…om att skapa konflikter där de inte skulle behöva finnas

En grej som jag verkligen, verkligen skulle vilja förstå är hur begrepp på makronivå i vardagliga diskussioner tenderar att uppfattas som att de ligger på individnivå.

För att ta det från början.

Begrepp på makronivå är till exempel ‘struktur’ eller ‘kultur’. (Uppdelningen av mikro/makro kan i och för sig ifrågasättas också, men det behöver vi inte gå in på här.) Det finns så klart ett samband mellan den här nivån och aktörsnivån (dvs. personer, folk, individer). Drar man det (för) långt så hamnar man i någon slags syn på individen som helt styrd av strukturerna. Aktörsskapet försvinner och därmed är det svårt att ställa människor till svars för vad de gör eller säger – de ‘styrs ju bara av de rådande strukturerna’. Även om få skulle skriva under på det synsättet så är en vanlig kritik som riktas mot studier som för ensidigt fokuserar på den strukturella nivån just att aktörsnivån blir för osynlig.

I andra änden av spektrat står individen relativt ensam. Där är vi bara individer och begränsas inte av normer, av kulturella föreställningar eller av strukturer som klass eller kön. Med det här synsättet blir individen också helt ansvarig för alla aspekter av sitt liv och sitt agerande, och därför finns en tydligt moralisk aspekt. Den som inte lyckas bygga upp en karriär har inte jobbat tillräckligt hårt eller är inte tillräckligt bra (för att hårdra det) – och aspekter som att hen var tvungen att sluta skolan för att börja jobba hemma på gården, att hen inte fick några jobb p.g.a. sin sexuella läggning eller att hen inte kände rätt personer hamnar liksom utanför resonemanget. Inte heller det här perspektivet i sin mest renodlade form är förstås något som särskilt många skulle ställa sig bakom.

I realiteten hamnar de flesta samhällsdiskussioner (t.ex. kring kön och jämställdhet) någonstans mitt emellan, och det är förstås rimligt. Till stor del är de debatterna i själva verket en kamp om i vilken grad det ena eller andra perspektivet ska ses som viktigare: även om ingen kanske förespråkar någon av ändpunkterna så förespråkas ofta att diskussionen måste flyttas åt antingen det ena eller det andra hållet på detta kontinuum.

Till exempel:

A: “Såg du Xs urringning? Kvinnor som klär sig så sexuellt utmanande får faktiskt skylla sig själva.”
B: “Fast det belönas ju i de flesta sammanhang, det finns en tydlig sexualiserande norm så det kanske inte är så konstigt att…”

Typ så. Ser ni hur ståndpunkterna här har med mikro och makro att göra? Och hur var man lägger sig blir viktigt utifrån ett moraliskt (eller snarare moraliserande) perspektiv?

Så långt allt väl. Det är ingen konstig diskussion och det är för övrigt en ganska klassisk ideologisk debatt som ofta utmynnar i någon slags höger-vänsterskala.

Det som jag tycker är intressant är när det hettar till, och det inte längre blir en fråga om vilket perspektiv man förespråkar utan snarare en sammanblandning av dem: när ett argument om ‘könade strukturer’ tas som om det vore en anklagelse på personlig nivå, eller när ett inlägg om ‘våldskultur’ bemöts med argumentet ‘jag har minsann aldrig slagit någon’.

Det som händer när det blir så här, det är att någon som försöker anlägga ett vidare perspektiv bemöts som om hen rör sig på individnivå: budskapet förvrängs så att det blir något provocerande, och först därefter ‘bemöts’ det. Det innebär att ‘debatten’ hamnar i ett slags ‘men-det-sa-jag-aldrig-joho-nähä-joho-nähä’.

Det är att skapa konflikter där de inte ens skulle behöva finnas.

…om problemen med förskolan

Läste ni Hakelius ganska uppmärksammade krönika förra veckan där han liknar förskolor med fängelser? Om inte så var poängen ungefär den här: han hade sett ett led förskolebarn på väg till en park. Barnen var vilda och lärarna skrek och svor åt dem. Det såg ut som fångar på led, och de skulle säkert bli kriminella också med den behandlingen (skrev han). Sen såg han en dagmamma med en grupp ytterst välskötta små barn som ‘konverserade stillsamt’ medan hon i lugn och ro handlade bröd. Slutsats: sätt inte barnen på anstalt. Anförtro dem ‘åt en person du litar på’. (Huruvida personer som inte äter bröd inte är att lita på framgår tyvärr inte av krönikan.)

Den krönikan var förstås tillspetsad på ett ganska obehagligt vis. Och om syftet var att kritisera hur förskolorna generellt fungerar så misslyckades han definitivt eftersom lärarna pekas ut på ett sätt som snarast förflyttar uppmärksamheten från strukturell nivå till den om ‘personlig lämplighet’. Det finns många problem som är värda att uppmärksamma när det gäller förskolorna, men Hakelius uppehåller sig på individnivå, både vad gäller personalens agerande och de föräldrar som ‘sätter sina barn på anstalt’, och på så sätt så förblir inlägget en missriktad provokation snarare än en fruktbar kritik av strukturella problem.

En annan text som cirkulerat de senaste dagarna är en debattartikel som några förskollärare i Blekinge skrivit. Med den insikt som de har i verksamheten så borde de ju kunna säga något intressant, kan man tycka. Men – de gör precis som Hakelius och fastnar på individnivån. Problemet med förskolan, konstaterar de, är att föräldrar som inte vill vara med sina barn sätter sina barn där i alltför stor utsträckning. Det är deras fel att barngrupperna är så stora. Om folk inte satte sina barn i förskola så skulle det inte vara så många barn där! Och, ja, det är ju sant, det är det. Om ingen satte barnen i förskola skulle det inte vara några barn där alls faktiskt. Då skulle vi kunna lägga ner förskolorna helt och hållet, så var problemen lösta. Den grupp som de lyfter fram lite extra i artikeln är de arbetslösa. De behöver egentligen inte ha sina barn där så mycket som de har eftersom de ändå knappast söker jobb under tiden, tycker de anonyma förskollärarna. Eftersom de arbetslösa tydligen inte vill vara med sina barn så förstör de för alla vi andra som skulle vilja ha mindre barngrupper. Och får de jobb så kommer de säkert att jobba heltid också (de jävlarna).

Förlåt, jag raljerar lite. Men de skriver faktiskt det här, på riktigt.

Jag säger inte att det inte kan ha skett en förskjutning i samhället där ‘egen tid’ och självförverkligande betonas allt mer. Det är mycket möjligt att det har (men det innebär i så fall inte nödvändigtvis att detta inverkar på föräldrarnas agerande, ska påpekas). Men en sådan utveckling är inte något som förskollärarna bakom artikeln belägger eller diskuterar närmare, tyvärr. Det är synd, för det hade kunnat vara riktigt intressant. Inte heller säger de något om hur till exempel förändringar på arbetsmarknaden kan inverka på de behov av förskoleverksamhet som familjer har idag, hur den psykiska ohälsans utbredning kan ha ökat familjers behov av hjälp med sina barn, eller hur svårigheten att få en förskoleplats överhuvudtaget tycks innebära att föräldrar känner sig tvungna att försöka få in sina ettåringar redan till skolstarten i augusti, eftersom de mest troligt annars måste vänta ett helt år innan de kan få en plats då ganska få platser blir lediga under läsårets gång (som DN skrev om i helgen). För att inte tala om den politiska nivån, där besluten om resurser faktiskt tas.

De svenska förskolorna tycks, för att generalisera, ha en hel del problem. Vore det inte intressantare att faktiskt diskutera dem, istället för att bara skylla dem på olämpliga pedagoger eller lata föräldrar?

…om var man fäster blicken

Jag läser Jasenko Selimovics svar till Jonas Hassen Khemiri.

Jag läser och jag blir ledsen.

För det han säger är egentligen så typiskt. Det är vad många, många andra också säger, i olika sammanhang. När man skriver om kön, till exempel, så får man ofta höra det. När du ser strukturer så blir du ett offer. Strunta i det där så blir du fri! Det är bara då du kan förändra.

Så kanske det är för en del. Eller, rättare sagt, säger ni att det är så, så är det väl så. För er.

Måste ni vända bort blicken för att inte förlora er i uppgivenheten, så gör då det.

Men jag hoppas och tror att vi är fler som förmår att se strukturer, orättvisor, förtryck, utan att tappa bort individen. Jag hoppas och tror att vi är fler som inte antar att talet om strukturer innebär att aktören tillintetgörs.

För det är ett missförstånd.

Det handlar inte om en tävling i vem som har det värst. Det handlar inte om att frånsäga sig ansvar för sitt eget liv. Det handlar inte om att vältra sig i de orättvisor som man ser.

Det handlar om att fästa blicken på mönster som vi faktiskt kan jobba för att ändra på.

Och sedan göra just det.

Läs för övrigt gärna Nina Åkestam, som träffsäkert lyfter problemet med att likställa rasism med rasister.

…om att leva som man lär

Om man tycker något – och det gör man ju – måste man alltid leva i enlighet med det då?

Är det okej att tycka att miljön är viktig och ändå köra bil? Är det okej att tycka att barnen är det finaste man har och ändå låta förskolepersonalen ta hand om dem en stor del av vardagarna? Är det okej att tycka att djurindustrin är vansinnig men ändå äta kött ibland?

Konsekvens brukar ses som ett viktigt drag hos sådana som tycker saker. Politiker, debattörer, bloggare. Miljöpartister förhörs i intervjuer noga om sina vanor. Cyklar de till jobbet? Handlar de ekologiskt? Har de någonsin råkat slänga julklappspapper i tidningsinsamlingen? Man förväntar sig lite mer av dem, eftersom de tagit på sig uppgiften att tala om och för miljön. Enligt samma logik får vänsterpartister och socialdemokrater onda ögat när de köper dyra bostadsrätter, har lyxiga märkesväskor eller gör skatteavdrag som de förvisso har rätt till – men med den inkomsten kunde de väl gott betala i alla fall om de nu tycker att det är så sexigt med skatt?

Jamen, ni vet.

Och när det gäller feminism så blir det här ibland så väldigt tydligt. Om man som feminist lyfter fram och diskuterar könade strukturer och normer så finns det en rad förväntningar på hur man ska vara som person för att ses som konsekvent.

(Nej, jag tänker inte på arg, hatisk eller rabiat…)

Pratar man som kvinna om hur kvinnliga skönhetsideal tar upp kvinnors tid, kraft och pengar samtidigt som de begränsar, så blir frågan om man själv använder mascara, rakar sig under armarna eller går i höga klackar. Problematiserar man mäns och kvinnnors arbetsfördelning i hemmet så undrar någon vem det är som byter däck hemma hos en, och vem som fållar gardiner. Och om man tar upp hur mäns och kvinnors uttag av föräldraledigheten skiljer sig åt på ett problematiskt sätt så får man räkna med att själv redovisa hur man fördelat dagarna, om man råkar ha barn och en partner av annat kön än en själv.

Det finns en logik i kraven på konsekvens. Men det finns också en naivitet inför hur strukturer verkar, hur normer känns i kroppen, hur vi bestraffas och belönas när vi beter oss på det ena eller andra sättet.

Och det räcker inte att göra ‘rätt’ på ett område när det gäller kön och feminism. Det måste vara allt, samtidigt, tycks det. Försöker man prata om det ena så får man räkna med att förklara och försvara sig även på det andra. Okej, så ni delade föräldraledigheten lika? Men du använder ju läppstift när du går ut på krogen! Eller tvärtom.

Och jag blir trött, så himla trött.

Det måste få gå att göra något utan att göra allt, och utan att nedvärdera saker som andra väljer att fokusera på. En del vill och orkar göra mer än andra. Det är bra, fint, att de gör det. Kanske kan fler komma dit en dag. Men det innebär inte att det inte räknas, det som de som gör mindre ändå gör.

Allt räknas, även det lilla.

Och just därför är det bra att uppmuntra varandra att jobba med sin egen vardag. Att tipsa, diskutera, tänka tillsammans.

Man får också vara kritisk. Man får säga har du tänkt på att det alltid är din man som kör när ni åker bil tillsammans, borde ni inte jobba med det? Eller det är alltid din fru som lagar mat när vi är hitbjudna på middag, medan du sitter i bastun, tycker du att det är riktigt rättvist? Kanske bör man till och med säga det, åtminstone ibland.

Men man ska akta sig för att ställa saker mot varann. Hur många föräldradagar är hår under armarna värt, liksom? Och om Han fållar gardinerna, är det då okej att Hon alltid är den som vabbar?

Slutligen – och kanske är det här det allra viktigaste: koppla inte ihop teori och praktik på ett sådant sätt att ett visst agerande i vardagslivet diskvalificerar den personen från att diskutera eller problematisera de normer eller strukturer som det handlar om.

Trovärdigheten i budskapet får inte ifrågasättas bara för att personen själv, av någon anledning som denne faktiskt inte är skyldig att redovisa, inte vill eller förmår att helt leva som hen lär.