Två veckor har gått sedan vi flyttade och bytte plats i livet.

Jag trivs här. Här kan jag andas, röra mig, tänka.

Här kan jag arbeta.

Det enda problemet hittills är avsaknaden av internet. Det här är landet och följaktligen finns inget riktigt bredband. Och eftersom ADSL tydligen är ”helt otidsenligt” och en ”utdöende teknik” (citat, A) så har vi (dvs A) ägnat de senaste två veckorna åt att pejla 4G-signaler och läsa in en halv doktorsexamen i antennteori.

Det borde funka, är slutsatsen.

Men det funkar inte.

Jag har naturligtvis förespråkat att ge upp redan från första början, och därför ”vann” jag tydligen när A igår till sist ringde Telia.

Men jag vet inte jag.

Tänk om anledningen till att jag kan andas, röra mig, tänka och arbeta så bra –här – är just den svajiga uppkopplingen?