…om att göra kärlek

Idag gifter sig två av mina finfina vänner och jag är inte där. Jag hade så gärna velat, men det gick inte.

Det är för långt, för mycket, för mig.

Och det gör mig ledsen.

Dels blir jag ledsen för att tillställningar av alla de slag är en bra möjlighet att ses, särskilt när man bor långt från varann. Och jag hade velat ses. Men jag är också ledsen för att jag hade velat vara med just på bröllopet. Det handlar inte bara om att träffas, det är mer än så.

Jag är väl egentligen ganska äktenskapskritisk, det ska villigt erkännas.

Men äktenskap, och bröllop, har stort symbolvärde i vårt samhälle, och oavsett vad man tycker om det i grunden så innebär det att äktenskap (och bröllop) är en av de allra starkaste symbolhandlingarna för att göra kärlek på.

Och det är himla fint att göra kärlek. Alltid.

När vi lovar i nöd och lust så handlar det inte bara, kanske inte ens främst, om att vi binder oss till varandra juridiskt. Jag tror att det idag också, eller kanske ibland till och med ännu hellre, handlar om att anspela på den etablerade bilden av äktenskap som det ultimata kärleksbeviset, och genom handlingen därmed visa hur man känner.

Och då skadar det förstås inte med vittnen (gäster, kallas vi väl oftast), eftersom de med sin närvaro befäster och bekräftar handlingen. Oooandet och aaaaandet och de rörda tårarna (jo, jag gråter på bröllop) signalerar att vi ser, vi förstår vad ni gör, vad ni känner.

Och så gör man kärlek tillsammans, allihop.

Jag hade velat vara ett av de vittnena, och fått göra kärlek med er, Malinda och Catrine.

…om att säga det med ett kort

Kaféet dit vi oftast går har en hel vägg fylld med kort. Jag brukar stå och titta på dem medan jag väntar på min latte. De är fina och jag tänker ofta att jag borde köpa ett och skicka till någon vän som jag inte hört av mig så mycket till som jag egentligen skulle vilja.

De här korten satt precis bredvid varandra i det där stället. Födelsedagskort till någon man är gift med. Ganska fina, men också obehagligt tydliga i hur positionen som maka och make fylls med olika innehåll.

Kortet till vänster har texten: To my wonderful husband. Wishing you a birthday that’s as special as you are.

Mannen beskrivs alltså som en underbar och speciell person. Unik.

På kortet till höger ställs först kategorin ‘fru’ upp. Sedan beskrivs hur en sådan är, och därefter konstateras det att mottagaren av kortet passar in i den mallen. Bra gjort! 

En idealisk fru är läcker och sexig. Utseendet är med andra ord viktigast. ‘Fabulous’ skulle jag översätta med ‘fantastisk’ eller liknande, och det känns ju som en rätt schysst komplimang. Men för säkerhets skull slog jag upp ordet. Tyda.se angav tre möjliga betydelser:

- extremely pleasing
- lacking factual basis or historical validity
- barely credible

Ordet ‘fabulous’ har att göra med ‘fabler’ – sagor där djur har mänskliga drag. Ordet står alltså för att något är lite ‘övernaturligt’, inte så verkligt eller trovärdigt.

Men hallå, ‘extremely pleasing’ då? Det är väl mest den betydelsen som används på kortet? 

Ja jag tror knappast att avsikten är att säga att fruar inte är trovärdiga, och det är nog få som skulle läsa det så. Men ser man till betydelsen ‘extremely pleasing’ så är den vid lite närmare granskning inte så himla trevlig heller. ‘Pleasing’ lägger nämligen fokus på motparten, betraktaren, vilket är mannen i ett heterosexuellt förhållande. ‘To please’ betyder nämligen att behaga (någon), att göra någon nöjd och vara (någon) till lags.

Är ni med på vad skillnaden i ordval är? Maken på kortet beskrivs som ‘wonderful’ – något han är i sig själv oberoende av vem betraktaren är. ‘Pleasing’ – om det nu är den betydelsen vi lägger i ‘fabulous’ – är något som frun är inför sin partner.

Med andra ord: Mannen är unik. En individ. Kvinnan är en roll. En snygg och sexig roll som är behagfull för den hon är gift med.

Sedan är det säkert så att de flesta förstår ‘fabulous’ ungefär som jag gör – ‘fantastisk’ eller något i den stilen. Och då blir ju diskussionen om att vara ‘pleasing’ lite av ett sidospår. Men även om man bortser från ordet ‘fabulous’ i beskrivningen av en idealisk fru så är skillnaden mot hur mannen beskrivs tydlig.

Vad säger ni, ska vi titta lite på texten inuti korten?

Så här står det i kortet till frun: So glad you’re mine. Happy birthday, with all my love.

Kortet till maken är lite mer kortfattat. Där står det: With all my love on your birthday.

Det finns flera skillnader, men den tydligaste (utöver alla färgglada hjärtan som förutsätts tilltala frun men inte maken) är att kortet till frun har ett ytterligare budskap utöver den kärleksfulla grattishälsningen. Glad att du är min.

Det är förstås inte så ovanligt att likna kärleksrelationer vid ägande. Självklart kan man tycka att det i sig är obehagligt och så vidare, men det är inte det som är grejen här. Grejen är att det bara är i hälsningen till frun som det görs. I hälsningen till maken görs inga sådana anspråk.

Han är sin egen, vilket är helt i linje med budskapet på kortets framsida.

Hon är sin partners. Också det helt i linje med kortets budskap i övrigt.

Men hallå, det står ju faktiskt ‘to my husband’ på kortet till maken! Det är väl precis samma sak?

Ja, så står det. Men det är inte samma sak. ‘Till min make’ handlar mer om att ställa upp förhållandet mellan den som ger kortet och den som får det. Han får kortet för att han är avsändarens make. Man kan jämföra med att skriva ’till min bästa vän’ eller ’till min mamma’. Att säga ‘du är min’ signalerar ett anspråk som ligger på en helt annan nivå.

Nåja. Hon får i alla fall ett fint födelsedagskort, frun. Det är ju alltid något.

…om äktenskapet

Foto: Andreas Lestander

Det är den trettonde januari idag och jag blir både varm och kall i hjärtat på samma gång. Jag inser att vår bröllopsdag var för tio dagar sen. Och ingen av oss kom ihåg den. Vi kom inte ihåg den dagen efter heller, eller dagen efter det.

Tio dagar efter. Då minns jag, äntligen.

Och det värsta är inte att vi glömde i år. Utan att vi har glömt den vartenda år. Det är fjärde året i rad som vi glömmer, som vi inte gör något särskilt alls för att fira.

Inte för att jag tycker att bröllopsdagar är de märkvärdigaste av dagar, egentligen. Det är ju vardagarna som är viktigast. Det är dem man väljer att gå igenom tillsammans. Det är där kärleken finns, och det är där det både gnistrar och gnisslar. Varje dag väljer vi varandra och det kan man ju fira vilken tisdag som helst.

Äktenskap är ju praktiskt och bra av många skäl. Arvslagar och amerikavisum till exempel, och att man kan boka bord på fina restauranger och säga it’s our anniversary så att de kanske bjuder på ett glas champagne eller åtminstone säger congratulations när man sätter sig till bords.

Men det revolutionerar inte livet precis, det där med att vara gift.

Inte nuförtiden.

Jag minns när jag skulle skära upp tårta hemma hos min farmor, någon gång i begynnelsen. Och den ville inte stå, tårtbiten. Nu blir jag inte gift, konstaterade jag. Och hon kontrade med att gift, det är inget man blir, inget upphöjt tillstånd som gör en till en annan. Man kan gifta sig, om man vill, men man ‘blir’ inte ‘en gift’ för det.

Och det är så jag vill tänka på det. För jag är ju precis samma, och det är han med.

Lika glömska som förut, är vi.