…om personangrepp, kritik och det där långfingret

A ringde mig på jobbet i eftermiddag. Han ville kolla så att jag ‘var okej’ eftersom han upplevde att en person som kommenterade här var obehaglig och hotfull och han tänkte att det kanske skulle vara jobbigt för mig.

Men det var det ju inte.

Jag är i och för sig inte van vid att folk svär åt mig, säger att jag är dum i huvudet och anklagar mig för att ljuga eller för att ha psykiska problem som jag borde söka hjälp för. (Mina barn har som tur är länge kvar till tonåren, men tids nog lär jag väl få höra sådant där jag med.)

Visst är det skrämmande att få sådant kastat över sig, särskilt när man sett samma person uttrycka sig ännu grövre i andra sammanhang. Man kan ju faktiskt aldrig veta vad en person är kapabel till, och senast jag hörde folk prata med andra på det där sättet var på högstadiet där det mobbades ganska friskt.

Däremot jobbar jag inom ett område där kritisk diskussion och debatt är en kärnverksamhet. Det gör att jag är van vid oenighet ner på detaljnivå (säger ingen emot så är det något skumt). Idag vid kaffemaskinen frågade en kollega vad jag tyckte om konferensen som jag var på för några veckor sedan. Fick du några bra kommentarer? undrade han. Tja, svarade jag, några kommentarer och frågor, men inget jag inte hört förut och inget särskilt kritiskt. Så det var ju lite synd.

Det är när vi diskuterar med andra som vi får pröva våra ståndpunkter och våra argument. Och jag har diskuterat interaktion, intersubjektivitet, kognition, kunskap och makt i tillräckligt många sammanhang för att veta att det jag säger stöds av omfattande forskning. Med det i ryggen så blir det möjligt att – när obehaget lagt sig – ta ett steg tillbaka och observera.

Det är ett privilegium att ha den bakgrund som gör ett sådant förhållningssätt möjligt.

Jag förväntar mig så klart inte att folk i allmänhet ska diskutera som man gör inom akademin, även om det vi pratar om råkar höra till etnometodologisk, samtalsanalytisk och diskurspsykologisk teoribildning. Det är faktiskt rätt häftigt att ens kunna prata om sådana saker utanför seminarierummen! Jag skulle gärna göra det mera.

Men jag tycker heller inte att det är värt att lägga min tid på att förklara och diskutera saker, när det inte bemöts med någorlunda underbyggda sakargument, utan snarare med (van)tolkningar av mina känslor och tankar, uppblandat med personangrepp.

Så det tänker jag inte göra.

För övrigt är mitt vänstra långfinger fortfarande avdomnat.

Det är lite jobbigt att skriva nyanserat när kroppen är så explicit.

…om semester, “semester” och skattefiffel

Idag hade Aftonbladet en intressant artikel som handlade om hur Skatteverket använt en uppdatering på Facebook som bevis för att upptaxera en person med 400 000 kronor.

I korthet var historien så här: Sven-Ingvar ägde en husbil i sitt företag. Vid ett tillfälle lade han upp en bild på sig själv och husbilen och skrev statusuppdateringen “semester genom Sverige.” Detta tolkade Skatteverket som att han använde husbilen privat. Sven-Ingvar hävdade att han inte menade att han faktiskt hade semester när han skrev statusuppdateringen, utan att han åkte genom Sverige (i jobbet) och stannade till för natten och då förstås var ledig eftersom det var kväll.

Sven-Ingvar själv är upprörd för att Skatteverket ‘snokar’ i hans bilder och menar att de inte borde göra sådant. Jag tycker nog inte att det i sig är ett särskilt stort problem, snarare är det väl bra om myndigheter använder sig av information som publicerats och offentliggjorts och är enkel för dem att komma åt.

Det jag vänder mig mot är snarare hur de använt informationen – dvs. hur de (i Aftonbladets version) har tolkat statusuppdateringen.

Skatteverket tycks i det här fallet utgå från att sådant som skrivs i sociala medier beskriver hur det är – vad man gjort, när, med vem, och så vidare.

Men varken det vi säger när vi pratar med varandra eller det vi skriver i sociala medier är en direkt spegling av verkligheten. Det är en omöjlighet. Utan att gå in på när folk använder rena lögner (det förekommer säkert också) så är statusuppdateringar, blogginlägg, tweets och så vidare arenor där vi konstruerar vår identitet, precis som interaktion ‘IRL’ är det. Det finns i det närmaste oändliga möjligheter att berätta om sitt liv på. När vi väljer en formulering så väljer vi per definition bort en annan, och nyansskillnaderna i vilken vi väljer kommer att påverka hur vi uppfattas. Det betyder inte nödvändigtvis att en av dem är mer sann än den andra så att vi medvetet hittar på saker som förskönar omgivningens bild av oss och våra liv.

Exempel på saker som jag säkert skulle ha kunnat skriva i sociala medier och som svenska myndigheter skulle kunnat reagera på om de sett det som sanningar:

  • Vab idag igen!- om jag jobbade och inte vabbade i teknisk mening.

    Jag har förtroendearbetstid vilket i princip innebär att jag lägger den när jag vill. Det är alltså möjligt för mig att vara hemma med sjuka barn och sen jobba igen det på lördagen istället, så att jag egentligen inte alls ‘vabbar’. Om jag ändå säger att jag gör det (som i det här exemplet) så beror det på att ordet ‘vab’ i dagligt tal också använts allmänt för att ta hand om sjuka barn, inte bara för att använda Försäkringskassans ersättning för att göra det.

  • Härligt med barnvakt!- om jag tog ut föräldrapenning den dagen.

    Om man tar ut föräldrapenning ska man vara med sina barn, sådana är reglerna. Men vad betyder ‘barnvakt’ egentligen? För mig skulle det kunna betyda att jag fått besök av en vuxen kompis eller släkting och att denne busar med barnen på vardagsrumsgolvet medan jag några meter bort fixar lunch åt oss allihop. Eller att jag hade barnvakt igår, när jag inte tog ut någon föräldrapenning, men bara inte varit online förrän nu och därför kom det inlägget med lite fördröjning.

Kontentan är att man inte bara kan ta något som någon skrivit för vad det är, rakt av. En statusuppdatering kanske kunde räcka för att väcka misstankar och en vidare undersökning, men det är inte rimligt att den ska ses som bevis om det är så att man inte tydligt är överens om vad innebörden är.

Kan man mena olika saker med ‘semester’? Skulle Sven-Ingvar ha kunnat använda det ordet fastän det var en jobbresa?

Det har jag inga som helst tvivel om.

Jag är uppvuxen i en egenföretagarfamilj där “semester” är det man har mellan förmiddagsskiftet och eftermiddagsskiftet, där “semester” är när man jobbar utomhus en solig dag, eller där en sommar när man varit ledig tre helger av fem är en sommar då man haft mycket “semester”.

Jag jobbar dessutom själv i en bransch där det inte är ovanligt att ‘jobba ikapp’ när man egentligen, i formell mening, har semester, eller att åka på konferenser i jobbet under semestern (och ibland till och med bekosta dem själv).

Hur vi använder språket skiftar beroende på kontext. Olika ord – som ‘semester’ – kan ha olika innebörd i olika situationer och för olika personer. Precis som ‘vab’ ibland kan betyda att barnen helt enkelt är sjuka, eller ‘barnvakt’ kan betyda att man delar ansvaret med någon – trots att det inte är så myndigheterna använder orden – så kan ‘semester’ betyda något helt annat än den innebörd som Skatteverket lägger i ordet.

Kanske behövs det fler samtalsanalytiker som konsulter i skattemål av det här slaget?

…om att välja bort kvinnor

Igår i bilen så pratade jag och min man.

(Alltså, vi pratar ju annars också, men just när man sitter i bilen med barnen fastspända där bak så hinner man ju oftast säga mer än en mening innan man måste torka upp spilld juice, trösta någon som ramlat eller lyfta ner någon från diskbänken. De sitter liksom där de sitter.)

I alla fall. Vi pratade om när det blir dags för A att ha sin första doktorand och hur viktigt det är att hitta rätt person. Det handlar ju om någon man ska forska tätt ihop med i fem år, skriva  flera artiklar med och så vidare. Rätt person hjälper ens egen karriär, fel person kan stjälpa den.

Jag skulle nog vara mer orolig om det var en kvinna, sa A lite raljerande. Det är större risk att hon ska vara föräldraledig, hon kanske blir borta flera år och då står jag där och kan inte slutföra mina projekt. 

Han menade förstås inte att han faktiskt kommer att låta kön vara en faktor när det blir dags att anställa en doktorand.

Men jag tror att det kan vara bra att prata om känslor och tankar av det här slaget. Det är liksom inget konstigt att tänka tanken – det betyder ju bara att man är medveten om hur mönstren ser ut. Men om man inte erkänner att man tänker det, om än bara för en sekund, så blir det mycket svårare att se till att man inte agerar baserat på de tankarna. Är man medveten om problemet så kan man, när man väljer mellan kandidater, uttryckligen fråga sig själv om man låter kön spela in på något sätt när man väljer. Då är risken betydligt mindre att det blir så.

Vi konstaterade också – förstås – att ju mer likartade mönstren för föräldraledighet blir mellan män och kvinnor, desto mindre blir poängen att göra den sortens risköverväganden. Då blir incitamentet att välja bort kvinnor mycket mindre.

Tänk – ett arbetsliv där kvinnor inte kvoterades bort. Kanske, någon gång, att vi kan nå dit?

…om flexibiliteten

Idag är det baddag. Fabian har simlektion på förmiddagen och A åker och simmar med honom och efteråt äter vi allihop mexikanskt till lunch på restaurangen bredvid.

Och varje vecka säger vi i bilen till varann att vi är så glada att ha jobb där man kan planera sin tid själv. Så att det går att ta en förmiddag i veckan till simning och enchiladas. Så att det går att sluta tidigt och åka till lekparken om det är en härlig dag. Så att det går att planera resor när det passar oss utan att oroa sig för om vi ska beviljas semester.

Visst, att forska innebär mycket jobb och det är en konstant press, men när det är bra – då är det väldigt bra.

…om veckan

Söndagar summerar veckan. Det här har jag bland annat pysslat med:

1. Blandat GT i små flaskor som värsta vintagebruden. Det kan ha haft att göra med att alla glas var slut, men det tycker jag inte vi ska låtsas om.

2. Tittat på den här videon om Disneyprinsessornas öde. Fem gånger. I rad.

3.  Funderat över det kloka i att ens överväga att flytta till Sverige när en typisk onsdag i mars spenderas barfota i lekparken.

4. Läst delar av senaste numret av Nature, världens högst rankade vetenskapliga tidskrift alla kategorier. De konstaterade att ‘science remains institutionally sexist’. Upplyftande som alltid.

5. Ätit rökt lax, sparris och hollandaise till middag. Två gånger.

6. Diskuterat hur uppdelningen i produkter för ‘folk’ respektive ‘kvinnor’ är dum.

 

7. Sett filmen Argo. Den var grym.

8. Gymmat utomhus med min Mini-PT.

…om att länka till forskning (eller inte)

Igår skrev jag om hur vetenskapliga referenser tycks användas och efterfrågas allt mer på bloggar och forum.

Själv använder jag sällan eller aldrig referenser till vetenskapliga studier när jag skriver här.

Huvudanledningen är ganska enkel – jag vill att bloggandet ska få vara en annan sorts skrivande, ett lite friare skrivande. Mina texter här är inte vetenskapliga texter. Ville jag att de skulle vara det så skulle jag nog inte heller publicera dem här, utan i vetenskapliga tidskrifter. Då skulle de också se ganska annorlunda ut.

Men den här bloggen, liksom de allra flesta bloggar jag läser, är en personlig blogg. Jag skriver om sådant jag är intresserad av, sådant jag tänker på, sådant jag tycker är viktigt. Utgångspunkten är alltid mitt eget perspektiv. Så tror jag att det är för de flesta som bloggar.

Ofta finns det inslag av analys i det jag skriver. Och visst bygger det i någon mening på vissa teoretiska utgångspunkter. I inlägget om referenser som jag skrev igår utgick jag exempelvis från diskursiv psykologi. Men – man måste inte ha läst diskursiv psykologi för att hänga med på vad jag säger. (Hoppas jag.) Antingen tycker man att analysen är intressant och rimlig eller också gör man inte det. Lyckas jag inte övertyga så torde min poäng inte vara tillräckligt tydligt framförd, eller så har jag missat något. Det är inte hela världen.

Sedan finns det förstås tillfällen där jag sätter ner foten kring hur jag uppfattar att något ’är’. Typ att kön som kategori är viktig för att förstå till exempel ’näthatet’. Det är förstås också en slags analys, som grundar sig på vad jag ser runt omkring mig. Det är en beskrivning av hur jag uppfattar att något hänger ihop, och det ska läsas precis så. Det ska inte läsas som att jag anser det bevisat att det är det enda relevanta sambandet, eller ens att jag nödvändigtvis tagit del av studier som visar på att sambandet finns.

Det är förstås inte fel att referera till studier om man vill och kan det. Det kan till exempel hjälpa andra att hitta till aktuell och bra forskning. Men det finns också problem med ett växande uttalat eller outtalat krav på vetenskapliga ’belägg’ för observationer och ställningstaganden som görs av privatpersoner i sociala medier. De problemen gör att jag faktiskt ibland undviker att komma med källhänvisningar även när jag har dem tillgängliga, eftersom jag inte vill bidra till att förstärka de tendenser som jag ser.

Det handlar om att ’krav’ på referenser gör steget att börja skriva så väldigt stort. Det verkar exkluderande, och riskerar att i onödan stänga ute människor från det offentliga samtalet.

Dels tar det en väldig tid att läsa studier och länka. Den tiden lägger åtminstone jag hellre på annat. Skulle jag känna mig tvingad att länka till studier i varje inlägg så skulle jag nog välja att inte blogga. Jag misstänker att det gäller för fler än mig.

Men man måste också ha tillgång till vetenskapliga tidskrifter. Det är det i princip bara studenter och anställda vid universitet som har. Man måste även kunna förstå och bedöma vetenskapliga studier inom ämnet, vilket torde innebära högskoleutbildning och ofta också en forskarutbildning i bagaget.

Det blir nog inte så många diskuterande samhällsbloggar kvar då, misstänker jag.

Det fina med bloggvärlden är ju annars att den låter alla säga sitt. Gillar man inte vad som skrivs kan man starta sin egen blogg, ge sina egna perspektiv.

Ärligt talat: vill jag läsa forskning så gör jag en litteratursökning. Diskuterande texter på bloggar läser jag för att det är intressant att ta del av andras tankar kring olika samhällsfenomen. Det ger mig väldigt mycket på ett personligt plan. Ibland är det givande när någon länkar till olika studier – visst – men när det börjar ställas krav på att man ska göra det för att ‘tas på allvar’ i det man säger, då tycker jag att det gått för långt.

…om fördelar med akademin

Aloha.

Vi är i Hawaii. På ön Oahu.

Det är fantastiskt. Till och med barnen sköter sig. Ikväll var vi på en eldshow och båda två satt tysta och tittade i trettio minuter. TRETTIO. Nästan lika bra som Pippi på de sju haven, med andra ord.

Anledningen till att vi är här är egentligen inte semester. Närå. A ska på konferens hela nästa vecka, så jag ska hänga i barnpoolen solo (nåja) och leka desperate housewife.

Det är sådana här gånger man verkligen uppskattar akademin.

Friheten att själv bestämma vilka konferenser som man vill åka på – just den här kan jag i och för sig ha utövat vissa påtryckningar om – och att både kunna ta med familjen och stanna borta några extra dagar utan att någon chef bryr sig om det, det är det få yrken som har.

’Resor i jobbet’ känns annars som något som lät kul när man var tjugotvå. Inte trettio med två barn. Men när man till stor del kan styra över de där resorna själv så är det ju rätt okej ändå.

Det är ju i allmänhet så att mer specialiserade jobb som kräver hög utbildning också har en större frihet i hur arbetet ska utföras och när. Jobbar man vid fabriksbandet är det svårt att jobba hemifrån, flexa eller ta ledigt en onsdag för att en kompis kom till stan. Men inom akademin kan man göra alla de där sakerna utan problem, så länge man i övrigt gör det man ska.

Att sedan det där med att ‘göra det man ska’ är en rätt omfattande historia är en annan sak. För det är klart att det finns en massa med akademin som inte är lika bra. Listan över saker att gnälla på kan ibland tyckas alldeles för lång. Det är lätt att fastna i tankemönster om för mycket jobb som liksom tar över allt annat, men som belönas i ganska låg utsträckning.

Och kanske är det för att jag har funderat en del på positivt tänkande på sistone.

Men det här med att just den här konferensen är årligt återkommande, och alternerar mellan Hawaiis olika öar, det tycks mig just idag i sig vara ett rätt starkt argument för att jobba inom akademin.

Påminn mig om det när det är dags för nästa artikelrevidering.

…om att flytta till USA

Jag fick för ett tag sedan en fråga om hur det kommer sig att vi har hamnat där vi har hamnat. Varför vi flyttade till USA, vad vi gör här, och så vidare.

Och det är en rätt patriarkal historia, förstås.

Vi satsar på min mans karriär just nu. Ska man bli professor på ett bra svenskt universitet så är det nästan en förutsättning att man flyttar utomlands ett tag, åtminstone inom de naturvetenskapliga ämnena. Så det gjorde vi. Jag pausar min forskarutbildning under tiden och passar på att föda barn istället.

Det hade inte behövt bli Santa Barbara förstås. Vi tittade lite på OC (några timmar härifrån), Tyskland och England också. Men Santa Barbara är svårslaget. Paradisiskt, nästan. Efter att ha varit här på utbyten och semester några gånger så var det ett ganska enkelt val.

Dessutom kan jag jobba här också, och gjorde det i våras och somras, innan Harry föddes. Det är till och med en fördel för mig att vara här eftersom några av världens bästa samtalsanalytiker finns här. Win-win.

Det svåra är inte att flytta hit. Det svåra är att flytta härifrån.

Men vi jobbar på det.

…om min bästa tid

Lördag morgon och jag är parkerad på favoritkaféet med laptop, böcker och en stor latte. I vanliga fall skulle jag tycka att det var jättemysigt. Egen tid. Lyssna på musik. Läsa lite. Skriva lite. Tänka fritt.

Men nu har jag Måsten över mig.

Vetenskapliga tidskrifter bryr sig inte så mycket om det där med föräldraledighet, nämligen. Refereerapporterna kom tillbaka redan i december, men jag har förträngt dem, och nu går det bara inte längre. Det är deadline för revisionerna i mars, och det är mycket som ska göras innan dess.

Och det måste göras på min bästa tid, alltihop.

Morgnarna då jag ligger kvar i sängen, läser en saga för alltför pigga barn bara för att få stanna under täcket en stund till. Den där pausen mitt på dagen de dagar när båda barnen sover lur samtidigt. Timmen mellan nio och tio på kvällen då de somnat och jag läser en bok eller tittar på film med en stor kopp te på soffbordet. Lördag morgon när vi äter frukost i lugn och ro och funderar på om vi ska åka på farmer’s market eller gå på hajk.

Alla de stunderna måste jag nu istället lägga på ‘substantiella’ omarbetningar av den där artikeln som jag inte riktigt minns vad den handlade om men som jag tror att jag tyckte var ganska bra. Men som tydligen inte var det alls.

Och det gör ont, när knoppar brister.