…om det mörka samhället

Barnet lade sitt febervarma huvud i hennes knä och tittade upp mot henne. ”Farmor, berätta något! Berätta om när du var liten!”

Och hon berättade.

Hon berättade om hur livet hade varit i det lilla samhälle där hon vuxit upp på 1980-talet, hur det hade varit en trygg plats där det enda hon varit rädd för var den mörka skogen bakom huset, men aldrig, aldrig andra människor. Hon berättade om hur folk gick ihop och organiserade sig mot frågor som de tyckte var viktiga. Mot kärnkraften, mot älvarnas reglering, mot den stat som tömde skogarna och bergen utan att betala för det. De hade sällan lett någonvart, de där protesterna, men de hade protesterat och de hade gjort det utan att vara rädda för vad som skulle hända med dem om de gjorde sina röster hörda.

En gång hade hon följt med sin farmor i ett demonstrationståg där de tände facklor och vandrade från medborgarhuset till kyrkan med plakat som talade om medmänsklighet, solidaritet och fred. Med plakat som sa – låt barnen komma till oss, låt oss hjälpa dem som har det svårare än vad vi har det.

Barnet tittade med stora ögon upp på henne. Hon visste inte vad ett demonstrationståg var för något. Kanske skulle hon aldrig få veta det heller.

De hade protesterat till en början.

Vid det första riksdagsvalet hade de bekymrat skakat på huvudet.

Inför det andra riksdagsvalet hade de ropat ”inga rasister på våra gator”.

Men med tiden blev de som protesterade allt färre, allt tystare.

Journalister som granskade Partiet fick hotbrev, telefonsamtal, och deras hemadresser publicerades på en särskild hemsida där partiföreträdare uppmanade folket att tysta dem – med våldtäkter, med misshandel, med mord. Så småningom blev hoten mer påtagliga. Journalisternas föräldrar fick också ta emot samtal, adresser till barnens skolor spreds. Om ni inte slutar skriva så om oss, så tar vi era barn. Tidningar som granskade partiet utestängdes, släpptes inte in på valvakor och sammankomster, och förvägrades intervjuer.

Folkets stöd växte. Kanske förstod de inte. Kanske brydde de sig inte.

Vid det tredje riksdagsvalet bildade Partiet regering. Då fanns det fortfarande människor som protesterade, medier som granskade, politiker som stred för andra värden, även om de var färre nu.

Men i takt med att Partiets makt ökade, så ökade också deras press på motståndarna. Presstöd drogs in. Lärare som inte ville göra skillnad på elever baserat på var de kom ifrån förlorade sina arbeten. Hoten mot journalister, samhällsdebattörer och företrädare för andra partier verkställdes.

Människor gick inte längre ihop för att protestera. De gick inte längre i demonstrationståg med facklor och plakat. Och i det lilla samhälle där hon vuxit upp var det inte längre den mörka skogen som skrämde barn på väg in i vuxenlivet. Det var det mörka samhället.

Farmodern tittade ner på sitt barnbarn och såg att hon sov djupt.

Kanske var det bäst så.

Share

…om tekniken och livet

Två veckor har gått sedan vi flyttade och bytte plats i livet.

Jag trivs här. Här kan jag andas, röra mig, tänka.

Här kan jag arbeta.

Det enda problemet hittills är avsaknaden av internet. Det här är landet och följaktligen finns inget riktigt bredband. Och eftersom ADSL tydligen är ”helt otidsenligt” och en ”utdöende teknik” (citat, A) så har vi (dvs A) ägnat de senaste två veckorna åt att pejla 4G-signaler och läsa in en halv doktorsexamen i antennteori.

Det borde funka, är slutsatsen.

Men det funkar inte.

Jag har naturligtvis förespråkat att ge upp redan från första början, och därför ”vann” jag tydligen när A igår till sist ringde Telia.

Men jag vet inte jag.

Tänk om anledningen till att jag kan andas, röra mig, tänka och arbeta så bra –här – är just den svajiga uppkopplingen?

Share

…om minuterna

Jag tänkte jag skulle rapportera om hur det går med träningstävlingen. Minuterna, sovmorgonsbelöningen och allt det där.

Det går bra.

Det går bra för att jag vunnit två veckor av tre, och jag gillar att vinna. Det går bra för att jag gått från noll gånger i veckan på gymmet till cirka tre, och det är ju ett ypperligt resultat. Det går bra för när jag gjort en halvtimme bland vikterna så suckar A och tar en halvtimmes löprunda på kvällen för att komma ikapp, och således har även han ökat sin träning ungefär lika mycket som jag.

Men. Som vanligt är småbarnsföräldrars strategier för sådana här saker tätt sammanlänkade med barnen, hur de mår, vad de gör och så vidare. Detta är problemet:

Harry har börjat sova längre på morgonen.

Det låter kanske inte som ett jättestort problem, men det gör ju att sovmorgonen helt tappar effekten den hade som pris i tävlingen. Han brukade vakna vid halv fem, och tanken på att sova längre än så en extra dag i veckan var oerhört motiverande, kan jag säga. Men så förra veckan när jag skulle få den sovmorgon jag jobbat så hårt för så vaknade han halv sju, vilket var samma tid som jag ändå skulle stiga upp. Jag fick visserligen sovmorgon, men det fick ju alla andra också. Och idag skulle A få sin sovmorgon som han vann förra veckan – vad hände? Ungen sover till tio i åtta. Tio i åtta. Följaktligen sov vi allihop till tio i åtta. Sovmorgon i allra högsta grad, men jag fick ju också en.

Nu kan man ju tycka att det är missunnsamt att tycka att ens extra sovmorgon är bortslösad bara för att den andra också får en sovmorgon den dagen.

Och så kan man ju tycka att det är lite osmakligt att använda sin ettåring som straff för att man förlorar en tävling.

Men det funkade ju!

Så vad gör man egentligen åt ettåringar som bara sover och sover på morgonen? Är det möjligtvis något som tas upp i föräldraskapslitteraturen?

Share

…om att sätta ner foten

En Stor Man, en sådan som i vanliga fall talade om Viktiga Saker som politik, beslöt sig en dag för att säga sin mening till Kvinnorna som han observerat under en längre tid.

Kära kvinnor, ni har missförstått alltihop. Ni har tänkt och tänkt men inte tänkt ända fram, kan man säga. Men misströsta inte. Jag ska hjälpa er, för jag är en Schysst Kille. Jag har dessutom flickvän, bara så ni vet. (Hon jobbar i modebranschen. Alltså, jag säger inte att hon är modell eller så, men jag säger inte heller att hon inte är det. Klura på den karamellen ni.)

Kvinnor, lyssna!

Ni har sjuka värderingar. Ni har sjuka drömmar. Ni är extremt lättpåverkade.

Att inte killar oftare säger åt er vad ni ska tycka och känna, det är ett problem. Fler män borde göra som jag och säga till på skarpen.

Här kommer lite information till er:

Inga unga tjejer drömmer om att vara normalviktiga. Inte någon faktiskt. None.

Alla unga tjejer drömmer om att vara trådsmala med kilometerlånga ben.

Den Stora Mannen använde gärna ett överdrivet bildspråk för att folk verkligen skulle förstå. Om man säger ’långa ben’ kan det ju finnas folk tjejer som inte fattar vad det betyder. Men om man anger ett absolut mått – en kilometer till exempel – så kan till och med småflickorna förstå att riktigt så långa ben inte är normalt. Det är viktigt med tydlighet i sådana här sammanhang.

Kvinnor, lyssna!

Ni ska behaga män, det kan vi väl alla vara överens om. Men ni gör ju inte det när ni blir så där smala! Ni gör fel!

Fel.

Män gillar smala midjor med breda höfter. Alltså, det är inte bara jag. Mina kompisar tycker också så. (För vi pratar ju så klart om hur ni ser ut och hur vi vill att ni ska se ut, bara så ni förstår det.) Vad män tycker är sexigt är till och med så viktigt att veta att det har gjorts forskning på det. Forskning. Vad sa ni nu då? Lite mer trovärdighet än era glossiga bilder, va?

Försök se ut så istället, så blir ni vi kanske lite nöjdare. Om du är för tjock – banta. Om du är för smal – ät mer. Om du har en kroppstyp som inte inkluderar kombinationen smal midja och breda höfter – synd för dig. Vi tänder inte på dig.

VI TÄNDER INTE PÅ DIG.

Den Stora Mannen stod vid sidan av catwalken och skakade på huvudet. Så gick han med bestämda steg upp på scenen.

Män, det är dags att sätta ner foten! Kvinnorna förstår inte vad vi vill att de ska göra. Vi måste berätta för dem hur de ska se ut. Vi måste höja våra röster!

Vi måste höja våra röster.

 

*Based on a true story.

Share

…om några aktuella händelser

Det var länge sedan jag skrev om sådant där som man läser i tidningen eller ser på nyheterna länkat på Facebook och Twitter. Aktuella händelser, nyheter, kommentarer. Jag läser ju allt det där, och jag tänker ju saker, men att därifrån ta steget till att skriva om det?

Jag är nog lite trött, kanske.

Det händer mycket i livet. Vi flyttar in i vårt hus om två och en halv vecka, så vi förhandlar om räntor och beställer soffor och provligger sängar, och de enda möbler vi äger för tillfället är ett skrivbord, en matta, en tyllampa och två fatboypuffar.

Jag skulle kunna inreda ett rätt schysst litet kontor med de grejerna, det skulle jag. Men ett helt hus? Nja.

Mellan detta och barnen och jobbet så har jag lite svårt att tänka på så mycket annat, det erkänner jag. Så detta är det enda jag har för avsikt att säga om följande aktuella händelser.

Till Jimmie Åkesson, apropå tårtan:

Till Svenska fotbollsförbundet som tyckte att det var en bra idé att ge en bil till Anders Svensson som spelat 146 landskamper – men inte någon till Therese Sjögran som spelat 182 stycken:

Och slutligen, till alla föräldrar som köper bh:ar och mascara till sina åttaåriga döttrar - har ni tänkt på detta:

Share

…om att skapa konflikter där de inte skulle behöva finnas

En grej som jag verkligen, verkligen skulle vilja förstå är hur begrepp på makronivå i vardagliga diskussioner tenderar att uppfattas som att de ligger på individnivå.

För att ta det från början.

Begrepp på makronivå är till exempel ‘struktur’ eller ‘kultur’. (Uppdelningen av mikro/makro kan i och för sig ifrågasättas också, men det behöver vi inte gå in på här.) Det finns så klart ett samband mellan den här nivån och aktörsnivån (dvs. personer, folk, individer). Drar man det (för) långt så hamnar man i någon slags syn på individen som helt styrd av strukturerna. Aktörsskapet försvinner och därmed är det svårt att ställa människor till svars för vad de gör eller säger – de ‘styrs ju bara av de rådande strukturerna’. Även om få skulle skriva under på det synsättet så är en vanlig kritik som riktas mot studier som för ensidigt fokuserar på den strukturella nivån just att aktörsnivån blir för osynlig.

I andra änden av spektrat står individen relativt ensam. Där är vi bara individer och begränsas inte av normer, av kulturella föreställningar eller av strukturer som klass eller kön. Med det här synsättet blir individen också helt ansvarig för alla aspekter av sitt liv och sitt agerande, och därför finns en tydligt moralisk aspekt. Den som inte lyckas bygga upp en karriär har inte jobbat tillräckligt hårt eller är inte tillräckligt bra (för att hårdra det) – och aspekter som att hen var tvungen att sluta skolan för att börja jobba hemma på gården, att hen inte fick några jobb p.g.a. sin sexuella läggning eller att hen inte kände rätt personer hamnar liksom utanför resonemanget. Inte heller det här perspektivet i sin mest renodlade form är förstås något som särskilt många skulle ställa sig bakom.

I realiteten hamnar de flesta samhällsdiskussioner (t.ex. kring kön och jämställdhet) någonstans mitt emellan, och det är förstås rimligt. Till stor del är de debatterna i själva verket en kamp om i vilken grad det ena eller andra perspektivet ska ses som viktigare: även om ingen kanske förespråkar någon av ändpunkterna så förespråkas ofta att diskussionen måste flyttas åt antingen det ena eller det andra hållet på detta kontinuum.

Till exempel:

A: “Såg du Xs urringning? Kvinnor som klär sig så sexuellt utmanande får faktiskt skylla sig själva.”
B: “Fast det belönas ju i de flesta sammanhang, det finns en tydlig sexualiserande norm så det kanske inte är så konstigt att…”

Typ så. Ser ni hur ståndpunkterna här har med mikro och makro att göra? Och hur var man lägger sig blir viktigt utifrån ett moraliskt (eller snarare moraliserande) perspektiv?

Så långt allt väl. Det är ingen konstig diskussion och det är för övrigt en ganska klassisk ideologisk debatt som ofta utmynnar i någon slags höger-vänsterskala.

Det som jag tycker är intressant är när det hettar till, och det inte längre blir en fråga om vilket perspektiv man förespråkar utan snarare en sammanblandning av dem: när ett argument om ‘könade strukturer’ tas som om det vore en anklagelse på personlig nivå, eller när ett inlägg om ‘våldskultur’ bemöts med argumentet ‘jag har minsann aldrig slagit någon’.

Det som händer när det blir så här, det är att någon som försöker anlägga ett vidare perspektiv bemöts som om hen rör sig på individnivå: budskapet förvrängs så att det blir något provocerande, och först därefter ‘bemöts’ det. Det innebär att ‘debatten’ hamnar i ett slags ‘men-det-sa-jag-aldrig-joho-nähä-joho-nähä’.

Det är att skapa konflikter där de inte ens skulle behöva finnas.

Share

…om julmusiken

Julen är kringgärdad av en mängd traditioner. Saker ska ske i en viss ordning, på ett visst sätt. Man skulle till och med kunna säga att julen blir till just genom dessa traditioner.

Gott så.

Men en allmän missuppfattning i sammanhanget är att man inte får börja lyssna på julmusik förrän till första advent.

Detta är naturligtvis helt fel, och eftersom det är en missuppfattning som påverkar många människors liv i negativ riktning (jodå) så tänkte jag försöka reda ut frågan en gång för alla.

Missuppfattningen torde ha sin grund i den allmänna regeln:

Det är tillåtet att lyssna på julmusik från och med första advent / 1 december (beroende på vilken som infaller tidigast).

Detta kan måhända tyckas glasklart. Men det som många tycks ha missat är undantagen som bekräftar regeln. För att kunna bedöma hur lagen ska tillämpas så måste naturligtvis även dessa tas hänsyn till. Det finns lite för många undantag för att kunna ta upp alla här, men de för tillfället mest relevanta är följande:

  1. Om man är trött.
  2. Om man vabbar.
  3. Om man har ont i huvudet.
  4. Om ens eventuella partner är bortrest på konferens.
  5. Om man är stressad över jobbet.
  6. Om man är illamående.
  7. Om man dammsuger.
  8. Om man har det stökigt hemma.
  9. Om barnen skriker.
  10. Om glassen är slut.
  11. Om soporna i köket håller på att svämma över.
  12. Om man har haft sönder ett glas.
  13. Om man trodde att man hade tvättid men det visar sig att det var i tisdags.
  14. Om man har träningsvärk.
  15. Om det regnar.
  16. Om man tycker att den växande rasismen i samhället är obehaglig.
  17. Om man är hungrig.
  18. Om man har en deadline.
  19. Om man har glömt att höra av sig till någon som man lovat höra av sig till.
  20. Om man önskar att man hade en öppen spis.

Dessutom bör tilläggas att Baby it’s cold outside inte räknas som julmusik utan som vanlig musik, och därför får man lyssna på den precis när man vill/kan/måste.

Detta är nu fastslaget för tid och evighet.

Amen.

Share

…om Halloween

Hela dagen har min facebookfeed översvämmats av Halloweenkostymer. Barn i pumpakostym på väg till förskolan, vuxna och i vanliga fall fullkomligt normala människor på väg till jobbet… i pumpakostym, de med. Ja, och så häxor, enhörningar, dinosaurier, superhjältar och jag vet inte allt.

Det är Halloween.

Och vi firar inte alls.

Fabian har tjatat om pumpkin patch i två månader. A och jag har pratat om traditioner och bestämt att en sådan där pumpafest som vi hade förra året, det borde vi faktiskt ha varje år.

Fast bara inte i år.

Vi sörjer det där med Halloween, lite grann.

Förra året var jag en vampyr, och såg ut så här:

I år är jag en akademiker. Så istället för att posta bilder på mig själv, skrivandes på min avhandling (det kanske inte skrämmer er, men det skrämmer definitivt mig) så recyclar jag därför ett inlägg från förra året, om det där med maskeradutstyrslarna i Halloweenbutikerna (jodå, det finns speciella Halloweenbutiker i Amerikatt):

— — —

Det är ingen överdrift. För varje utklädnadstema finns det två varianter. En för män och en för kvinnor, tydligt sorterade och märkta så att ingen ska råka ta fel.

De som är gjorda för män försöker så långt det är möjligt efterlikna det som dräkten föreställer. En tiger ska se ut som en tiger, en bebis som en bebis, en polis som en polis.

De som är gjorde med kvinnor i åtanke visar så mycket hud som bara är möjligt för att fortfarande kunna kallas dräkter, och det är strumpeband och höga stövlar och andra klassiska horattribut. Alldeles oavsett vad temat är. Fler bilder härhär och här.

Och det är med nästan parodisk likhet en illustration av uppdelningen mellan män och kvinnor i dess mest klassiska form. Där mannen är originalet, saken-i-sig-själv, medan kvinnan är en sexig kopia, den Andra.

Inget fel med att vilja ha på sig kort kjol och nätstrumpor. Problemet ligger inte hos individen. Problemet ligger i de strukturer som skapar viljan, förväntningarna och begränsningarna. För det finns inte mycket att välja på. Alternativen i Halloweenbutikerna är tydliga, och något mittemellan existerar knappast. Med tanke på hur kostymerna är märkta och indelade efter kön så är kvinnors alternativ till vampkostymerna i praktiken att crossdressa.

Share

…om litteraturstudier med en treåring

Jag är hemma med sjukt barn hela dagen.

Så vi studerar tillgänglig litteratur om medikalisering, statens diskursiva styrningspraktiker och konstruktionen av moral i fostran av den hälsosamma medborgaren.

Det ska börjas i tid.

Share

…om arbetet

Kaffet är kallt innan jag ens hunnit ta den första klunken. Ventilationen brummar. Musik kommer från datorn på skrivbordet. Musik, bilder, rubriker, grälla färger.

Kaffet är kallt, men jag dricker det ändå.

Läser några brev. Papperskorgen. Tittar på texten som bara till hälften manifesterats på papper.

Går och hämtar lite mer kaffe. Innan jag burit tillbaka koppen till mitt skrivbord kommer det att vara kallt.

Men jag gör det ändå.

Share