusningen, som är det stora problemet utifrån barnens perspektiv. (Det finns förstås också en socialisationsaspekt i det hela, där barnen lär sig att vuxna dricker öl till maten och det riskerar att bli en del av hur vuxenblivandet senare manifesteras hos barnen.)

Ska vi prata gränsdragningar så tänker jag att det viktiga är att inte bli berusad. Som förälder så har man alltid ett ansvar för sina barn, oavsett om det är jul eller midsommar eller firmafest eller 40-årskalas. Det ansvaret handlar både om att inte utsätta dem för obehaget att se en förälder vara ‘konstig’ och ‘inte sig själv’, och att faktiskt vara i skick att ta hand om dem. Att kunna åka med dem till sjukhuset om det skulle behövas, att kunna bära ut dem ur ett brinnande hus, eller bara att kunna stiga upp med dem klockan fem och lägga pussel. Och när de blivit lite äldre – att kunna köra och hämta dem när de redan borde legat i sina sängar men inte gör det. Den gränsen gäller alla dagar, alla dygnets timmar.

Och då kan man faktiskt dricka lite glögg på julafton, ändå.

..om alkohol

Det är måndag kväll och vi lagar musslor till middag och öppnar en flaska vin. En chardonnay. Och vi suckar lite över våra hopplösa vinglas, som egentligen inte är våra alls, och säger vi skulle behöva några som låter dofterna komma mer till sin rätt.

En stund senare sitter jag i soffan och läser. Sånt som jag brukar läsa, mest bloggar (t.ex. den här, den här och den här). Det handlar om alkohol. Några som kommenterar skriver att ingen dricker alkohol bara för smakens skull. Att det alltid handlar om ruset. Att det alltid är skadligt. Om inte för en själv så för andra runtomkring.

Och först tänker jag att det inte är sant.

Jag tänker på vinet som en del av en god måltid. Om hur smakerna kompletterar varann. Om hur maten smakar bra, och så tar man en liten klunk vin, och så smakar det ännu bättre. Ibland dricker jag bara en enda klunk, för att det är gott. Då kan man ju knappast tala om rus, då måste det väl bara handla om smak?

Men det handlar inte bara om smak.

Det handlar inte heller bara om rus.

Det handlar också om kultur, normer och vanor. Om vad vi känner hör till, vad som skapar stämning, vad som förväntas i olika situationer. För varken smak eller rus är oberoende av dessa saker, snarare definieras de av dem.

Vi lär oss vad som är gott, vänjer oss vid smaker. Ett glas rött till fredagsmiddagen är inte bara en statistisk normalitet, det är också en social en. För många människor hör det helt enkelt till, och det känns inte som fredag annars. För andra är det som ‘hör till’ av en helt annan kaliber. Där ‘att gå ut’ per automatik innebär att dricka alkohol – att dricka mycket alkohol – så att utgång mitt i veckan är otänkbart för man ‘ska ju jobba imorgon’. Där drickande nästan alltid innebär att man känner av alkoholen, både under tiden och dagen efteråt. Ytterligare andra dricker inte alls – av olika anledningar.

Alldeles oavsett så lever vi alla i en alkoholkultur. Den tar sig olika uttryck, och i vårt sätt att konsumera (eller inte konsumera) alkohol kan man spåra ett identitetsarbete. Att dricka alkohol är könat, klassat, rasifierat. Det är ett sätt att visa vem man är. Öl eller champagne? Jim Beam eller Port Ellen? Riedelglas eller Ikeaglas?

Det är klart att det handlar om smak. Och det är klart att det handlar om rus. Men vi ska inte förledas att tro att det stannar där.